Bohemliv i Lallukka
Konstnärshemmet Lallukka har format och inspirerat namn som Tove Jansson, Lars-Gunnar Nordström, Ellen Thesleff och Laila Pullinen. – Jag trodde Lallukka skulle vara musealt men det är en levande miljö, säger konsthistorikern Marja Lahelma.
Konsthistorikern Marja Lahelma trodde att konstnärshemmet Lallukka skulle vara musealt men hittade en vital miljö. Konstnärerna Lars-Gunnar Nordström och Göran Augustson, här representerade med varsin målning, hör till dem som bott och varit produktiva i Lallukka.
En sliten skida av trä, med namnet Tove inristat i spetsen, hittades under en massa bråte när konstnärshemmet Lallukka renoverades för några år sedan. Skidan hade tillhört Tove Jansson men blivit kvar när hon flyttade ut ur den ateljé Viktor Jansson disponerade i Lallukka.
I samma ateljé arbetade senare skulptören Laila Pullinen. Hennes son, Jean Ramsay, har konstaterat att han som barn sig ovetande sov på Tove Janssons längdskida.
I dag ingår skidan i Lallukkas egen konstsamling.
– Jag lekte med tanken att ha med skidan på utställningen med verk av Lallukkas konstnärer. Men det kändes lite opassande, säger konsthistorikern Marja Lahelma.
Marja Lahelma har varit kurator för utställningen Lallukka – Livet i Konstnärshemmet. Utställningen öppnar i Helsingfors Konstmuseum Ham i dag och presenterar, förutom Tove Jansson, namn som Lars-Gunnar Nordström, Venny Soldan-Brofeldt, Göran Augustson, Ellen Thesleff, Marcus Collin och Santeri Salokivi.
Den vitala atmosfär som präglar dagens Lallukka var en överraskning, säger Lahelma.
– Jag trodde att Lahelma skulle vara musealt. Men det är en levande och inspirerande miljö och här skapas landets bästa samtidskonst.
Bohemliv
Tove Jansson var vuxen när hon flyttade in i Lallukka tillsammans med sina föräldrar, Viktor Jansson och Signe "Ham" Hammarsten Jansson, och sina två yngre bröder Lars och Per Olov. Efter att hon hade fått en egen ateljé och flyttat ut fortsatte hon att tillbringa mycket tid i Lallukka. Under åren i konstnärshemmet roade sig Tove och hennes mamma Ham med att göra en "hustidning" som innehöll bland annat berättelser om viktiga händelser i huset. Fyra nummer av tidningen hittades undangömda på en hylla i samband med renoveringen av Lallukka på 2010-talet.
Bostäderna i Lallukka är tänkta att fungera som hem och arbetslokal men köken är små. Största delen av kvadratmetrarna upptas av ateljéer. Detta orsakade farhågor i början när en del oroade sig för att ett alltfört vilt bohemliv skulle förstöra arbetsron för dem som inte ville festa.
Oron var obefogad, säger Marja Lahelma.
– De jag har intervjuat har alla betonat att de haft arbetsro, att de boende respekterar varandras revir och att ingen knackar på hos sina grannar utan att ha kommit överens om det först.
Å andra sidan har några inneboende gärna upprätthållit sitt rykte som alkoholiserat konstnärsgeni. Marja Lahelma säger att Kain Tapper var en av dem men att Tappers grannar nu har velat framhålla att Tapper drack i perioder.
– När Kain Tapper hade sina nyktra perioder jobbade han hårt, motionerade och tog hand om sig själv.
För Lars-Gunnar "Nubben" Nordström fungerade Lallukka både som inspirerande arbetsplats och centrum för umgängeslivet. Marja Lahelma, som inför utställningen och boken om livet i Lallukka har intervjuat flera av dem som i dag bor i fastigheten vid Södra Hesperiagatan, säger att hon gärna hade träffat Nordström.
– Lars-Gunnar Nordström lär ha varit en social människa med massvis av roliga historier på lager.
Nordström avled 2014. När hans ateljé tömdes ingick 14 000 skivor i bagaget.
Hur är det med konkurrensen då? Tävlar Lallukkas invånare om uppmärksamhet med varandra? – Nej, det skulle jag inte säga. Det faktum att man erbjuds en ateljé i Lallukka är ett tecken på framgång.
Köerna är långa och ingen ger upp sin ateljé när man väl fått den. Enligt testamentet är hyreskontraktet på livstid men efter att en konstnär dött har de efterlevande bara tre månader på sig att tömma ateljén.
Brådskan med att samla ihop den avlidnes tillhörigheter blev ödesdiger efter konstnären Santeri Salokivis död 1940, då 160 verk, signerade Salokivi, stuvades undan på en vind och glömdes bort. I samlingen ingick målningar, teckningar och grafik. Av en slump hittades verken i samband med inventeringen av ett dödsbo först 77 år senare. Verken ställdes ut på en försäljningsutställning i Helsingfors.
Unikt hus
I internationell jämförelse är Lallukka unikt, säger Marja Lahelma.
– Det finns olika residens men inga hus som tar emot både bildkonstnärer, musiker och scenkonstnärer.
Ursprungligen var det tänkt att boendet på Lallukka skulle vara gratis. Depressionen på 1930-talet omintetgjorde planerna och sedan kom kriget. En del av Lallukkas boende hann knappt installera sig förrän det var dags att dra ut i krig. Men för dem som blev kvar erbjöd krigsåren en överraskning.
– Efterfrågan på konst ökade under krigen, säger Marja Lahelma.