Tvekamp mellan gott och ont med skräckfilmskänsla
Robert Louis Stevensons klassiker om Jekyll och Hyde är utgångspunkten för Nationalbalettens andra premiär i höst.
BALETT
Nationalbaletten: Jekyll & Hyde.
Koreografi: Val Caniparoli. Musik: Krzysztof Penderecki, Frédéric Chopin, Henryk Górecki, Wojciech Kilar, Henryk Wieniawski. Dirigent: Garrett Keast. Scenografi och kostymer: David Israel Reynoso. Ljusplanering: Jim French. Ljudplanering: Erno Hulkkonen. Dans: Lucas Jerkander, Michal Krcmár, Hanako Matsune, Rebecca King, Antti Keinänen samt övriga ur balettens ensemble. Nationaloperan 6.11.
Drogmissbruk, personlighetsförvandlingar, hallucinationer, okontrollerade handlingar, en olöslig kluvenhet och en kamp mellan gott och ont, mellan konstruktivt och destruktivt, hör inte till vardagsmaten på balettscenen. Inte heller det att dramat genomgående triggas och fokuseras så att en pirrande och ödesmättad mardröms- eller skräckfilmskänsla råder från början till slut.
Nationalbalettens andra premiär denna säsong är en urpremiär och ett beställningsverk av den produktiva amerikanska koreografen Val Caniparoli. Honom förknippar man främst med baletten i San Fransisco men hans verk och verksamhet har givetvis global spridning. För denna helaftonsbalett har Caniparoli valt att utgå från Robert Louis Stevensons scenviktorianska roman The Strange Case of Dr Jekyll and Mr Hyde, som inte bara blivit läst och översatt världen över, utan även stoff för otaliga pjäser, filmer och musikaler. I programbladet uppskattas deras antal överstiga 120. Framställningar på dansscenen är mera sällsynta.
Stommen i uppsättningen är det imponerande och fint sammanställda, redigerade och arrangerade musikcollaget, signerat Ramona Pansegrau. I det sammanförs stycken och satser av Penderecki, Górecki, Kilar och Wiensiawski, till en fungerande helhet, som strukturerar och skapar stämningen för varje enskild scen. Chopins Preludium opus 28 nr 15 inleder och avslutar, så att den smäktande romantiska pianomusiken ställs mot en groteskt och dramatiskt laddad scen – och död i slutscenen.
Scenspråket i sig är väldigt komprimerat och fokuserat och det har ett bärande film- och montagelikt flyt. Det är också noga beräknat och utarbetat så att det styr vår avläsning. Det koreografiska har satt sin prägel även på scenbytena som dynamiskt och fullt iakttagbart växlar mellan våningar, sängkammare, mentalsjukhus, bordeller och salonger i ett slags elementdans.
Det groteska och skrämmande är genomgående stiliserat och estetiserat i dramats framställning och i själva dansspråket. Oftast upplever jag detta som fungerande eftersom den klimax- och spänningsdrivna musiken i sig, och via den stämningen, dryper av dramatik. Det ger givetvis också en genomgående lättsmälthet och -tillgänglighet som kan kännas ytlig och effektsökande. Visualiseringen förstärker intrycket av helhetskonstverk och kännetecknas av svart och av rött som symbol för det onda.
Scenen som fokuserar på Jekyll och Hyde i avklädd tvekamp är ett slags inkörsport till hela dramat även om det kommer mera som en konklusion. Det lyfter även fram föreställningens utsökta solister Lucas Jerkander och Michal Krcmár. Bägge två har ett gediget uttryck med imponerande fingertoppskänsla i detaljerna och de framställer sina dramatiska roller helt i verkets och framställningens anda. Hanako Matsune som Jekylls fästmö imponerar även hon med fina linjer och känslig rolltolkning.
Koreografin är genomgående avmätt och enkel. Det gör att dansarnas tolkning och suveränitet ofta läckert och effektfullt kommer fram. Intrigen kan man i stora drag följa på scenen men detaljerna och nyanserna når man bara genom en noggrann läsning av librettot.
❞ Koreografin är genomgående avmätt och enkel. Det gör att dansarnas tolkning och suveränitet ofta läckert och effektfullt kommer fram.