I de auvinenska excessernas humanistiska malström
Antti Auvinen tar ut svängarna och väsnas av hjärtans lust, men på ett nog så konstruktivt och intelligent sätt, skriver Mats Liljeroos om inspelningen av den finländska tonsättarens tre stora orkesterverk.
SAMTIDA MUSIK
Antti Auvinen: Junker Twist, Himmel Punk, Turbo Aria. Radions symfoniorkester under Hannu Lintu. (Ondine)
Hur kan man annat än älska en tonsättare som benämner sina verk Junker Twist, Himmel Punk och Turbo Aria? Att de dessutom låter på pricken som sina benämningar gör inte saken sämre. Eller gör de? Antti Auvinens, åtminstone för finländska förhållanden, unika tonfall inbjuder till en mångfald av läsningar, tolkningar och upplevelser, samtidigt som titlarna onekligen tillhandahåller nyttiga dechiffreringsnycklar.
Auvinen (f. 1974) hittade sent fram till komponistskapet och fann sin karakteristiska stil först vid dryga trettio, men därefter har han utan pardon serverat den ena musikaliska käftsmällen efter den andra. Auvinen står tveklöst på fast modernistisk grund, men den uttalade oviljan till konformistiskt akademiskt tänkande är uppenbar i allt han företar sig och inte sällan tar han ut svängarna och tänjer på gränserna till det ”passande” på ett befriande uppfriskande sätt.
Som estetiska ledstjärnor finner vi ett minst sagt fantasifullt klangtänkande – Auvinen är speciellt uppfinningsrik när det gäller okonventionella tillskott till slagverksarsenalen – samt en obändig, stundtals snudd på vildsint rytmbehandling. Även om de våldsamt kreverande och expanderande öppningstakterna till omsusade genombrottsverket Junker Twist (2015) kan föra tanken till Magnus Lindbergs Kraft är det i första hand just den obönhörliga pulsen, som skvallrar om att det trots allt förflutit tre decennier verken emellan.
Mycket väsen för någonting
Auvinen hör till de tonsättare som gärna redogör för sina verks idémässiga bevekelsegrunder utan att för den skull pracka på den enskilda lyssnaren några färdigtuggade tolkningsmodeller. I Junker Twist är det något slags nyfascistoid extremfigur som larmar och domderar – av allt att döma i första hand framför spegeln – innan andan till slut tryter. Mycket väsen för ingenting, gudskelov, och twisten; ja, den får var och en tyda enligt eget gottfinnande.
Väsnas gör Auvinen av hjärtans lust, men på ett nog så konstruktivt och intelligent sätt. Så även i syskonverket Himmel Punk (2016) – styckena är samma andas barn och kunde gott och väl betecknas som en diptyk – där olika former av fundamentalistiska övergrepp ligger i botten. Efter de mer ”punkiga” tongångarna förflyttas vi till de himmelska, sällsamt skimrande och tindrande sfärerna, där Auvinen på ett övertygande sätt bevisar att han minsann har fler strängar på lyran än larm och tumult.
Den så lagda lyssnaren kan roa sig med att försöka räkna ut hur Auvinen – något av en sentida ättling till Edgard Varèse – åstadkommit alla de aparta ljudeffekter som genomsyrar skivan. I det längsta och på många sätt mest säregna stycket, Turbo Aria (2017/18, med upprinnelse i bland annat Medelhavets båtflyktingöden), handlar det delvis om gamla stenkakor med operadivorna Alma Fohström, Aino Ackté och Maikki Järnefelt som processats medelst sampler och slutresultatet är minst sagt fascinerande. Tilllika påträngande och utomvärldsligt och genomgående slående originellt.
Under ytan på de egensinnigt energispäckade musikaliska aggressionerna finner vi alltså inte sällan ett djupt humanistiskt stråk, som Osmo Tapio Räihälä ingående redogör för i sin briljanta verkpresentation. Jag kan föreställa mig att åtskilliga namnkunnigare ensembler skulle befinna sig på hal is i den här repertoaren, men för durkdrivna samtidsmusikensemblen RSO och dito dirigenten Hannu Lintu är Auvinens sanslöst komplicerade partitur ingen match. Man tycks snarast gotta sig åt att slänga sig ut i de auvinenska excessernas malström.
Trots vissa tendenser att förnya sig, är det mycket som är sig likt på Alicia Keys sjunde, självbetitlade album. På gott och på ont, kunde man sammanfatta.
SOUL
Alicia Keys
ALICIA (RCA/Sonymusic)
Det börjar vara tjugo år sen Alicia Keys gjorde sin debut som en purung och mycket lovande 19-årig pianospelande R&B-/soulsångare. Det där att hon själv också spelade piano och skrev sina egna låtar lyfte fram ett musikerskap som var av central betydelse för charmen i favorithittar som You Don't Know My Name och Fallin.
Att det för mig ändå känts som att hon senare in på 2010-talet inte riktigt lyckades leva upp till de högt satta förväntningarna, har inte karriärmässigt hindrat henne från att ta klivet upp bland soulhimlens superstjärnor.
Självbiografi och Ed Sheeransamarbete
Hennes sjunde album, betitlat ALICIA helt enkelt, skulle ursprungligen ha getts ut på våren i samband med lanseringen av självbiografin, More Myself: A Journey, men skivutgivningen fick skjutas på till hösten. Däremellan blev det omtalade Ed Sheeran-samarbetet Underdog Alicia Keys största hit på åratal. Med sitt upplyftande budskap där hon vädjar till alla ”vanliga människor” att fortsätta kämpa på, sitter den väl rätt i tiden, men hörde jag någon muttra, ”lätt för henne att säga”?
På albumet finns det bättre låtar och ALICIA börjar faktiskt riktigt bra; först Truth without Love, som fungerar likt de där obligatoriska pianointrona man känner igen från tidigare album, sedan följer Time Machine, en personlig favorit. Med ett tungt pumpande funktryck för den tankarna till ett mera tidsenligt soulsound à la Solange.
Nya intryck men igenkännbart
För om Alicia Keys ofta framstått som något traditionellt retro, så känns vibbarna överlag modernare den här gången och det tänder liksom till lite extra de gångerna hon stiger utanför sin bekvämlighetszon. Också 3 Hour Drive, ett samarbete med brittiska Sampha (som tidigare jobbat ihop med just Solange) har en modern, mer elektronisk prägel och Wasted Energy lånar så där försiktigt och med lyckat resultat från modern dance-hall.
Ytterligare vill jag lyfta fram låten Jill Scott, en kärleksfylld hyllning till ... ja, Jill Scott med ett spoken word-gästinhopp av densamma. Det här kan inte bli helt fel.
Trots vissa tendenser till förnyelse blir helhetsintrycket ändå igenkännbart, lite väl tryggt och invant Alicia Keys-mässigt sympatiskt. Nog för att hon fortfarande förtjusar med både sin sång och sin charm, men för mig hade lite mindre av detsamma varit nog.