Prispengarna är bara en del av sanningen
Damernas proffscykling lever på småsmulor.
För ett par veckor sedan väckte formel 1-föraren Valtteri Bottas lite uppmärksamhet när han twittrade om de dåliga prispengarna i damernas proffscykling. Han har förstås rätt i att det är skandalöst: 1 395 euro för vinnaren i damernas Liège-Bastogne-Liége och 20 000 euro för segraren i herrarnas upplaga av det belgiska cykelmonumentet.
Det skulle förstås vara enkelt om det bara var prispengarna som varit skillnaden mellan damernas och herrarnas World Tour. Det är det som är enklast att peka ut för utomstående.
Valtteri Bottas är förstås inte utomstående. Hans flickvän Tiffany Cromwell är proffscyklist i Women's World Tour-stallet Canyon-SRAM. Det är väl ändå inte att ta i att säga att formel 1 har ett betydligt större jämställdhetsproblem än cykling, inte minst med tanke på att det inte ens finns en formel 1-serie för kvinnor, men låt oss i stället gå vidare med cykling.
Internationella cykelunionen UCI har gjort en hel del för att förbättra damernas ställning under de senaste åren. Den här säsongen höjdes damernas minimilön till 15 000 euro i Women's World Tour. Samtidigt har det införts en del krav, som obligatorisk olycksfallsförsäkring och rätt till föräldraledighet.
Många utomstående lever antagligen i den uppfattningen att cykling är en individuell gren. Det är en lagsport. Idrottsutövarnas viktigaste inkomstkälla är deras årslön. Det är bara en liten del av cyklisterna som slåss om tätplaceringarna, många hjälpryttare får aldrig chansen att tävla om segern i ett lopp som Liège-BastogneLiège, och därför är det tradition att hela laget delar på prispengarna.
Mera bekymrande är det att 25 procent av de kvinnliga proffscyklisterna inte får lön alls. Samtidigt får dock 25 procent av dem mer än 30 000 euro per år i lön, enligt en enkät av proffscyklisternas fackförening Cyclists' Alliance. Det mest chockerande av allt är att hela 43 procent betalar för sin egen utrustning. Det är dock färre än förra året, då 51 procent, uppgav att de betalar en del av sina kostnader själva.
Problemen är dock betydligt mera komplicerade än så. UCI förutsätter att tävlingsarrangörerna ordnar minst 45 minuter direktsänd tv från varje Women's World Tour-lopp. I damernas Giro d'Italia kom det inte en minut direktsändning, samtidigt som nästan varje etapp av herrarnas tre veckor långa Giro d'Italia sändes direkt i sin helhet, av bland annat Eurosport. Som en följd fråntas Giro
Rosa sin status som WWT-lopp nästa säsong.
Det som nästan hånfullt kallas för damernas Vuelta a Espana, det tre dagar långa etapploppet Madrid Challenge by La Vuelta, avgjordes i helgen, samtidigt som herrarnas tre veckor långa Vuelta a Espana slutfördes i Madrid. Inledningen var ett fullständigt fiasko.
Under fredagens etapp var det ingen tv-sändning. Det var kanske lika bra så, för tv-tittarna slapp se när tätklungan leddes in på fel väg, loppet tvingades avbrytas för en stund, innan man kunde fortsätta.
Dålig tv-synlighet, alldeles för lite mediebevakning, ont om sponsorer, kronisk brist på pengar. Det leder till dåligt arrangerade lopp, små prispengar, och orimliga anställningsvillkor för proffscyklisterna. Det är förstås alldeles riktigt att kvinnornas prispengar är för små, men det finns en lång rad av andra krav som har högre prioritet än prispengarna för tillfället, som säkra tävlingsarrangemang, tv-tid och en vettig tävlingskalender. Om alla de förutsättningarna fanns där skulle säkert prispengarna också vara högre. Det drygt en vecka långa Giro Rosa har många gånger avgjorts samtidigt som herrarnas tre veckor långa Tour de France, även i år, då båda två var flyttade på grund av covid-19, vilket tyvärr leder till mindre tv-tid och mindre uppmärksamhet för kvinnorna.
Avslutningen i Madrid Challenge var ett utmärkt exempel på hur spännande damernas proffscykling kan vara som bäst. Lisa Brennauer hade en övertygande ledning efter lördagens individuella tempo, men VM-bronsmedaljören Elisa Longo Borghini gjorde ett djärvt försök i söndagens gatlopp i Madrid för att knipa tillräckligt med bonussekunder för att ta hem segern totalt. Efter ett långt solo blev hon infångad, segern gick till Brennauer, men det var dramatiskt till tusen.
Damcykling har dock fått relativt stor uppmärksamhet i Finland, då några av de mest framgångsrika cyklisterna varit kvinnor, som Tea Vikstedt-Nyman och Pia Sundstedt, och Lotta Henttala blev Finlands första VM-medaljör på landsväg i elitklass. Svårt att säga om Henttala återvänder till världstoppen efter att ha drabbats av utbrändhet och depression. Hon fortsätter dock inte i Trek-Segafredo.
En som det lönar sig att hålla koll på är Anniina Ahtosalo, 17, från Tusby. Vann nyligen FM i cyclocross. I augusti var hon snabbast i kriterium-FM, fast hon tävlade i U18-kategorin. Suverän teknik.