Biden blir president – och det är nu det svåra börjar
I januari i år hörde jag Joe Biden prata inför väljare som stod i beråd att rösta om vem de ville se ta sig an Donald Trump i höstens val. Jag lämnade tillställningen lite beklämd.
Jag tyckte synd om Joe Biden. Han var den omtyckte vicepresidenten som haft ett framgångsrikt samarbete med den ännu populärare första svarta presidenten. När Biden lämnade Vita huset 2017, inför januariinstallationen av Donald Trump, var han på toppen av sin karriär. Han skulle ha pensionerat sig i stället för att göra ett tredje försök att bli president, tyckte jag då. De två första försöken hade slutat pinsamt dåligt och efter att ha lett opinionsmätningarna i flera månader i fjol höll han igen på att tappa terräng.
I det lilla jordbrukarsamhället där han nu höll kampanjtal inför några dussin primärvalsväljare verkade han oinspirerande. Hans tal saknade ideologi och visioner om reformer för ett bättre Amerika. I stället talade han om och om igen om att lappa den amerikanska nationens själ. Han åberopade en tid då man stannade för att hjälpa om man såg en bil med punktering vid vägrenen. Hans beskrivningar av gammal och hederlig anständighet skapade bilder i mitt huvud som alla såg ut som tagna ur svartvita filmer från en förgången era.
– Han har ingen chans tänkte jag och drog mig till minnes Bernie Sanders energiska brandtal från kvällen innan där senatorn från Vermont lovade unga vänstersinnade väljare lösningar på alla de kriser, från klimat till studielån och hälsovård, som hotar deras framtid. Joe Biden lovade sina väljare att läka nationens själ.
Men det visade sig att Biden var på rätt spår. I dag, drygt tio månader senare, har Joe Biden valts till landets 46:e president med ett huvudsakligt uppdrag; att vårda och läka den sargade amerikanska själen.
– Låt slutet på den bistra eran av demonisering börja här och nu, sa Biden då han på lördag kväll, efter fem dagar av rösträknande höll sitt segertal i sin hemstad Wilmington, Delaware.
I ett tämligen kort tal påpekade Biden att han fått fler röster än någon presidentkandidat tidigare – 74 miljoner – och att det ger honom ett starkt mandat som han genast tog i bruk.
– Jag svär att vara en president som strävar efter att förena, inte splittra, sade Biden som återkom till samma tema gång på gång.
– Ni som röstade på president Trump, jag förstår er besvikelse i dag. Jag har själv förlorat ett antal val. Men låt oss ge varandra en chans. Det är dags att sätta den hårda retoriken åt sidan och sänka temperaturen. Det är dags att se varandra igen. Att höra varandra.
Det råder ingen tvekan om att Joe Biden har de förutsättningar som krävs för ett trovärdigt försök att inleda en ny era med mindre fientlighet. Biden är arbetarklassgossen från Scranton, Pennsylvania, som stammat sig igenom en barndom till ett vuxenliv där han tragiskt förlorat sin fru, en dotter och en son. Det är lättare att tycka om Biden än Hillary Clinton sägs det, och för den före detta vicepresidenten är människan viktigare än politiken och kompromissen en vän, inte en fiende. Biden är också känd för att ha jobbat bra över partigränserna i en tid då det fortfarande var möjligt.
– Om du inte kan beundra Biden som människa har du ett problem, sade den republikanska senatorn Lindsay Graham en gång.
Men frågan är om uppdraget är möjligt. Med sina sjuttio miljoner röster, näst mest genom tiderna, och ogrundade beskyllningar om valfusk finns det ingenting som talar för att Trump och hans anhängare i det amerikanska hjärtlandet har någon aptit för att slicka såren, plåstra om och skaka hand.
Risken är att det går tvärtom och att det man förbereder sig för på andra sidan är en fajt i stället för en försoning.
Joe Biden kommer också att få handskas med republikanerna i senaten som eventuellt kommer att hålla sin majoritet, det klarnar inte förrän i början av nästa år.
När Barack Obama valdes svor senatens ledare Mitch McConnell att göra vad han kan för att Obama endast får fyra år i Vita huset. McConnell är fortfarande senatens republikanska ledare och det finns ingenting som garanterar att han har en mer samarbetsvillig attityd den här gången.
Bidens strävan att samarbeta med republikanerna kan dessutom försvåras av demokraternas vänsterflygel som gick med på att ställa sin ideologi åt sidan för presidentvalet. De röstade motvilligt på Biden som de ser som en högerdemokrat utan en vilja att driva progressiva frågor. Det finns säkert föga aptit för betydande ideologiska eftergifter i kongressen för att blidka republikanerna.
Joe Bidens första uppdrag var att besegra Trump och stoppa fallet mot ravinens botten. Det har han nu klarat av genom att bli president och det är en framgång av yttersta vikt. Men det andra uppdraget är svårare och utgången minst sagt osäker. För USA:s och världens bästa får man önska att Biden har ännu en överraskning kvar att bjuda på.