Strömmarna under ytan
I Frankrike är vi mitt inne i den andra vågen. Under den första veckan i november smittades över 50 000 människor per dag, medan medeltalet för antalet som dog var 480. I det äldsta barnets årskurs är sju elever hemma den här veckan – de har testat positivt. Vi kollar skolans webbsida varje dag före frukost eftersom barnens lektioner rutinmässigt flyttas över till Zoom allteftersom lärare hamnar i karantän. Barnen bär munskydd alla dagar, hela dagen. Med undantag av lärare, läkare och sjukhusets städare jobbar vi alla hemifrån. Banker, restauranger, frisörer, gym och alla klädbutiker, bokaffärer och bibliotek har stängt. Det är så här ett undantagstillstånd ser ut.
USA, Brasilien, Frankrike. När man läser den dagliga statistiken verkar det som om det är länderna i väst som drabbats hårdast. Men statistiken bedrar. Viruset verkar förvisso skörda mer offer i väst än i till exempel Afrika, men i det långa loppet är faran för folkhälsan mindre än de ekonomiska biverkningarna. Den globala ekonomiska utvecklingen har visserligen alltid varit ojämn, men den har trots allt lyft miljontals människor ur extrem fattigdom och generellt knuffat oss framåt. Att stirra bara på antalet insjuknade och döda är missvisande. Vi lever i en värld där vi är beroende av varandra och av uppåtgående ekonomiska prognoser – och nu knakar det i fogarna.
På grund av pandemin förväntas den ekonomiska krisen vara den värsta sedan andra världskriget. IMF förutspår att 170 länder kommer att visa negativt per capita-resultat i år, medan ILO påpekar att 495 miljoner jobb redan gått förlorade. Situationen är värst för de som redan har det sämst, kvinnor som arbetar gratis, flyktingar utan skyddsnät, flickor som inte kan återvända till skolan, föräldrar som inte har fast anställning. Världsbankens prognos är att antalet människor som lever i extrem fattigdom 2021 kommer att öka för första gången på 22 år. Mellan 88 och 150 miljoner fler kommer att leva i extrem fattigdom (det vill säga under 1,6 euro per dag) än i början av 2020.
Det som jag som hjälparbetare reagerar stark på är att Världsbankens prognos visar att tillväxten i inkomst för de fattigaste 40 procenten i många länder kommer att minska. Det här är en tydlig vändning från tidigare trender. Under de senaste åren har inkluderande tillväxt ökat i 74 av 91 länder – och i 53 gynnade tillväxten de fattigaste mer än den övriga befolkningen. När bankerna börjar varna för ökad ojämlikhet och sociala orättvisor, då är det tid att lyssna.
På lördagen fyller mitt yngsta barn 12 år. Som så många andra barn i Frankrike kan hon inte ha ett födelsedagskalas – det är nämligen inte tillåtet att ha fest. Optimistiskt frågar hon om hon kan cykla över gränsen (500 meter från huset) till lekparken i Schweiz för att hålla kalas. ”Där får man ännu bjuda in vänner, fast bara fem åt gången.” Vi säger nej. Jag säger att vi ska bjuda vännerna till trampolinparken sen när allt det här är över. Hon blir sur, men påpekar snusförnuftigt att trampolinerna måste ytbehandlas efteråt – som gymnastikutrustningen i skolan. Jag nickar och medger att det kanske ändå dröjer till sommaren. Hon nickar motvilligt, men låter sig bevekas. För oss är det här en övergående fas.
”Banker, restauranger, frisörer, gym och alla klädbutiker, bokaffärer och bibliotek har stängt. Det är så här ett undantagstillstånd ser ut.”