Självständigt lärande ökar klyftorna
AVHANDLING:
Deltagande i småbarnspedagogiken brukar ses som en väg till större jämlikhet och bättre skolframgångar, men enligt en färsk doktorsavhandling är det inget vi kan räkna med. Också den nya läroplanens fokus på självständigt och individuellt lärande och digitala lärmiljöer får tummen ned. – De här elementen ökar klyftorna mellan eleverna, säger Aino Saarinen, som disputerade vid Helsingfors universitet i torsdags.
En färsk doktorsavhandling träffar rakt i hjärtat av det finländska utbildningssystemet, och har väckt uppmärksamhet bland annat i Helsingin Sanomat och på sociala medier. Aino Saarinen disputerade på torsdagen vid pedagogiska fakulteten vid Helsingfors universitet med avhandlingen Equality in Cognitive Learning Outcomes: The Roles of Educational Practices, och hennes forskningsresultat går på tvärs med såväl vedertagna sanningar om småbarnspedagogik som med en del av de centrala principerna i den senaste läroplanen.
Till de mest omhuldade elementen i läroplansgrunderna, som förnyades för några år sedan, hör tanken om flexibla lärmiljöer, självständigt och individuellt lärande och läraren som en handledare. Men det här är inte nödvändigtvis någon god idé, enligt Saarinen.
– Forskningen visar att lärarledd undervisning ger bättre resultat, och att större krav på självständigt arbete leder till ökade klyftor mellan eleverna. Till dem som missgynnas mest hör elever med olika riskfaktorer i bakgrunden, som barn med någon form av inlärningsutmaningar. Hit hör också barn i familjer med utländsk bakgrund, ensamföräldrar och barn till lågutbildade föräldrar. På det viset ökar ojämlikheten, säger Saarinen.
För sin avhandling har Saarinen tittat på Pisaundersökningarna från 2012 och 2015, som granskar resultaten bland 15-åringarna i en rad skolämnen, och när de börjat på dagis. Dessutom ingår enkätsvar som gäller bakgrund, lärarledd undervisning respektive självständiga studier och användningen av digitala hjälpmedel i undervisningen.
När det gäller användningen av digitala hjälpmedel syns samma tendens, enligt Saarinen – elever med riskfaktorer i bakgrunden har svårare att dra nytta av hjälpmedlen.
– Också det har att göra med förmågan att kontrollera impulser och styra sitt arbete själv, och inte tappa bort sig på sidospår och annat man kan göra på nätet, säger Saarinen.
Enligt Saarinen, som doktorerat också i psykologi och medicin, finns också helt fysiologiska förklaringar som gäller hjärnans utveckling och förmåga till långsiktigt självständigt tänkande.
Har vi förnyat undervisningen på fel sätt? – Ja, utifrån forskningsresultaten skulle det löna sig att ta ett steg tillbaka. Frågan är i vilket skede man ger eleverna mer ansvar. Då man lär sig grundläggande kunskap och färdigheter fungerar mer traditionell, lärardriven undervisning bättre. Men då man sedan tillämpar kunskapen, till exempel gör ett experiment för att testa det man lärt sig, kan ramarna vara mer fria, anser Saarinen.
Bättre skolmognad
Också småbarnspedagogiken har som mål att bland annat utjämna skillnaderna i bakgrund och lägga grunden för skolframgången. Men om man får tro Saarinens forskning har deltagande i småbarnspedagogiken ingen större betydelse för de här målen. Tvärtom: Enligt Saarinens undersökning är skillnaderna i skolframgång försumliga mellan dem som deltagit och dem som inte deltagit i småbarnspedagogik, och i själva verket syns snarast en svagt gynnsam effekt för de barn som kommer från mer resursstarka förhållanden.
Har vi alltså haft fel hela tiden? – Det finns mycket föreställningar om det här som bygger mer på magkänsla och vardagliga antaganden än på forskning. Ser man på den samlade forskningen på området är mina resultat helt i linje med tidigare forskning. Det är bara i Finland som de här resultaten väcker uppseende, säger Saarinen.
Enligt Saarinen går det inte att se att de som deltagit i småbarnspedagogiken presterat bättre i de olika ämnena i Pisaundersökningen.
