Bland kungar, kejsare och bakelser
En dag under svenska veckan sneddar jag i regnet över Gamla kyrkans skvär för att ta mig till Ekbergs café där jag ska fira med en Gustav Adolfsbakelse.
Eftermiddagen är kanske inte lika dimmig som dagen då Gustav II Adolf stupade, den 6 november 1632, efter att i åratal stridit på en härjad tysk landsbygd. I slaget vid Lützen, det största fältslaget under det trettioåriga kriget, var Gustav Adolf knappt 38 år, en reslig man med rejäl kalaskula. Hans kroppshydda hade vuxit markant under de 21 år han regerade. Det ljuslätta ansiktet var något avlångt och håret blont och tunt. Ett spetsigt ljust skägg gjorde ansiktet längre.
I det kaféet låter jag tiden stå still. Invid Gustav Adolfsbakelsen frestar också en inbjudande Napoleonbakelse. Bakelsen tillägnad Gustav Adolf, som gjorde Sverige till stormakt, toppas av regentens chokladsilhuett i vitt. Långsamt skär jag rakt genom kungens pipskäggiga profil som vilar på en bädd av chokladmousse. Skär en bit i taget av bakelsen med smak av nordlig sans och måtta.
Trots sitt namn har Napoleonbakelsen däremot ingen bevisad koppling till Frankrikes kejsare Napoleon Bonaparte. Napoleonbakelsen är en av många varianter av smördegsbakverket som på franska kallas mille-feuille, vilket ungefär betyder tusen blad. Bakverket som lockar med sin krispiga konsistens och läckra krämiga fyllning har snarare fått sitt namn av det franska ordet napolitain för att beskriva att något är från den italienska staden Neapel. I Neapel lär bakelsens nuvarande form ha kommit till under början av 1800-talet och blivit oerhört populär. Namnet Napoleonbakelse är alltså en fatal felöversättning.
Napoleon, en av världshistoriens mest framgångsrika fältherrar, var en maktgalen person. Klädd i purpurmantel broderad med gyllene bin och lagerkrans av guld krönte han sig själv till kejsare. När kejsaren blev äldre utvecklades den skarpsynta och spänstiga mannen med spetsiga drag och smala lemmar till karikatyrernas isterbuk.
När jag i höstrusket och mörkret vill pigga upp min dag med en Napoleonbakelse, ska jag inte smaka på Frankrikes historia och bita i ett bakverk tillägnat en uppblåst tyrann. Hellre låter jag den vita drömmen som ligger på ett lager av smördeg med en fyllning av vaniljkräm, vispgrädde och äppelmos garnerad med sockerglasyr föra mig till söderns överflöd. Napoleonbakelsen nej, Neapelbakelsen ska påminna mig om staden vid Vesuvius och den bländande blå Neapelbukten där man sjunger O sole mio till solens lov.