Kvinnorna och Donald Trump

Nej, jag tänker inte på Donald Trumps fru Melania, ex-fru Ivana eller dottern Ivanka, som sedan 2017 ingått i presidentens stab. Inte heller har jag Trumps kända eller okända ”grab’em in the pussy”kvinnor i åtanke. Utan på den grupp av vita kvinnor som förde Trump fram till presidentskapet 2016. Och som nu, verkar det som, i allt högre grad vänder honom ryggen.

Under valkampanjens sista veckor vände sig Donald Trump upprepade gånger till kvinnorna i förorten. ”Förortskvinnor, kan ni vara så snälla och gilla mig? Snälla, snälla. Jag har räddat era förbannade bostadsområden, okej?” har den sittande presidenten bönat och bett. Jag har räddat era förorter, gett er säkerhet och skyddat er från kriminalitet, och jag ger era män jobben tillbaka. Han har hotat med effekterna om Biden tar hem presidentämbetet: Han skulle bygga hus för socialt utsatta grupper i era områden.

Trumps fokus på dessa kvinnor under valspurten förklarades av att opinionsmätningarna gav Joe Biden ett ökat stöd hos denna grupp. Förorten – the suburbs – i USA är inte de utsatta områdena i de stora städernas utkanter, utan de vidsträckta villaområden längre utanför citykärnan som bebos av vit medelklass. Demokraterna har sitt stöd i städerna, och på öst- och västkusten, medan Republikanerna primärt har en rural bas. I de amerikanska förorterna väger stödet jämnt mellan demokrater och republikaner. Förorten har därför ansetts ha stor roll och man har spekulerat i om det är förortskvinnorna som kan avgöra presidentvalet.

Onekligen är vita män populismens stödtrupp i USA, liksom i Europa – 54 procent av männen med universitetsutbildning och 72 procent av männen utan universitetsutbildning röstade på Trump i valet 2016. En majoritet, 54 procent, av USA:s kvinnor stödde Hillary Clinton 2016 och 42 procent lade sin röst på Trump. Däremot lade en majoritet – 62 procent – av vita kvinnor utan universitetsutbildning sin röst på Trump. Nio av tio av de svarta kvinnorna stödde Clinton oberoende av utbildning. Den kvinnliga rösten på Trump hade en vit kulör.

What is the matter with Kansas – vad är felet med Kansas – frågade sig journalisten Thomas Frank i en bästsäljande bok, som utkom 2005. Det är en av de första analyserna av den populistiska konservativa vändningen i USA, som banade vägen för Donald Trump till Vita huset. Kansas, som tidigare var en politiskt radikal demokratisk stat hade blivit övervägande konservativ.

Tesen författaren presenterade var att klasstillhörighetens betydelse för hur man röstade hade minskat. Tidigare stödde de vita välbärgade konservativa Republikanerna, men i början av 2000-talet hade de vita arbetarna övergett Demokraterna för Republikanerna. Likheten är slående med Europa där de populistiska högerradikala partierna är de nya arbetarpartierna.

Frågan var varför vita arbetarmän röstade mot sina egna intressen, och sympatiserade med ett parti som synbarligen hade en ekonomisk politik bestående av lägre skatter för de välbärgade och nedskärningar i välfärden. Förklaringen var, enligt Thomas Frank de antiliberala och värdekonservativa ståndpunkter Republikanerna erbjöd: Abortmotstånd, rätten att bära vapen, ett försvar av (den kristna) religionens roll i samhället, motstånd mot samkönade äktenskap och migration. Saker som oroade fattiga vita i rurala stater, som Kansas.

Efter valet parafraserades Franks fråga då man undrade vad som är felet med de vita amerikanska kvinnor som lade sin röst på en sexistisk och misogyn person, som är mot abort, jämställdhet och driver en välfärdspolitik som i synnerhet drabbar utsatta kvinnor? Svaret är att de vita kvinnorna stödde Trump på samma grunder som männen. Misstro mot det liberala demokratiska etablissemanget som Hillary Clinton representerade, religion och värdekonservativa åsikter.

Men, inför valet 2020 tycks en del av de vita kvinnorna överge Trump. ”Jag ångrar det beslutet. Jag talar om det varje dag”, säger republikanen Catherine Bossi från Charlotte i North Carolina. Hon röstade på Trump 2016 och uttrycker sin besvikelse i en intervju i det amerikanska nyhetsmediet ABC.

Kvinnor som ångrat sitt val ger olika skäl för att de tröttnat på Trump. Hans politiska stil ses som omänsklig, brutal och splittrande. Catherine Bossi säger att hon inte står ut med en människa som inte har någon medkänsla för andra: ”Negativiteten som kommer ut ur hans mun. Hans råhet, hans narcissism, hans hat, hur han gör sig lustig på andras bekostnad, hans behandling av kvinnor.”

Men, besvikelsen handlar även om ekonomin. Kvinnorna är besvikna över att många kvinnor förlorat sina jobb under pandemin. Mer än sex miljoner arbetstillfällen har gått förlorade och det finns en oro för privatekonomin.

Trumps hantering av pandemin, och hans nonchalans inför hur vanligt folk drabbas av coronaviruset, medan han själv behandlas med mediciner som amerikaner utan sjukförsäkring enbart kan drömma om, upprör.

Opinionsundersökningar har också pekat på att de konservativa kvinnorna i mindre omfattning delar de konservativa männens ståndpunkter. Det gäller i bland annat invandringspolitiken. Till exempel är de konservativa kvinnorna mer kritiska till att skilja barn från sina föräldrar vid gränsen och att avvisa alla papperslösa flyktingar. De republikanska kvinnorna är även mer kritiska än männen till det brutala polisvåldet, och har även visat förståelse för Black lives matter-manifestationerna.

Valresultatet är inte klart och medan jag skrivit detta under tidig onsdag morgon har Trump trots att rösterna inte är färdigräknade förklarat sig som valets vinnare, och tycker att rösträkningen ska stoppas. Detta uttalande är mycket oroväckande i en av världens största demokratier, och visar på den nonchalanta attityd Trump har för grundläggande demokratiska spelregler.

Det är inte första gången han ifrågasätter och försöker överträda demokratiska procedurregler, men kanske den sista? Om de vita kvinnorna tidigare hjälpte honom till makten är frågan om de denna gång är den grupp som inte ger honom en andra chans?

”Under valkampanjens sista veckor vände sig Donald Trump upprepade gånger till kvinnorna i förorten. ’Förortskvinnor, kan ni vara så snälla och gilla

mig? Snälla, snälla. Jag har räddat era förbannade bostadsområden, okej?’”

ANN-CATHRINE JUNGAR

är Jakobstadsbördig forskare i högerpopulism vid Södertörns högskola i Stockholm.