Trubadur med många rädslor
Trubaduren Olle Adolphsons öde har varit att stå i skuggan av Carl Michael Bellman, Evert Taube och Cornelis Vreeswijk. Men han var lika genial.
"Min uppgift är att tvinga mig ur mitt tvång", brukade trubaduren Olle Adolphson säga. I Jan Malmborgs färska biografi möter vi en poet som kunde skriva om kärlek och som oroade sig för att idyllen skulle spricka.
En trave lp-skivor från 1960-talet hör till de omistliga skatterna på vår sommarö. Albumen och den gamla vinylspelaren finns i bastukammaren och varje gång vi befinner oss där sätter någon på en skiva. Artister som Cornelis Vreeswijk, Evert Taube, Sven-Bertil Taube, Lill Lindfors och Fred Åkerström ingår i samlingen, liksom Olle Adolphson.
Olle Adolphsons kraftfulla stämma och geniala texter översköljer mig när jag läser Jan Malmborgs välskrivna biografi över mångsysslaren Adolphson som, förutom att skriva text och musik, var talangfull som konstnär, kabaréstjärna och manusförfattare.
Olle Adolphsons ständiga längtan efter kärlek var temat för ett mellansnack under en konsert med Sven-Bertil Taube som jag bevistade för några år sedan. Sven-Bertil, av Adolphson kärleksfullt kallad Svenne-Berra, var en av Olle Adolphsons äldsta vänner och vissa av Adolphsons visor finns på Taubes standardrepertoar.
Enligt Sven-Bertil Taube var Olle Adolphson, som i goda vänners lag framstod som en lustigkurre, en ensam melankoliker. Jan Malmborg är av samma åsikt.
”Likt ingen annan samtida visartist blottade han i sina texter känslor av manlig svaghet och tillkortakommanden”, skriver Malmborg i sin biografi Trubbel – berättelsen om Olle Adolphson.
Välgöraren Evert Taube
Olle Adolphson var son till den hyllade skådespelaren Edvin Adolphson.
Edvin Adolphsons lynniga humör präglade stämningen i barndomshemmet men när föräldrarnas skilde sig blev det en chock för de tre barnen. Känslan av utanförskap och rädslan för att bli avvisad kom senare fram i Olle Adolphsons visor.
En tidig välgörare var Evert Taube. Olle Adolphson trivdes i köket hemma hos familjen Taube och han iakttog Evert Taubes disciplin. Tidigt umgicks han även med kulturstorheter som Beppe Wolgers, Stig Claesson
”Slas ”, Pär Rådström och Lars Forssell.
Evert Taube stötte och uppmuntrade sin unge beundrare. Tjugo år senare skulle Olle Adolphson, då berömd, tacka för hjälpen med tre hyllade dubbelalbum där han tolkar Taube.
Visan Okända djur med text av Beppe Wolgers och musik av Olle Adolphson blev den första framgången. Visan är en drift med kultureliten. De två samarbetade tätt i många år – Beppe Wolgers skrev sångtexter fullproppade med ordkrumelurer och Olle Adolphson tonsatte visorna. En annan klassiker från samarbetet med Wolgers är Det gåtfulla folket. Den blev både älskad och missförstådd.
”Det är en visa om barn, inte för barn”, förklarade Olle Adolphson i en intervju.
Det stora genombrottet kom med låten Trubbel 1961 Den ingick på den första EP Olle Adolphson gav ut med eget material och blev en sagolik hit. Adolphson var länge osäker på namnet Trubbel men när barndomsvännen Maj Sjöwall godkände det var saken klar. Trubbel, som handlar om en man som med hammaren under kavajen söker upp sin hustrus älskare, var det första försöket att närma sig den berättarteknik som kom att förknippas med Olle Adolphson och Trubbel är den av hans låtar som har tolkats av flest artister. I Moni
”…han tog tag i något väldigt litet och grått och trivialt och vände och vred på det och fyllde det med färg tills det blev världens mest spännande historier.” Adolphsons dotter Ellen
ca Zetterlunds version är rollerna de motsatta – den hämndlystna är en kvinna och hon röker cigarill i stället för cigarr.
