Vattnet som uttrycksfullt rytmiskt element
Mycket skvättande och skvimpande blev det på Helsingfors stadsorkesters konsert denna vecka. Esa-Pekka Salonen var tillbaka framför orkestern, med samma Ravelverk som vid debuten för fyrtio år sedan.
KLASSISKT
Helsingfors stadsorkester
Dirigent: Esa-Pekka Salonen. Solist: Colin Currie, slagverk. Tan Dun, Ravel. Musikhuset 12.11.
Kinesisk-amerikanske Tan Dun (född 1957) hör till det relativa fåtal samtidstonsättare som på ett fruktbart sätt förmått syntetisera hemlandstongångar med en gängse västerländsk konstmusikalisk vokabulär. Så exempelvis i Water Concerto, skriven 1998 till Toru Takemitsus minne, för så kallad water percussion och orkester där grundelementet vatten dels anknyter till Duns barndom vid floden, dels skapar sig en egen, överraskande uttrycksfull akustisk profil.
Water percussion är i praktiken ett samlingsnamn för olika vattenrelaterade instrument samt givetvis för vattnet självt, som såväl fenomenale solisten Colin Currie som orkesterns två egna slagverkare, utplacerade på respektive sidor av solisten, sysslade med i både rytmisk och klanglig bemärkelse.
Det handlade bland annat om konventionella instrument, exempelvis cymbaler vars tonhöjd är justerbar i vatten och en preparerad vibrafon, men även om det stundtals snudd på spöklikt ljudande instrumentet waterphone och ”vattentrummor” – i det här fallet träskålar nedsänkta i vatten – som nyttjas inom exempelvis amerikansk ursprungskultur.
Mycket skvättande och skvimpande med andra ord, och Tan Dun har i sitt närmast osannolikt detaljerade partitur föreskrivit inte bara rörelserna i rummet utan också när solisten skall torka händerna. Även orkesterstämmorna är oerhört noggrant angivna och såväl de sällsamt suggestivt ljudande blåsarna som de clairobscurbadande stråkarna har, nödvändigt nog, förlänats kammarmusikaliskt transparenta gestalter.
Magiskt skimrande trädgård
Allt detta vore givetvis fåfäng grannlåt och billigt effektsökeri om inte den musikaliska substansen vore fullödig nog. Det är den – föga överraskande när det gäller Dun – och i de bästa stunderna fick det hela något ritualistiskt över sig som, intressant nog, fick tanken att gå till Kalevi Ahos i övrigt väsensskilda slagverkskonsert Sieidi. Samspelet med EsaPekka Salonen förflöt av allt att döma fullkomligt friktionsfritt och orkestern var mestadels bra med på noterna.
Senast Salonen dirigerade Helsingfors stadsorkester var för tio år sedan, och med samma orkester begick han för fyrtio år sedan sin dirigentdebut. Då som nu med Ravels Ma mère l’Oye (Gåsmors sagor) på programmet. Själv påstår han att han inte kom ihåg debutprogrammet och att det var en ren slump att ett av hans älsklingsstycken fanns med även nu.
Tro det den som vill. En ren och skär njutning var det hur som helst att höra Salonen lotsa de lyhörda stadsorkestermusikerna genom Ravels sagolikt raffinerade partitur – vi hörde nu för en gångs skull hela baletten – och ansiktsuttrycket i den avslutande, magiskt skimrande Den förtrollade trädgården sade allt om hans känslor för musiken. En extra eloge går till konsertmästaren Pekka Kauppinen för ursköna solon i Ravel.
Konserten kan ses via HKO Screen.