Monumentalt verk med surrealistiska scenbilder
Under detta spelår har det varit tunnsått på föreställningsfronten men Öh i regi av Sonja Jokiniemi hör till dem recensenten Jan-Peter Kaiku definitivt kommer att minnas i efterhand.
Festivalen Moving in November/ Zodiak – centret för ny dans. Koreografi och koncept: Sonja Jokiniemi. Visuell design: Heikki Paasonen och Sonja Jokiniemi. Ljuddesign: Gil Schneider. Framställning av ryorna: Aino Ojala. Scenframställning och samarbete: Sonja Jokiniemi, Leila Kourkia, Marlon Moilanen, Herman Nyby, Maria Saivosalmi och Tuuli Vahtola. Zodiak, 10.11.
För tre år sedan samproducerade festivalen Moving in November och Zodiak föreställningen Blab i Sonja Jokiniemis regi. För urpremiären på årets festival har man en andra gång bjudit in Jokiniemi, som nu med ett personligt färgat och särdeles uttrycksfullt team, med sex medlemmar på scenen, presenterar Öh. Likt Blab är detta en föreställning med alla förutsättningar att turnera utomlands, utvecklas under uppspelsperioden och nå vidare publikgrupper. Under detta spelår har det givetvis varit tunnsått på föreställningsfronten men Öh hör till dem jag, och många med mig, definitivt kommer att minnas i efterhand.
Öh tar plats i de dynamiska gränsmarkerna mellan föreställning och installation och är ett exempel på Sonja Jokiniemis under många år utvecklade sceniska praktik, där olika objekt och rekvisita tar en jämbördig plats och tillsynes kroppslig form tillsammans med de uppträdande. Slutresultatet
är integrerat, noggrant uttänkt men också levande och fyllt av överraskningar. Det visuella är väldigt viktigt och får oss att upprepade gånger reflektera över referenser till bildkonst överlag.
Scenens handling är performancelik och spinner fram via konkreta men till stämningen särpräglat absurda handlingar eller akter. Jag kommer på mig med att upprepat tänka på primitiva, uråldriga eller ritualistiska former av scenkonst. Det fina är att allt detta känns som en fungerande och i sitt sammanhang helt motiverad och distinkt helhet.
Ombytligt och surrealistiskt
Sonja Jokiniemi har utarbetat visualiseringen tillsammans med ljusdesignern Heikki Paasonen. På scenen står en huskonstruktion i trä, som likt handlingen i övrigt är föremål för kontinuerlig de- och rekonstruktion. Aino Ojalas knutna ryor, utförda enligt Jokiniemis teckningar, ger ett ombonat och domestikt uttryck åt inledningen. Ljuddesignern Gil Schneider har skapat musik, ljudvärldar och ljudkulisser som manar fram, följer eller bygger upp de ombytliga och drömlikt surrealistiska scenerna.
Ur dessa premisser växer Öh till rentav monumentala former som kanske just för att de tycks vara helt renonsa på (uttryckliga) betydelser, triggar avläsningen att väldigt fritt leta efter och finna sådana – under hela två timmar! Det känns som lek, som demonstration, som allegori och som bilder av vår tid. Och accelererar upprepat från något basalt mot helt otroliga och kaotiska eller karnevalistiska former.
Beröring, handgrepp och händer som gör, som tar tag, är ett bärande tema. Ofta har händerna verktyg och förlängningar i kontakten och i beröringen, som kan vara konstruktiv, vårdande och öm eller destruktivt våldsam så att huden lyser röd.
Maria Saivosalmi, Tuuli Vahtola och Marlon Moilanen står bland annat för en intim scen där de sittande på en rya koncentrerat och utforskande modellerar handgrepp. Herman Nyby är obetalbar som en Neptunuslik fontänskulptur som sprutar mjölk. Sonja Jokiniemi och Leila Kourkia blir fastbundna i plankor och upplyfta, för att nu nämna hela det handplockade gardet på scenen i några scener som ristar in sig i minnet.
Det känns som lek, som demonstration, som allegori och som bilder av vår tid. Och accelererar upprepat från något basalt mot helt otroliga och kaotiska eller karnevalistiska former.