Veijo Baltzars potemkinkulisser avslöjades redan på 1980-talet
Veijo Baltzar fick medvind och kom att slå rekord i högtflygande projekt, av vilka de senaste snart kommer att granskas i domstol. De myter han byggde upp kring sig själv och sina framgångar kunde i årtionden följas på hans hemsidor på nätet. De utgjorde
I samband med att rättegången mot författaren Veijo Baltzar snart börjar får vi åter anledning att fundera över varför så många lät lura sig av de potemkinkulisser han målade upp. Ett faktum är att samtidigt som han med stöd av samhällets etablissemang kunde få myndigheter, politiska partier och fonder att lättvindigt ge honom miljoner i stipendier och anslag var han ifrågasatt av många romer. De ansåg att han utnyttjade romsk kultur för egen vinning, ja rentav att han förvanskade den.
Redan 1984 blev han skarpt kritiserad av skådespelaren och journalisten Yrjö Tähtelä i en debattbok med titeln Mustalaismonopoli. Tähtelä har själv romskt påbrå från sin fars sida och var aktiv i den romska kampen för mänskliga rättigheter från senare delen av 1960-talet och under 1970-talet. Han var i sin bok mycket kritisk inte bara mot Baltzars aktiviteter utan också mot mycket annat under de år då romerna äntligen började inlemmas i samhället. Han gav ut sin bok på eget förlag då inget annat förlag var intresserat, vilket kan förklara att den inte väckte någon större uppmärksamhet. Den kostade honom emellertid förföljelse från de romska kretsar han kritiserade.
Mycket av det han ifrågasatte är inte aktuellt längre, men boken har en annan sorts aktualitet i dag som gör den både viktig och faktiskt också rolig att läsa. Han ger dråpliga bilder av hur romer och vanliga finländare, mest de senare, kunde bli helt bortkollrade och förlora sans och måtta i vad han kallar en idealistisk yra i viljan att göra upp med det förflutna.
blev populärt att vara rom utnyttjades av vissa grupper yngre romska män som kom att kallas boulevardzigenare då de blev mest kända för att sitta på krog och filosofera om vad som egentligen var kärnan i den kultur deras förfäder hade fört med sig till Finland under 1500-talet. För några blev också frestelsen stor att utnyttja den välvilja som plötsligt strömmade emot dem. Högtflygande projektplaner föddes och kunde sjösättas tack vare generösa bidragsgivare, som ofta inte hade intresse nog för att granska bärigheten i det som pengarna gick till. Det viktiga var att visa en senkommen välvilja mot allt romskt.
Den som var skickligast att gripa tillfället i flykten var Veijo Baltzar. Han beslöt sig för att bli författare och teaterregissör och fick chansen att leda ett romskt teaterprojekt, finansierat av Teaterhögskolan. Som utbildad skådespelare fick Yrjö Tähtelä i uppdrag att läsa Baltzars manus. Han fann att det skrivna inte höll för en teaterscen. Men Baltzar var inte den som lät sig hejdas. Det blev föreställningar, dock till viss del tack vare professionella skådespelare som fick föreställa romer.
Det förefaller som om ingen vid den här tiden lyssnade på Tähteläs krav på utbildning. Han menade att det inte gick att snabbutbilda skådespelare utan professionella lärare och knappast heller elever utan fallenhet för yrket. Han var för övrigt lika kritisk mot många av de yrkesutbildningsprojekt som på andra håll i samhället sattes i gång vid den här tiden, korta kurser som inte ledde till någon kompetens gångbar på arbetsmarknaden.
Men Baltzar fick medvind och kom att slå rekord i högtflygande projekt, av vilka de senaste snart kommer att granskas i domstol. De myter han byggde upp kring sig själv och sina framgångar kunde i årtionden följas på hans hemsidor på nätet. De utgjorde ett exempel på det man kallar potemkinkulisser, det vill säga en klassisk förskönings- och bedrägeriteknik. Bilder av ministrar och andra framträdande personer som låtit sig fotograferas vid Baltzars premiärer, utställningar och födelsedagsfiranden utgjorde effektiv reklam för den bild han ville skapa av sin egen betydelse.
Baltzar framställde sig bland annat som förkämpe för romernas mänskliga rättigheter. Han hade visserligen varit med när Finlands romska förening bildades 1967, men han övergick relativt snabbt till Zigenarmissionen som funnits sedan början av 1900-talet och som vid den här tiden paradoxalt nog motarbetade den romska föreningen. Myten om Baltzar som pionjär och banbrytare slog Tähtelä också sönder i sin bok. Han kunde berätta att Baltzar 1969 till allas förvåning offentligt deklarerat att det inte förekom någon diskriminering av romer i Finland.
Den 15 augusti 1970 ingick i Nya Pressen ett utförligt referat från en presskonferens som Baltzar i egenskap av informationschef på Zigenarmissionen hade tillkallat. Budskapet var att missionen krävde att den ombildade statliga delegationen för romska ärenden i Social- och hälsovårdsministeriet, ledd av socialdemokraten Jacob Söderman, måste avgå. Delegationen hade då hunnit lägga grunden för Europas mest progressiva reformer för den romska befolkningen. Motivet för avgångskravet förklarade Baltzar med att delegationen bestod av ”en samling vänsterradikaler”.
Förvåningen var stor på socialministeriet. Nya Pressen citerade socialminister Anna-Liisa Tiekso, som i två regeringar följt den 1968 ombildade delegationens arbete: ”Den har varit en av de få kommittéerna här i landet som verkligen har åstadkommit resultat och det är helt Jacob Södermans förtjänst”. Missionens och Baltzars kritik att delegationen ”politiserat sitt arbete” tog hon med en nypa salt: ”Dess förslag ska avgöras i politiska instanser, det vill säga i riksdagen, kan dess arbete då vara annat än politiskt?”
