En ansvarslös betraktelse av planetens nya modeord

Med hög risk för den värsta av anklagelser, att vara oansvarig, skriver jag detta. Den risken tar jag för att jag vill bära ansvar, om än av ett helt annat slag än det som uppmuntras.

Søren Kierkegaard var i min ålder och sannolikt mycket ansvarslös när han skrev: "Att utgå från en grundsats påstår erfaret folk ska vara särdeles förståndigt."

Hans grundsats var att alla människor är tråkiga, en tes som naturligtvis kan diskuteras. Men det är inte min avsikt.

Däremot behöver jag en grundsats. Må den vara: Vårt bruk av ordet ansvar är inte ansvarsfullt.

Med den provokationen i ryggen lämnar vi filosofin och kliver på en lokalbuss.

Klockan är 23.01. Buss 65 mot Grinddal gör sig redo för avfärd.

Bakom ett mycket ansvarsfullt uppställt plexiglas sitter en chaufför som åtminstone förr i världen ville se en biljett. En ung man famlar i fickan efter mobilen, med tilltagande tvivel på om det verkligen är ansvarsfullt att stå just där och famla.

Chaufförens svala intresse för biljetten, som införskaffats med bland annat ansvar i åtanke (om än en helt annan form av ansvar än det som uppmuntras), gör att mannen med viss skuldkänsla lunkar in längst bak i buss 65.

På fem meters avstånd bevittnar den skuldtyngda unga mannen följande scen. Den enda medpassageraren, en ung tjej med blont, lockigt hår, tar – sett till de folktomma omständigheterna – det här med ansvar på oerhört allvar, ty hon öppnar sin handväska och famlar efter ett munskydd.

Den redan skamsna mannen slås av den ytterst ansvarslösa impulsen att utropa "Du behöver inte, jag har redan haft det, och du sitter jättelångt ifrån mig!", men lyckas i grevens tid hejda sig, till alla frånvarande ansvarstagares stora förtjusning.

Blir du trött på min överanvändning av ordet ansvar? Det blir jag med.

Jag undrar vem det var som började. Ändå åsidosätter jag för stunden letandet efter den i mångas ögon mycket ansvarsfulla person som fick för sig att slunga ut ordet i oändlig global reproduktion.

Räkna själv. Du kan slå dig i backen på att varje gång en politikers, tjänstepersons eller annan makthavares mun öppnas i fråga om coronaviruset, då slinker ordet ur deras mun för att avvärja tänkbara anklagelser om ansvarslöshet.

Ända sedan Aristoteles har begreppet varit föremål för moralisk debatt. Ansvar – gentemot vem? Ansvar – för vad? Ansvar – varför? har människor frågat sig.

Men under pandemin uttalas ordet med lätthet. Det möts likväl av omedelbar förståelse, vilket beror på att ansvaret antagit en fysisk skepnad. Numera är gemene persons ansvar nämligen synonymt med munskydd och avstånd – väldigt lite annat.

Det kan exempelvis ses som mer ansvarsfullt om en förkyld person kör bil än om densamma åker buss, en handling som hade varit väldigt klandervärd bara för ett år sedan.

Varthän vill jag då föra detta kvasifilosofiska resonemang?

Att väga den ena handlingen mot den andra med avseende på ansvar tjänar knappast Finland, som för övrigt är något vi nu uppenbarligen bär någon form av ansvar mot. Karantänen manifesterar det här patriotiska ansvaret: Det är fritt fram för oss att springa runt på Stockholms gator, så länge du isolerar dig i 10 dagar när du återvänder. Förlåt, det var ett sidospår. Min verkliga fråga är vad som händer när du och jag konstant adresseras som ansvarsfulla subjekt endast i bemärkelsen icke smittspridande.

Ansvaret existerar nämligen aldrig utan sin vän, skulden. Det gör ansvaret tungt till sin natur. Om ansvaret vore en himmel vore den horisontlös och grå, inte klarblå och fågelrik.

Frågan blir därför vad som händer när pandemin pågår i ännu ett år eller två. Orkar vi då bära ansvar för annat än coronafallen, för vårt klimat eller vår psykiska hälsa?

Det kunde argumenteras för att det nya ansvaret är en rejäl handskakning, en lång kram eller småprat vid butikskassan. Att åka buss trots lätt hosta på morgonen.

Men så ansvarslös är jag inte att jag skulle uppmuntra er till ett sådant paradigmskifte, utan snarare vill jag att vi raderar termerna ansvar och skuld från alla diskussioner om coronaviruset, för de gör mer skada än nytta.

”Ända sedan Aristoteles har begreppet varit föremål för moralisk debatt. Ansvar – gentemot vem? Ansvar – för vad? Ansvar – varför? har människor frågat sig.”

BILLE SIRÉN