Emotionellt övertygande Sibeliusfyra signerad Stasevska
Helsingfors stadsorkester kombinerade mödolöst Sibelius fjärde symfoni med Jukka Tiensuus klarinettkonsert Puro.
KONSERT
Helsingfors stadsorkester.
Dirigent: Dalia Stasevska. Solist: Kari Kriikku, klarinett. Vaughan Williams, Tiensuu, Sibelius. Musikhuset 6.11.
Av någon anledning förevigades inte Helsingfors stadsorkesters fredagskonsert för eftervärlden, vilket var litet synd. Dalia Stasevska gjorde ett just så seriöst och gediget jobb som vi nuförtiden kan vänta oss av henne och hennes djupt kända tolkning av Sibelius långt ifrån lättbemästrade fjärde symfoni gjorde ett starkt intryck, såväl dramaturgiskt som emotionellt.
Tempobehandlingen föreföll välavvägd, utan desto större överdrifter åt det ena eller andra hållet, och den känslomässiga laddningen var avsevärd. Eventuellt kunde sluttakterna ha gjorts mer rakt på sak, medelst sparsammare ritardando, och de enigmatiska sista a-mollackorden kunde ha gestaltats ännu mer obevekligt naket och lakoniskt. Det är dock en randanmärkning visavi en på många sätt genuint inkännande och insiktsfull läsning.
Skoj var det dessutom att få höra Sibelius med en stråknumerär, som så när torde ha motsvarat det han själv hade i tankarna. Helhetsklangen var föredömligt transparent och det i den här symfonin så centrala kammarmusikaliska elementet kom väl till sin rätt, samtidigt som de viktiga stegringarna förlänades en behövlig expressiv urkraft.
Musikaliskt Kriikkuporträtt
Kontrasten till solistnumret, Jukka Tiensuus hejdlösa första klarinettkonsert Puro (1989), var i och för sig i häftigaste laget och jag kom på mig själv med att i stället för Sibelius fyra spontant längta efter Nielsens sexa som tematiskt optimal uppföljare. Alla finländska dirigenter måste förstås dock i något skede etablera sin personliga relation till vår store symfoniker och detta var verkligen ingen oäven inmutning på den kartan.
Och Kari Kriikkus Tiensuutolkning var självfallet precis så hejdlös som man bara kan vänta sig av honom. Det var de facto Puro som, jämte Jouni Kaipainens Carpe diem!, kom att symbolisera den definitiva frigörelsen från den rigorösa modernismens tvångströja och ändå var det ingen egentlig nyorientering för Tiensuu, som redan länge kört sitt eget stilistiska race. Puro kan i sin nyckfulla rättframhet sägas vara ett musikaliskt porträtt av Kriikku och ingen annan än Kriikku kunde ha designat en så huvudlöst utflippad och ändå mödolöst integrerad solokadens.
Sibelius spökade bakom kulisserna även i inledningsstycket, Ralph Vaughan Williams Fantasia on a Theme by Thomas Tallis. Vaughan Williams var en hängiven beundrare av Sibelius, vilket vissa harmoniska vändningar och stråktexturer tydligt skvallrar om. Stasevska verkade komma ypperligt överens med HSOmusikerna, som gjorde väl ifrån sig oavsett den för handen liggande estetiken, och hon höll stilen med en sedvanligt ymnig, men av allt att döma funktionell, gestik och mimik.