Ordförande i Finlands romska förening var då Reima Nikkinen, som förklarade att föreningen stod helt bakom Söderman och krävde att han skulle stanna kvar som delegationens ordförande. Nikkinen var för övrigt son till den romske pionjären Ferdinand Nikkinen som 1946 hade överlämnat en skrivelse till regeringen med krav på åtgärder för de tusen romer som evakuerats från Karelen, men glömts bort i hanteringen. De kom att bo i tält och utrangerade järnvägsvagnar i städernas utkanter långt in på 1960-talet. Ferdinand Nikkinen grundade också den första romska föreningen i Finland, Romanengo Staggos, också den motarbetad av den kyrkliga Zigenarmissionen.
”Bilder av ministrar och andra framträdande personer som låtit sig fotograferas vid Baltzars premiärer, utställningar och födelsedagsfiranden utgjorde effektiv reklam för den bild han ville skapa av sin egen betydelse.”
Många, inklusive undertecknad, hörde till de som tyckte att matchen inte skulle spelas på grund av coronaläget i Europa i allmänhet och Frankrike och Paris i synnerhet. Klassiskt hög risk, låg utdelning-scenario över matchen i en metropol som härjats hårt att viruset. Ju fler resor och människokontakter, desto större risk för att smittas. Onödiga risker att ta med tanke på att Finland möter Bulgarien och Wales på söndag, respektive onsdag i Nations League i två matcher som inte saknar insats. Det gjorde onsdagens match, något som ändå inte förringar Finlands insats.
Gällande tv-avtal gjorde att Finland inledde sin coronabubbla i Paris, klädde av ett håglöst Frankrike och fortsätter till Sofia med ett självförtroende av sällan skådat slag.
Frankrike var uddlöst med undantag för inledande 20 minuter då Mönchengladbachanfallaren Marcus Thuram hade två jättelägen. Lilian Thurams son hade en nick i ribban och sen ett volleyavslut från närhåll som trots allt avslöjade att han har en liten väg att vandra till den absoluta toppen.
Jesse Joronen, som nyligen tvingades kapitulera fem gånger mot Polen i en landskamp, fick den på förhand sett otacksamma uppgiften att ställa sig mellan stolparna. Bresciaproffset gjorde en utmärkt säsong i serie A i fjol även om det blev respass för klubben från Lombardiet. Ryktena var många i somras men någon flytt blev det inte. Och även om betydelsen av en match inte ska överskattas ser det alltid bra ut med en nolla i protokollet mot världsmästarna. Inte minst då hans agent försöker hitta en ny klubbadress.
Joronen hade en överraskande lugn kväll mellan stolparna. Den franska udden saknades, delvis beroende på att Finland läst sin taktiska läxa på bästa möjliga sätt.
En landskamp är visserligen bara en landskamp. Och kanske att Les Bleus inte visade upp den yttersta glöden och hungern. Hur som helst var det en bragd av Finland, en bragd som visade att Markku Kanervas taktik kan bita också mot riktigt bra lag. Det såg vi bland annat mot Italien i Ratina i EM-kvalet även om italienarna gick segrande ur leken den gången. Den gången gällde det värdefulla poäng, nu stod ”bara” prestige och ära på spel. Det och en skrälldos av självförtroende.
Att Frankrike, som också inledde med ett b-betonat lag, inte kom upp i normal skyhög nivå skvallrar närmast om dåliga förberedelser, bristande attityd och en inte alltför märkvärdig yrkesstolthet. Något som fick de franska medierna att rasa. I en tid av motgångar med virus, terrorattacker, en ekonomi som inte går som på räls och segregation i samhället kunde Les Bleus ha bjudit på lite ljus i novembermörkret.
Tränaren Didier Deschamps, världsmästare från 1998 som spelare och 2018 som tränare, försökte väcka sina trupper med att slänga in lite stjärnglans i andra halvlek men då var klockan inte bara fem i utan tio över. Kommer du snett in i en match är det ofta svårt att få till en riktig scenförändring.
Där de finska ”reserverna” med Onni Valakari och Marcus Forss i spetsen imponerade och i allra högsta grad anmälde sig till kampen om en plats i EM-truppen, visade inte hemmalagets spelare alls upp samma glöd trots att det här i viss mån var ett fönster att övertyga tränaren Didier Deschamps om deras förträfflighet.
Marcus Forss visade vägen med 0–1 efter att Rasmus Schüller och Rasmus Karjalainen stressat det franska försvaret till ett misstag. Forss avslut var magnifikt, Brentfordanfallaren har en naturlig instinkt då det gäller att göra mål.
Några minuter senare skruvade Valakari in en kanon från 20 meter efter att meriterade Steven Nzonzi visat varför AS Roma lånat ut den 31-årige mittfältaren de senaste säsongerna. Nzonzis aktion i situationen var underkänd, Valakari tackade för det extra utrymmet och prickade in 2–0.
Forss avslut var förstklassigt medan Valakari var utmärkt på mittfältet. Pafosspelaren gjorde det mesta rätt.
Om matchen skulle ha spelats eller inte ha spelats kan diskuteras. Nations League skapades för att minimera antalet betydelselösa landskamper.
Men om en kontroversiell match nu ska spelas så är det bättre att göra jobbet så bra man kan. Det gjorde Finland. Med eftertryck.