En hymn till Black Lives Matter
”Många musikskapande kvinnor har genom tiderna dragits till texten om en sörjande Jungfru Maria vid sitt korsfästa barn.”
Frimärken, muminmuggar, historiska klarinetter – samlar du på något? Mitt eget något udda samlarområde är Stabat Mater-verk komponerade av kvinnor. De är sällsynta! Men desto mer spännande är jakten. Stabat Mater är en medeltida dikt om en människa som möter en sörjande Jungfru Maria vid hennes korsfästa barn, en dikt som tonsatts många gånger över århundradena. Förvisso är originaltexten förmodligen författad av en man (1200-talsmunken Jacopone da Todi röstar många på) men temat om en mor som förlorar sitt barn är så universellt och ett av få teman ur kvinnligt perspektiv som blivit etablerat i den sakrala musiken. Därför fantiserar jag att historiens musikskapande kvinnor skulle ha känt en extra dragning till att göra sin egen Stabat, förhoppningsvis ligger det fler skatter och lurar i arkiven.
I somras hittade Julia Perrys Stabat från 1951 sin väg in i min samling. Det var mitt under de brinnande Black Lives Matter-demonstrationerna och efter att så många mödrar i USA förlorat sina barn. Perry, som själv var afroamerikan, talade här till mig så mycket mer autentiskt än något annat just då. Det är kärv musik, som det modernistiska ofta är, men så är också temat. Musiken förkroppsligar smärtan. Stycket för altsolist och stråkorkester dedicerade Perry till sin mor, kanske med anledning av att hennes syster hade gått bort i en tragisk tågolycka några år tidigare.
Perry föddes 1924 i Kentucky och upplevde en spikrak karriär via bland annat studier vid anrika musikhögskolan Juilliard, 1948 års vinst av National Association for Negro Musicians kompositionspris och två Guggenheim-stipendier 1954 och 1956. Det första använde hon för att åka till Europa och studera för Nadia Boulanger och Luigi Dallapiccola. Här lärde hon sig att kombinera seriell musik med lyriska element, och hennes lyriska bidrag till den modernistiska musiken hämtade hon i den afroamerikanska spiritual-traditionen. Redan på 1800-talet hade bland annat Dvorak lånat spirituals till sin musik (det kryllar av dem i Nya Världen-symfonin om man spetsar öronen) och frågan om var gränsen mellan inspiration och kulturell appropriering går har länge diskuterats. Många afroamerikanska tonsättare, kanske med början hos Florence Price och William Grant Still, har sen dess tagit ägarskap över sitt kulturarvs existens i västerländsk konstmusik. Perrys inställning pendlade flera gånger under hennes liv mellan att dyka djupt ner i spirituals och jazz till att nästan tvångsmässigt bara skriva musik som det vita etablissemangets. I slutet av 60-talet kunde hon slutligen inte fjärma sig från effekterna av medborgarrättsrörelsen i USA och återgick till att skriva konstmusik med grund i sitt kulturarv. Detta resulterade i verk som Integration Symphony (nr 5) och Soul Symphony (nr 10).
Sitt andra Guggenheim-stipendium använde hon för att åka till Siena i Italien för att studera dirigering, något hon redan gjort vid Juilliard och verkat inom i något decennium. På 60-talet dirigerade hon en serie av U.S. Information Services konserter runtom i världen med syfte att föra fram amerikansk kultur. Man använde ”lokala orkestrar” för dessa konserter och så kom det sig alltså att Perry dirigerade både Wienfilharmonin och BBC Orchestra under sin karriär.
Perry gick bort 1979 efter en lång tids sjukdom, bara 55 år gammal. Hennes produktion är enorm: symfonier, baletter, en mässa och mycket mera. Samt ett verk jag hade velat lyssna på i allhelgonahelgen som var, om det hade varit inspelat: Requiem for orchestra.
På Sir Elwoodin hiljaiset värits återkomstalbum efter tio år bjuds på en stark blandning känslosamma melodier, i vilka jazz, pop och inhemsk schlager kan mötas.
POP
Sir Elwoodin hiljaiset värit
Aamupäivän Errol Flynn (Vallila Music House/Sony)
Ett helt decennium har rullat i väg sedan Sir Elwoodin hiljaiset värits senaste album Kaipuun vuosikerta utkom, och studioarbetet på den till gruppens 30-årsjubileum utgivna Aamupäivän Errol Flynn inleddes redan 2014.
Ledaren Juha Lehti har dessutom varit aktiv inom duoprojekten Sir Elwood duo och Sir Elwoodin vieraskirja. Men då hela bandet är samlat får musiken onekligen ett helt annat djup.
Det märks att allt nu gjorts med eftertanke. Ljudbilden har noggrant byggts upp via akustiska instrument, med välarrangerade stråkar som krydda, medan snabba studioknep eliminerats. Stämningsmålandet är molldränkt och öppnar ibland dörrar till intima pianobarer, men däremellan kan man också sitta stadigt förankrad på kvarterskrogen.
Så bjuds på en övertygande blandning känslosamma melodier, i vilka jazz, pop och inhemsk schlager kan mötas. Kanske innehåller skivan ingen ny Elisa eller Hämärän taa, men helheten är stark och finstämd – och visst har också den tunga nattballaden Pyhäkoulun pojat klassikerpotential.