Olle Adolphson var stockholmare, uppvuxen på Norr Mälarstrand. Hans första egna lya fanns i en kåk på Bastugatan på Södermalm, intill
Lilla Skinnarviksgränd. Adressen blev berömd när Adolphson presenterade en kommande klassiker Gustav Lindströms visa. Med sin frejdiga melodi blev den ett inlägg i debatten om rivningshysterin i centrala Stockholm under 1950- och 1960-talen. Kommunalpolitikerna fick höra att de var ”dårar som härjade i stan, glada som barn med sitt sattyg till plan”, och var inte förtjusta. Karaktären Gustav Lindström var baserad på något original Adolphson mött på Söders höjder.
Trots intrycket av lekfullhet hotade den mörka sidan av Olle Adolphsons personlighet ofta att ta över. ”Min uppgift är att tvinga mig ur mitt tvång”, brukade Adolphson säga i samtal med vännerna. Känslan av att vara ensam och försmådd lämnade honom aldrig och förstärktes i
och med skilsmässan från första hustrun och de därpå följande havererade förhållandena. Men de stunder han var lycklig skrev han fina kärlekssånger, som Grön kväll i Margretelund som är tillägnad Karin Michal, hans sambo under slutet av 1960-talet.
Med hustrun Elisabeth hade Olle Adolphson fått två barn, Knut och Ellen. Med Karin Michal fick han dottern Maja. Dessutom fick han sonen Linus efter en kort relation samt sönerna Carl och Erik med Vivianne Kempe.
De sex barnen fick vänja sig vid att de inte var högprioriterade i sin pappas liv. Han var ofta bortrest, och om han var på plats kunde han vara frånvarande. Men när han var på gott humör var vardagen ett äventyr.
Om Olle Adolphsons kreativa processer ger hans dotter Ellen en målande beskrivning: ”…han tog tag i något väldigt litet och grått och trivialt och vände och vred på det och fyllde det med färg tills det blev världens mest spännande historier.”
Kvinnorna i Olle Adolphsons liv upptäckte att de hade förälskat sig i en bohem som prioriterade umgänget med andra bohemer framför familjelivet och som gillade alkohol. I likhet med Sven-Bertil Taube hade Olle Adolphson dirigerat sin post till Operabaren. De två fördrev mera tid där än hemma.
Visan Nu har jag fått den jag vill ha är en skoningslös beskrivning av hur Olle Adolphson själv krossade idyllen. Visan inleds vackert med orden ”nu har jag fått den jag vill ha, som jag ville ge min kärlek" men fortsättningen blir sorglig och slutar med ”... och slutet har redan börjat för oss två.”
I senare relationer skrev Adolphson två visor som andas lycka och glädje – Nu är det gott att leva samt Älskar inte jag dig då.
Inga motståndare
Jämförelsen mellan Olle Adolphson och Cornelis Vreeswijk är oundviklig. Olle Adolphson var några år äldre, mer välklädd, gammaldags och konservativ. Vreeswijk var rockigare, yvigare och radikalare. I medierna utmålades de två vispoeterna som motståndare, en myt Jan Malmborg avlivar med ett citat av Olle Adolphson:
”Han gick ju sin väg, jag min. Att vi hade olika syn på vissjungandet och diktandet ledde senare till en stor och ömsesidig respekt för varandras sätt att arbeta.”
Alkoholmissbruket förenade de två trubadurerna. Cornelis Vreeswijk levde ett destruktivare liv och dog hösten 1987.
Olle Adolphsons sista år präglades av enstaka spelningar, flera fina pris (bland annat Bellmanpriset av Svenska Akademien), den kungliga medaljen Litteris et Artibus och ett tilltagande alkoholberoende. Sven-Bertil Taube försökte övertala honom att ansluta sig till Anonyma alkoholister men Olle Adolphson vägrade.
Olle Adolphson avled 10 mars 2004. Han är begravd på Ravlunda kyrkogård på sitt älskade Österlen. En av de sista texter han reciterade innan han dog var Sven Dufva ur Fänrik Ståls sägner.
Biografin Trubbel – berättelsen om Olle Adolphson är nominerad till Augustpriset. Vinnaren offentliggörs 23 november.