Att vänta ligger i tiden

Tid är intressant. Vad gör tid med oss? Ja, vi blir äldre förstås. Ibland påstås det att vi blir klokare med åren. Någon påstår att vi i framtiden kommer att bli mer dementa, att vi omges av så mycket information att hjärnan inte fixar det i långa loppet. Så frågan är om vi blir klokare eller virrigare med åren? Tid var att ligga i sängen och vänta på att resten av familjen skulle komma in och gratulera på födelsedagen, och låtsas som att man sov. Det var olidligt. Därför har jag haft så lätt att känna med mina barn när det gäller den där väntan som aldrig tycks ta slut.

Ända tills jag fick en dotter som var så otroligt morgontrött att hon somnade om när vi väckte henne med skönsång och paket.

Tid är också en grundpelare när jag är hos tandläkaren. ”Det här är gjort på ett litet kick”, säger han och trimmar borren, men det där lilla kicket vill liksom aldrig ta slut.

– Tio minuter, en kvart, säger de när jag ringer och beställer hämtmat.

– Det är femtiofyra samtal före dig – tack för att du väntar, uppmuntrar mig supporten till mitt tv-abonnemang som krånglar.

– Ursäkta, jag måste bara ta hand om den här kunden först, säger hon på sportavdelningen och fortsätter ett oändligt telefonsamtal medan jag intensivt studerar tejp att linda hockeyklubbor med.

Häromdagen mötte jag en vän som har en dotter i samma ålder som min. Vi pratade om när barnen var små och hur mycket som hänt med dem bara under den här tiden.

– Tänk, det känns som om det var i går när jag gick med min dotter på väg till affären, berättar han. Hon var ganska bångstyrig, för hon ville vara hemma och leka, men jag ville inte låta henne vara ensam hemma, hon var så liten. Så jag bönade och bad och gjorde väl mig till för att få henne på gott humör och då säger hon: sluta tala till mig med den där äckliga rösten. När jag påminner henne om det där i dag säger hon: sluta påminna mig om det där äckliga ögonblicket.

Tiden går. Vi utvecklas. Vi får insikter. Vi njuter av våra barns framsteg. Vi torteras av tandläkarens oändliga borrande. Vi vet att vi talar med den där äckliga rösten ibland. Vi vet att nästa gång är just nästa gång. Vi vet att tid är pengar, men att i den ekvationen är tid så mycket mer oumbärligt än pengarna.

Vi vet när det är dags att sluta. Förhoppningsvis!