Vardagen som tillvarons kärna
En plastburk med rester av tomatsås, en rufsig barnkalufs. Clare Gallagher avbildar vardagen i sina fotografier, stundvis så vackra att de framkallar äkta hänförelse.
FOTOGRAFI
Clare Gallagher
The Second Shift. Finlands fotografiska museum (Projektrummet), Kabelfabriken, Tallbergsgatan 1 G. Till den 22.11.
Stundvis är det utmanande att i Helsingfors hitta högklassig fotokonst, sådan som på allvar skulle vara relevant och fräsch på en såväl visuell som innehållsmässig nivå. Detta är en något svår nöt att knäcka: på vår inhemska marknad säljer fotografi sämre än annan bildkonst, vilket leder till att kommersiella gallerier förhåller sig försiktigt till foto. Det innebär även att fotokonstnärer inte kan räkna med att det skulle löna sig att investera i att själv betala för att hyra ett galleriutrymme, vilket är en orsak till att det sällan ordnas samtida utländska fotografers soloutställningar i Finland.
Det är långt tack vare det inhemska stipendiesystemet som fotokonsten i vårt land kan existera, även om den inte direkt åtnjuter någon enorm respekt som konstart. I veckan kom det till exempel i samband med den ursprungligen konstorienterade tävlingen Fotofinlandias prisutdelning fram att det en gång respekterade priset nu omvandlats så att det är riktat till kommersiella yrkesfotografer som premieras för bästa reklambild eller bästa bröllopsfoto. Samtidigt fortsätter det nya fotogalleriet K1 att med konsultklingande snömos om feminism hårt marknadsföra sin Marilyn Monroe-utställning på sociala medier. Det finns förutsättningar för att få fotokonsten att spira i vårt land, men de sjabblas alltför ofta bort.
Ett av dessa initiativ med konstruktiv potential är Fotografiska museets så kallade Projektrum, som är ett hyresfritt galleriutrymme med öppen ansökan. Det är talande att man årligen får in hundratals ansökningar, varav bara en handfull kan väljas på grund av de relativt långa utställningstiderna. Ofta har man varit lite väl traditionell med sin kuratering, men i den pågående soloutställningen med verk av nordirländska Clare Gallagher har man äntligen lyckats ställa ut en helhet som trots sitt relativt konventionella utförande och tema är både stimulerande och tankeväckande.
Det osynliga görs synligt
Gallaghers utställning The Second Shift handlar om hemarbete. Det är ett högst universellt tema som blivit ett slags symbol för den feministiska kampen, och det med god orsak. I rådande pandemiläge är diskussionen om fördelningen av hemarbete brännande aktuell, och år 2020 lär väl för många ha synliggjort hur mycket tid som slukas av att diska, dammsuga, tvätta eller laga mat.
Denna utställning kunde alltså inte ha kommit mer lägligt. Den är dock inte bara tematiskt viktig, utan även till sitt utförande oerhört betydelsefull.
Gallagher illustrerar nämligen sitt ämne genom att använda sig av en snäv fokus, i uttryckets båda bemärkelser: hon fotograferar uteslutande sin egna vardag, och gör dessutom det med hjälp av ett objektiv som tillåter henne att komma så nära inpå det bara går. Resultatet är en serie som visar sådant som är så vanligt och ointressant att det i princip är osynligt: damm, matrester i diskhon, rufsiga barnkalufser, snoriga näsdukar som torkat samman till skruttiga små knölar, skräpkorgar som borde tömmas, harkrankar på insidan av fönstret ... Och allt detta osynliga är det någon som måste ta itu med, och som måste göra det utan att förvänta sig vare sig uppskattning eller kompensation.
I Gallaghers fotografier finns dock inte tillstymmelsen av självuppoffring eller gnäll över att det är så här vuxenlivet ser ut. Hon är kanske inte betuttad i tanken på att i egenskap av småbarnsmamma dag efter dag måsta plocka upp skrynkliga smutskläder från golvet eller hitta på vad man ska äta, men hon har accepterat att vardagen är tillvarons kärna och söker därmed i egenskap av konstnär att synliggöra den.
Detta gör hon med en skicklig fotografs fantastiska känsla för naturligt ljus. Stundvis är fotografierna så vackra att de inte bara för tankarna till 1600-tals stilleben utan också framkallar äkta hänförelse. Gallaghers fotografier är uteslutande kvadratiska och så väl komponerade att en plastburk med rester av tomatsås omvandlas till konst. I det för hon tankarna till japanska Rinko Kawauchi, som likt Gallagher hör till de fotografer som vågat omfamna ett bildspråk som riskerar avfärdas som ”feminint” eller ”för estetiskt”.
Barnen avbildas respektfullt
Ytterligare värde finns i sättet som Gallagher avbildar sina barn. Det för tankarna till den svenska poeten Anna Hallberg, som i sin diktsamling Under tiden (2020) skriver om rollen som skapande mor: aldrig ”göra litteratur” av barnen. I Gallaghers fotografier är moderskapet ständigt närvarande, men barnen är aldrig utfläkta utan alltid mer eller mindre anonymiserade.Resultatet är i denna kontext så mycket mer intressant än vad ett direkt porträtt någonsin kunde vara. Det är respektfullt gentemot avkommorna, men också ett lyckat konstnärligt val.
The Second Shift är en modig utställning som präglas av reflektion och självrespekt. Det känns monumentalt när Gallagher i utställningstexten skriver att hemarbete inte bara är fysiskt utan även känslomässigt arbete som förutom ansträngning och tid även kräver kompetens. Det glöms alltför ofta bort att städning – likt matlagning – inte bara är en aktivitet, utan även en konst. Att Gallagher säger detta rakt ut samtidigt som hon gör något vackert av hemmets oreda är klokt och rörande. Kanske det är så att den största skönheten i livet återfinns just i det mest vardagliga. I motljus ter sig till och med virvlande damm som tindrande stjärnor flytandes i en egen liten galax.