Hufvudstadsbladet

Att avverka eller inte

- ANNA ALM är ekobonde på Mörby gård i Raseborg.

Äntligen en solig dag med hög, blå himmel. Ingen bitande kyla ännu, snarare tvärtom, men riktigt uppfriskan­de att gå i skogen. Orsaken till min promenad är att jag har möte med min skogsrådgi­vare. Skogen är en mycket viktig del av gårdens verksamhet och har varit det i generation­er. Det är intressant att gå och se hur beståndet mår och försöka förstå hur man tänkte då för snart hundra år sen när det planterade­s. Nästan all skog jag äger är planterad, inte naturskog. Det har varit ytterst viktigt för den här gårdens fortlevnad i århundrade­n att ha en produktiv skog. Till en början direkt för den egna gårdens behov för byggnader och framför allt energi. I senare tid mera indirekt genom virkesförs­äljning till industrin.

Visst sågar vi upp en del virke med några års mellanrum för att ha till byggnadsun­derhåll och eventuella nya projekt. Men det värsta är att om man riktigt börjar räkna på det så är det ofta ekonomiskt mera lönsamt att sälja virket och köpa färdigsåga­t annanstans. Men för mig är det viktigt speciellt i de äldre byggnadern­a att virket ska komma från den egna skogen. Men ännu i dag går ändå skogens inkomst till stor del till underhåll av byggnader. Och ändå hänger det efter. Renovering­sskulden är stor. Det handlar förstås till en del om prioriteri­ngar som alltid, men att tänka sig att inkomsten från skogen mitt i allt skulle bli mycket mindre är svårt.

Nu kanske du undrar varför jag skriver om det här. Det är för att jag själv funderar mycket på hur jag kunde utveckla skogsbruke­t i en ännu mera hållbar riktning. Mina målsättnin­gar hittills har mest varit att se till att vi alltid planterar en mångfald av olika sorters träd, ha en hälsosam åldersstru­ktur med allt från plantskog till avverkning­smoget och att inte ha för stora enhetliga avverkning­ar. Men hur ska man veta vad som är för stora. Det talas mycket om kontinuerl­igt skogsbruk och luck- och plockhuggn­ing och i praktiken blir det ibland så av sig själv på vissa av mina skogsområd­en, medan det på andra känns praktiskt omöjliga att gå in för den taktiken. Åtminstone så läge jag har samma ekonomiska förväntnin­g av skogen. Men om jag sänker min förväntnin­g från skogen, hur ska jag då kompensera den i stället?

Ofta är det så att när man sitter inne vid skrivborde­t känns ett alternativ som det enda rätta, men när man kommer ut i skogen och ser hur det ser ut på riktigt kan man bli tvungen att fatta helt andra beslut. Jag kan tänka att ett bestånd borde stå och växa till sig och samla ännu mera koldioxid. Men så märker man att granarna redan börjat ruttna och inte längre växer. Vore det inte då bättre att avverka den och plantera ny skog i alla fall som skulle binda mera koldioxid och ge möjlighet till en ekonomisk inkomst i framtiden. Jo, de granarna skulle till en del bli flis och eldas upp med en hel del koldioxidu­tsläpp som följd, men är det ändå inte bättre att vi eldar lokalprodu­cerad skog än stenkol? Ja, tankarna börjar lätt gå runt i dessa banor och att tro att det finns ett beslut som är det enda rätta känns knepigt.

”Är det ändå inte bättre att vi eldar lokalprodu­cerad skog än stenkol?”

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland