Bland offerkoftor och hjälteskrudar
Hillbilly elegy är en onyanserad och självgod hjälteberättelse om en kille som lyckas bryta sig loss från sitt predestinerade öde som vit underklass. Mer internaliserat självhat får man leta efter.
DRAMA Hillbilly elegy ★★☆☆☆ Kan även ses på Netflix från den 24.11 kl. 10.00. Regi: Ron Howard. Manus: Vanessa Taylor, efter J.D. Vances bok Hillbilly Elegy. Foto: Maryse Alberti. I rollerna: Amy Adams, Glenn Close, Gabriel Basso, Owen Asztalos, Freida Pinto, Haley Bennett. 116 min. F16
J.D. Vances bästsäljande biografi Hillbilly tog USA med storm i samma veva som Donald Trump gjorde detsamma. Året var 2016 och boken blev för många ett slags tacksamt facit för att försöka förstå den vita underklassen i Appalachiaregionen och missnöjet som bar Trump ända till Vita huset. Hillbillys undertitel är En familj och kultur i kris, och förutom att redogöra för sin uppväxt använder Vance den som anekdotisk bevisföring för att förklara den vita underklassens prekära tillvaro kulturellt snarare än strukturellt. Ekonomi schmekonomi, "hillbilly culture” är problemet. Och det är inte social och ekonomisk reform som är svaret, utan att helt enkelt ta ansvar för sitt eget liv. Vance gör sig sedan till ett falskt alibi för den amerikanska drömmen: någon som lyckades trots sin bakgrund, som jobbade hårt, lämnade rostbältet och utbildade sig till jurist vid Yale. Om han kan så kan väl vem som helst?
Avpolitiserad familjekrönika
När Ron Howard nu gör Hollywoodfilm av Vances bok väljer han att fokusera enbart på familjen i kris. Det här är en avpolitiserad familjekrönika utan intresse för bredare fokus eller analys. Filmen öppnar i Appalachiaregionen i Kentucky, där den unga J.D. (Owen Asztalos) tillbringar några varma sommardagar. Det är hans morföräldrars hemtrakter och det är den platsens mentalitet som följt familjen Vance i generationer: starka familjeband och lojalitet men också fattigdom, våld och beroendeproblem. Howard målar platsen med nostalgisk pensel, ackompanjerad av den vuxna J.D:s (Gabriel Basso) berättarröst som förklarar att det är Kentucky som känns mest som hemma, trots uppväxten i Middletown, Ohio.
Romantiserat våld
Filmen klipper sedan fritt mellan barndomens nittiotal i Ohio och 2011, då den studerande J.D. får veta att hans mamma överdoserat. Det tvingar honom att återvända till Ohio och konfronteras med sin bakgrund. Barndomen är en kavalkad av gräl, slagsmål, återfall och hopplöshet – ja, förutom den där inledande Kentuckyvistelsen (som även den innehåller våld, men ett slags romantiserat sådant) verkar det inte finnas en enda dag utan misär i J.D:s unga liv som dikteras av mamma Bev (Amy Adams) och mormor Mamaw (Glenn Close).
Såväl Adams som Close står för “stora” prestationer; varje scen spelas som spektakel, det finns inget sublimt någonstans. Det är stundvis imponerande, särskilt Adams då hon fångar Bevs trotsiga förhandlande med omvärlden och sig själv, men de stora gesterna överskuggar allt djup. Vilka är dessa människor, och vad har fått dem att hamna just här?
Nedlåtande klichébild
Detsamma gäller filmens estetik. Det är urtvättade kläder, fula frisyrer och plastbestick som diskas för att återanvändas. Det är en klichébild av Mellanvästerns white trash och Howard, tillsammans med manusförfattaren Vanessa Taylor, drar sig inte för att överdriva. Hur slitna är inte scener som den då J.D. på en fin Yalemiddag får panik av alla bestick på bordet, eller då flickvännen (Freida Pinto) skrattar åt det gulligt lantliga sättet han uttalar "syrup” på?
Det är som att Howard inte kan bestämma sig för om han ska klä den vita underklassen i offerkofta, hjälteskrud eller något slags "skyll dig själv”-schabrak, och i sin obeslutsamhet bestämmer sig för alltsammans. Och det dryper av ofrivillig nedlåtenhet.
I slutändan är Hillbilly elegy en onyanserad och självgod hjälteberättelse om killen som lyckades bryta sig loss från sitt predestinerade öde som, ja just det, hillbilly. Mer internaliserat självhat får man leta efter.