❞ Hur Nagorno-Karabachs framtid nu kommer att se ut är en öppen fråga. Det står ingenting konkret i avtalet om vem som ska kontrollera det som finns kvar av utbrytarprovinsen.
Armenien har lidit ett svidande nederlag i Nagorno-Karabach. Man hade alla trumf på hand – nu är situationen den omvända. Många kritiker anser att man borde ha kommit till en förhandlingslösning innan Azerbajdzjan hade hunnit rusta upp.
Anna-Lena Laurén i sin analys efter att Armenien, Azerbajdzjan och Ryssland har skrivit under ett avtal om att avsluta striderna om utbrytarregionen Nagorno-Karabach.
Det är en solig dag i maj. Armeniens premiärminister Nikol Pasjinjan kommer gående över gräsmattan i centrum av staden Sjusja, i skjortärmarna och utan kavaj, med ett stort leende på läpparna. Han överlämnar sitt lilla kristallglas med vodka till en assistent och dansar armenisk folkdans tillsammans med gästerna. Det är den 9 maj 2020 och armenierna i Nagorno-Karabach firar årsdagen av det segerrika slaget vid Sjusja år 1992. I Baku bidar man sin tid. Ett halvår senare tvingas Pasjinjan skriva på ett avtal där den historiska staden Sjusja övergår till azerbajdzjansk kontroll. Och inte bara Sjusja. Hela den buffertzon som armenierna hade ockuperat kring Nagorno-Karabach sedan 1994, samt flera områden inne i bergsrepubliken, inklusive armeniska byar som till exempel Hadrut, blir nu en del av Azerbajdzjan.
– Vad säger du nu, Pasjinjan? säger den azerbajdzjanska presidenten Ilham Alijev triumferande i sitt tal till nationen, efter att avtalet är klart. Ett avtal som i Armenien uppfattas som förräderi.
Pasjinjan säger öppet att han hade gjort vad som helst för att slippa skriva på.
– Avtalet är djupt smärtsamt för mig själv och för vårt folk. Jag har fattat det här beslutet som en konsekvens av den militära situation vi befinner oss i. Jag tror att det här är den bästa lösningen i den situation vi nu befinner oss i, skriver Nikol Pasjinjan på Facebook.
Azerbajdzjaner får återvända
Avtalet innebär i korthet följande: Azerbajdzjan återtar kontrollen över hela den buffertzon kring Nagorno-Karabach som Armenien ockuperar sedan 1994. Azerbajdzjan behåller alla territorier inom
Karabach som man lyckats erövra. Nagorno-Karabach existerar fortfarande, men i stympad form och med oklar status. Armenien får behålla sin landkorridor, den så kallade Latjin-korridoren, till bergsprovinsen, och den kommer att bevakas av ryska fredsbevarare. Azerbajdzjan får en landkorridor till Nachitjevan, ett område som tillhör Azerbajdzjan men som ligger inne på armeniskt territorium.
Alla flyktingar får återvända. Det betyder i praktiken att ungefär en halv miljon azerbajdzjaner ska få flytta tillbaka till sina hem i Nagorno-Karabach. De ska även få återvända till armeniskkontrollerat område, en operation vars konkreta utförande kommer att bli ytterst grannlaga. Armenierna har fram tills nu kategoriskt vägrat gå med på att flyktingarna får återvända, eftersom de är rädda för att det leder till att armenierna blir i minoritet.
Avtalet välsignas av Ryssland och Turkiet. Ryska fredsbevarare sänds till området. De kommer att bevaka den nya frontlinjen mellan azerbajdzjanska och armeniska trupper.
På en och en halv månad har situationen i Nagorno-Karabach svängt 180 grader. Fram tills nu är det Armenien som har haft det militära och territoriella övertaget, som har suttit med alla trumf på hand under förhandlingarna – och som har föredragit att hålla fast vid status quo. Efter vapenstilleståndet 1994 förhandlade Armenien och Azerbajdzjan till en början på allvar för att hitta en permanent lösning till konflikten. Två gånger – 1999 och 2011 – var man nära att lyckas, men bägge gångerna rann avtalet i sista stund ut i sanden.
Kompromisslös son
Enligt Thomas de Waal, en av världens främsta experter på NagornoKarabach, var Azerbajdzjans dåvarande president Heydar Alijev beredd att ge upp bergsprovinsen mot en landkorridor till Nachitjevan och vissa övriga kompensationer. Han vill inte ha någon halvmesyr, utan antingen få hela NagornoKarabach eller bli kompenserad.
I sin bok Black garden konstaterar de Waal att ledarskapet i Armenien och Azerbajdzjan hade regelbunden kontakt med varandra medan Heydar Alijev satt vid makten. Alijevs son Ilham Aliejv, som tog vid efter att hans far avled 2003, har visat sig mer kompromisslös.
Samtidigt vaggades det armeniska ledarskapet in i tron att status quo skulle kunna fungera. Under tiden byggde Azerbajdzjan systematiskt upp sin militära styrka med hjälp av bland annat den senaste israeliska militärteknologin, finansierad av oljeinkomster. Nu pågår en rasande debatt i Armenien om regeringens törnrosasömn. Kravallpoliserna är ute på gatan i Jerevan för att skydda myndighetsbyggnaderna från att bli stormade.
Hur Nagorno-Karabachs framtid nu kommer att se ut är en öppen fråga. Det står ingenting konkret i avtalet om vem som ska kontrollera det som finns kvar av utbrytarprovinsen. Mycket talar för att det blir en ny halvmesyr – men Azerbajdzjan kommer att kunna rubba status quo närhelst det passar Baku.