Finsksvensk samproduktion går in i väggen
Yle och SVT-samproduktionen White wall är en finsk serie i svensk skrud som gör thriller av slutförvaring av kärnkraftsavfall och spinner mysterium kring ett geologiskt fenomen djupt nere i underjorden. Dessvärre är serien tung att borra sig ner i.
THRILLERSERIE
White wall
★★☆☆☆
8 delar på Yle Arenan den 13.11 och i Yle TV1 söndag kl. 21 från den 15.11, repris måndagar kl. 22. (4 delar fanns för förhandstitt.) Regissör: Aleksi Salmenperä och Anna Zackrisson. Huvudmanusförfattare: Mikko Pöllä. I huvudrollerna: Aksel Hennie, Vera Vitali, Eero Milonoff, Ardalan Esmaili, Anna Paavilainen och Mattias Nordkvist. F12
Intrycket är att finska tv-serieproducenter är på hugget just nu. Att handlingen i serier som Invisible heroes, Paratiisi och Rauhantekijä är förlagd till en internationell spelplan kan ses som tecken på att man är taggad på internationell framgång och även vill nå ut till en utländsk publik.
I höstnyheten White wall testar man ytterligare något man inte testat tidigare. Den är nämligen den första samproduktionen mellan Yle och SVT, och som sådan egentligen en finsk serie i svensk skrud. Serien har skapats av finländarna Aleksi Salmenperä, Mikko Pöllä och Roope Lehtinen och är till största delen inspelad i Finland, gruvscenerna på 700 meters djup i gruvan i Pyhäsalmi. Produktionsteamet är finskt medan majoriteten av skådespelarna däremot är svenska.
Vit vägg i berggrunden
Genren är krypande thriller, där man lägger pannan i djupa grubbelveck snarare än bjuder på uttrycklig action. Efter att ha sett halva serien är det fortfarande omöjligt att säga om vi kanske till och med har att göra med något övernaturligt. I alla fall finns här existentiella dimensioner, inte bara konkret beträffande problematiken kring kärnavfallsförvaring, utan också i form av ett mystiskt underjordiskt fenomen som ingen kan förklara.
Serien utspelar sig i ett norrländskt gruvsamhälle där gruvan ska bli ett av världens största slutförvar för kärnkraftsavfall. Miljardprojektet är försenat med flera år och avfallet borde snabbt ner i underjorden innan behållarna hinner vittra sönder. Så när det sker en olycka som kräver människoliv djupt nere i en gruvgång är det kniven mot strupen-läge. Samtidigt upptäcks något som ingen kan förklara: inuti berggrunden finns något som ser ut som en vit vägg.
Romans utan laddning
Det skriker storsatsning om serien som är en av de dyraste produktionerna som gjorts i Finland. Man friar även till den norska publiken med den norska skådespelaren Aksel Hennie i huvudrollen som projektets bekymrade chefsingenjör Lars Ruud. Han försöker ta reda på vad det hela handlar om, samtidigt som hans familj otåligt väntar på att han ska bli klar med projektet och äntligen återvända hem. Han hålls också kvar på orten av sin attraktion till kollegan, bollplanket och chefsgeologen Helen (Vera Vitali) – och där saknas det dessvärre kemi mellan skådespelarna.
Bland de medverkande finländska skådespelarna noteras Eero Milonoff vars stela insats i rollen som säkerhetschef väcker frågan om det stela skådespeleriet bara är stelt skådespeleri eller en följd av att han inte spelar på sitt modersmål? Anna Paavilainen ses som en av miljöaktivisterna som pressar på utanför gruvmurarna.
I miniatyrroller skymtar förutom Jakob Öhrman och Max Bremer även Pekka Strang i några sekunder och gör därmed förmodligen sin minsta roll på evigheter (ifall han inte återkommer i senare avsnitt).
Långsamt och deppigt
Visuellt jobbar serien med att frammana en kuslig stämning med hjälp av de strama gruvmiljöerna och snörika vinterlandskapen. Över allt ligger en blåtonad känsla av depression och allt är gravallvarligt. Gruvscenerna är hyfsat spännande och kommer ofta i slutet av avsnitten för att få till en cliffhanger. Ovan jord har serien däremot större problem, bland annat för att ingen karaktär blir riktigt tydlig och engagerande. Handlingen släpar sig fram, de funderar och de resonerar, undersöker och utreder, och efter fyra avsnitt är de inte mycket klokare. Idén i sig är ambitiös, men för att fungera som thriller hade det behövts mera Hollywooddramaturgi för att få fart på det hela.