Kia Rio blev rolig att köra
Kia har i snabb takt lanserat flera nyheter, som den helt förnyade stora suven Sorento och lilla Rio som åtminstone i sin mildhybridversion visade sig vara en riktigt trevlig bekantskap.
Kia var det fjärde mest sålda bilmärket under oktober. Jämfört med i fjol har den sydkoreanska tillverkarens försäljning minskat betydligt mindre under coronakrisåret än de flesta konkurrenternas. Under årets första tio månader har märket klättrat upp till femte plats totalt med drygt 5 900 sålda bilar.
Jämfört med Sorento är det faktiskt Kia Rio som ger den mera omvälvande upplevelsen. Kanske inte för att den är bäst men för att den visar att en liten bil kan vara rolig att ratta om köregenskaperna är på sin plats och motorn ger en liten spark då det behövs. Den sparken fås i det här fallet med ett 48 volts mildhybridsystem som hjälper till vid accelerationer och då det tillfälligt behövs extra kraft.
För att säga som saken är har jag inte upplevt någon form av extra kraft i med de mildhybrider jag kört tidigare, även om deras stop/ start-system fungerat smidigt och växlingarna flutit jämnt.
Sparkar glatt
Med Rio är läget ett annat. Bilen gav en kick till och med i motorvägshastighet vilket inte är vanligt i en liten bil med en enliters turbomotor på mediokra 120 hk. Krafttillskottet på 16 procent gör nu att man kan göra tryggare omkörningar på landsvägen och framför allt att bilen är rolig att köra: nöjet dras ned i många andra små bilar just för att det inte händer något under motorhuven när man trampar på gasen. Rios extra lilla elmotor ger däremot sådan kraft att framhjulen slog tomt när jag en gång trampade gasen i botten vid ett trafikljus. Ändå ska 0 – 100 km/h gå så pass långsamt som på 10,3 sekunder.
Även automaten var överraskande smidig vilket inte heller brukar vara fallet i små bilar där motorn inte riktigt räcker till för att jämna ut varvförändringen vid växlingarna. Fjädringen är på den mjukare sidan men bilen är ändå helt trevlig att köra också på kurviga småvägar.
Det är lätt att köra smidigt med bilen som bromsar mjukt och jämnt. I baksätet rymdes mina 185 cm hyfsat och insteget var ganska lätt. Framtill sitter man bra och det är lätt att stiga in i bilen medan det inte är lika lätt att ta sig ut ur den på grund av sätenas kant.
Däcksljuden är kvar
Materialen i kupén är modell billigare men instrumentpanelen är ganska strikt och lite gammalmodigt designad och med en försiktig färgvärld. Pekskärmen i mitten av instrumentpanelen är semimodern med ett lite kantigt gränssnitt. Bilen har körlägena Eco, Normal och Sport men förutom olika färgvärldar i mätarna märks inte någon annan skillnad mellan alternativen.
Bilens största tillkortakommande är igen däcksbullret på grövre asfalt. Det var inte hopplöst högt men eliminerade effektivt basen ur högtalarna vid högre hastigheter. Styrningen återgår inte heller riktigt effektivt till mittläget efter en kurva. Den provkörda bilen hade en traditionell farthållare som var lite obekväm att använda eftersom hastighetsinställningen inte syntes. En annan digital märklighet är att pekskärmen och kördatorn talade olika språk; den ena svenska och den andra finska.
Mildhybriden lär ge en bränsleinbesparing på cirka 10 procent men då min uppmätta förbrukning blev 6,1 liter per 100 km kan man inte säga att bilen hör till de snålaste. Modellens priser börjar från 15 400 euro och mildhybridversionens från 19 400 euro.