Fjorton och nere för räkning
Eighth grade är bland de bästa ungdomsdramafilmer som gjorts efter Fucking Åmål. Bo Burnham kan sitt flickrum och skildrar tonårskulturen med skärpa och ironi. Pappa–dotterrelationen i filmens centrum präglas av värme och omtanke. DRAMA
Eighth Grade ★★★★☆ Netflix Regi och manus: Bo Burnham. I rollerna: Elsie Fisher, Josh Hamilton, Emily Robinson. 94 min. F13
Utifrån medierapporteringen kunde man få för sig att var och varannan tonårstjej har en egen Youtubekanal och förtjänar storkovan på kuppen.
Nåväl, även Kayla Day (Elsie Fisher) har en kanal där hon går ut med goda råd om det mesta, som vikten av att bjuda på sig själv, hur man blir självsäker, skaffar kompisar och så vidare.
Det är bara det att ingen tittar, eventuellt med undantag för pappa Mark (Josh Hamilton). Och det gör situationen om möjligt ännu värre, i synnerhet som farsgubben välmenande drar till med kommentarer i stil med: ”Jag tycker du är så cool – skulle jag göra även om jag inte var din pappa.”
Faktum är dock att Kayla inte är speciellt cool – på den erkänt brutala klass åtta-skalan vill säga. När hon mot förmodan blir bjuden på klassprinsessan Kennedys (Catherine Oliviere) poolparty är det närmast för att födelsedagsbarnets mamma insisterar på detta. Knappast blir det bättre av att Kayla ger ett kortspel i födelsedagspresent. På riktigt?
Oflyt är det också på det romantiska planet. Den enda gången klassens snygging ens tittar åt Kaylas håll är när hon låter förstå att hon på Instagram lagt upp snuskiga bilder på sig själv. Helt hopplöst är det ändå inte, efter att Kayla i samband med ett klassbesök i high school kommer i kontakt med Olivia (Emily Robinson), den mest sympatiska av klassfaddrar. Kanske finns det trots allt ett liv efter åttan?
Lika irriterat som ömsint
Eighth grade heter filmen, skriven och regisserad av Bo Burnham. Och han kan minsann sina flickrum, utan och innan.
Inte bara är dialogen klockren, här och nu. Den tokdigitaliserade tonårskulturen skildras med en sällan skådad skärpa och ironi. Och så dessa karaktärer, fångade på kornet hela bunten.
Speciellt betagande är skildringen av Kayla och hennes ensamstående pappa, en pappa–dotter-relation som präglas av såväl värme som omtanke. Men också av irritation och malplacerade ömhetsbetygelser.
Men med detta inte sagt att Eighth grade skulle vara en självklar publikmagnet. För trots att filmen är lika ärlig och genuin som en Fucking Åmål – minus det lesbiska spåret – kan den också vara bra svidande, åtminstone ifall man själv råkar befinna sig i stormens öga.
Ett är säkert: inte sedan Jason Reitmans Juno har man sett maken till tillmötesgående pappaporträtt. Eller som Kayla i ett meddelande till sitt framtida jag resonerar: ”Är pappa fortfarande en tönt? Om inte är det bara någon som låtsas vara min pappa.”
Vackrare än så kan det knappast sägas.