– Däremot finns det gott om forskning som visar att deltagande i småbarnspedagogiken förebådar bättre skolmognad vid skolstart, och betygen kan vara lite bättre under de första åren. Men skillnaderna försvinner i regel i de högre klasserna.
Och våra högutbildade småbarnspedagoger – är deras ansträngningar då förgäves?
– Nej inte alls, de gör ett otroligt viktigt och samtidigt tungt arbete. Motsättningen ligger inte mellan småbarnspedagogik eller inte, utan mellan småbarnspedagogik av hög kvalitet och av låg kvalitet.
Enligt Saarinen finns flera sätt att förbättra kvaliteten i småbarnspedagogiken.
– Det betyder mindre gruppstorlekar, bekant personal som inte byts ut så ofta och rimligt långa dagar för de minsta barnen.
Det här är faktorer som enligt Saarinen påvisats ha en positiv inverkan på skolframgången senare. För att det ska lyckas behövs enligt Saarinen också bättre arbetsförhållanden inom småbarnspedagogiken, som inte minst i huvudstadsregionen lider av ständig personalbrist.
– De anställda inom småbarnspedagogiken upplever ofta stress och utmattning, och för att småbarnspedagogernas yrkeskunskap ska komma till sin rätt måste arbetsförhållandena förbättras.
Finland har sackat efter
Mirjam Kalland, professor i småbarnspedagogik vid Helsingfors universitet, välkomnar diskussionen om kvalitet och hur väl småbarnspedagogik och skola lyckas jämna ut skillnader i bakgrund.
– Forskarna har länge varit oroliga över att elevernas socioekonomiska bakgrund påverkar skolframgången mer än tidigare. För tjugo år sedan var Finland bäst i klassen, men vi har sackat efter. Vi bör alltid fråga oss hur vi bäst kan uppmärksamma elever med olika bakgrund för att ta fram allas potential på bästa sätt, säger Kalland.
Däremot är hon försiktig med att dra alltför långt gående slutsatser av Saarinens forskningsresultat, som bygger på den information som de unga själva uppgett om sin bakgrund och sitt deltagande i småbarnspedagogiken.
Poängen är inte heller om småbarnspedagogik är bra eller dåligt för barns utveckling, framhåller Kalland, utan under vilka omständigheter och med vilken kvalitet småbarnspedagogiken bäst kan stödja barns utveckling.
– Det finns en enorm potential inom småbarnspedagogiken, och gott om forskning som visar på ett tydligt samband mellan kvaliteten på småbarnspedagogiken och resultaten av den. Men det är viktigt att kommunerna satsar, det är bra att minnas att det inte finns någon automatik här, säger Kalland.
Väntat
Saarinens kritik av undervisningsmetoderna har för sin del väckt debatt bland pedagoger redan före disputationen, men enligt Fritjof Sahlström, professor och dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi, är resultaten föga överraskande.
– Att det finns en större variation i resultaten i skolor där eleverna uppger att de haft mer individuellt arbete är ett väntat resultat. Det finns ganska stora skillnader mellan elever, och har man arbetssätt som ger större utrymme för variation blir ju den individuella variationen, som skolan har till uppgift att jämna ut, starkare. Avhandlingen pekar på behovet av att fundera på konsekvenserna av att vi ökar möjligheterna till individuell variation, och det är värdefullt.
Sahlström skulle ändå vara försiktig med att dra några drastiska slutsatser om hur skolans arbete borde läggas upp utifrån de här resultaten. Att uttala sig om kausaliteten utifrån ett påvisat samband är vanskligt.
– Men det här är absolut en sak som forskningen behöver titta vidare på, och sådan forskning pågår hela tiden.
De senaste Pisaundersökningarna visar att socioekonomisk bakgrund har fått en större betydelse för resultaten. Men slutsatsen behöver inte vara att gå tillbaka till gamla metoder, säger Sahlström.
– Det man borde göra är att titta på vad det är just i skolan som gör att de skillnader som finns mellan barn från olika förhållanden inte kompenseras, utan verkar förstärkas. Det är viktigt att de som behöver stöd också får det, säger Sahlström.
Frågan är i vilket skede man ger eleverna mer ansvar. Då man lär sig grundläggande kunskap och färdigheter fungerar mer traditionell, lärardriven undervisning bättre. Men då man sedan tilllämpar kunskapen kan ramarna vara mer fria.
Aino Saarinen