Finsk-estnisk västern i Lappland
Viimased är en estnisk film som utspelar sig på en gruvort i finska Lappland. I rollerna ses mestadels finska skådespelare, och Tommi Korpelas, Laura Birns och Elmer Bäcks rollprestationer är också behållningen. DRAMA
De sista ★★☆☆☆
Regi: Veiko Õunpuu. Manus: Heikki Huttu-Hiltunen, Eero Tammi och Veiko Õunpuu. Foto: StenJohan Lill. I rollerna: Tommi Korpela, Laura Birn, Pääru Oja, Elmer Bäck. 117 min. F16
De sista (Viimased), en film i regi av Veiko Õunpuu, är årets estniska Oscarsaspirant. Det oaktat utspelar sig filmen i norra Finland plus att filmen med undantag för Pääru Oja håller sig med ett blåvitt skådespelargarde.
Det bär av till en sketen gruvort i norr, granne med bördiga renbetesmarker. Och för Ojas gruvarbetare, Rupi, är detta ett dilemma. Det vill sig nämligen inte bättre än att hans chef, gruvägaren Kari Kolehmainen (Tommi Korpela), vill åt de betesmarker som är i Rupis pappas (Sulevi Peltola) ägo.
Och det är en envis karl, inte för att Kolehmainen är så mycket sämre på den punkten. Trots att arbetslaget varnar för att ytterligare malmbrytning utgör en för stor säkerhetsrisk vägrar Kolehmainen att ge sig. ”I stunder som dessa ger den finländska mannen inte upp, det är bara att fortsätta jobba.”
Däremellan sitter man på krogen, sjunger karaoke och super skallen av sig. Och säg den karl som inte faller för Laura Birns Riitta, här med en habitus liknande den i Dome Karukoskis Lejonhjärtat.
Bäst till där ligger pojkvännen Elmer Bäck, en rockare med läderpaj och munnen på vid gavel. Men som sagt väcker Riitta intresse även på andra håll och i vassen lurar ett svartsjukedrama modell värre.
Skumpa mot kossu
Ifall De sista vore en västern – och det kanske det är – skulle filmen placera sig inom ramen för den revisionistiska traditionen. Här är ont om atmosfäriska lägereldar och skäggstubbsromantik, låt vara att Veiko Õunpuu med filmfotografen Sten-Johan Lills goda minne favoriserar de öppna landskapen.
Utöver detta talar vi i första hand om manliga själslandskap, lika illusionslösa som orakade. Här vankas det management by perkele, småbrottslighet och en livsföring som präglas av allmänt dålig smak. Speciellt beskrivande är sekvensen där Korpelas gruvchef försöker muta sina mannar med fransk skumpa, bara för att få höra att det är ”kossu” som gäller. Lägg till en Juice Leskinen – Syksyn sävel – på ljudbandet och resultatet är den mustigaste av odysséer, ett bluesbetonat dubbelalbum som då inte hämtat sin inspiration ur turistbroschyren.
Vackert så, men speciellt inbjudande är det inte. Och trots att filmen i sin kompromisslöshet förtjänar en eloge är Miia Tervos vilda och vackra Lapplandsskröna Aurora att föredra, sju dagar i veckan.
Men okej, inte hänger det på skådespelarna. Korpelas gruvchef blir i sin desperation nästan gripande – jämför med Talvivaaras Pekka Perä – och Birn är alltid lika bra, även när hon växlar ner socialt.
Fast själv lägger jag mina pengar på Elmer Bäck som gör losern och slapparslet Lievonen med lika delar hjärta och huvudlöshet. Man känner igen typen, från mellanölsbaren.