En ömsint berättarröst om en vidrig tid
Carola Hanssons roman är en berättelseväv fylld av både tragiska och rörande ögonblick ur några judiska ungdomars liv på 1930- och 1940-talen, och deras förhoppningar och förvirring i det främmande Sverige – där många slutligen trots allt stannar.
Carola Hansson har i intervjuer talat om att hon under sin uppväxt i Stockholm på 1950-talet upplevde en kultur av tystnad då det kom till kriget och det judiska. Och att den tystnaden dolde både antisemitiska underströmmar och skuld.
Hågkomsten av den atmosfären har varit en av drivkrafterna då hon arbetat med sin aktuella, Augustnominerade roman Minnestrådar. Och när hon via en radiodokumentär fick veta att det faktiskt funnits en – numera nästan bortglömd – 1940-talskibbutz i Falunområdet blev också det en del av hennes upplägg.
Skeendet tar sin början år 1935 i Königsberg, där den unga flicka som ska bli romanens berättarröst och hennes vän Otto börjar i den nya judiska skolan. Tanken bakom det frivilliga avskiljande som skolan innebär är att de judiska barnen ska kunna få undervisning utan att trakasseras.
Några år senare lämnar de tillsammans med en grupp andra ungdomar i sista stund Tyskland, och kommer till en stor gård utanför Falun. Där grundar de sin kibbutz, ett kollektiv där allt delas, och diskuterar och drömmer om möjligheterna att småningom delta i grundandet av en suverän judisk stat – Eretz Israel, som ska placeras i Palestina.
Distansskapande ramberättelse
Man kastas som läsare aldrig direkt in i de dramatiska händelseförloppen, eftersom människornas öden återges via en distansskapande ramberättelse från en senare tid. Den judiska flickan har blivit den gamla madame Vidal, hon dricker te och kedjeröker, och så berättar hon för en återkommande besökare om sin tillvaro i Königsberg och på gården i Falun.
Distanseringseffekten blir i själva verket till och med dubbel, i och med att det är denna besökare som sedan i sin tur förmedlar madame
Vidals minnen till läsaren.
När historien på så sätt återberättas via ett dokumenterat samtal är det möjligt att läsarens emotionella upplevelse inför skeendena i viss mån dämpas. Men det ska också sägas att Hansson så smidigt glider in i det förflutna att man mera sällan tänker på att det egentligen är minnen vid ett tebord man tar del av.
Det här illusionsskapandet bottnar i själva språket, som med långa, böljande och suggestiva meningar ofta blir direkt förföriskt. Då madame Vidal minns hur ett vårregn fallit över staden – ”ett milt, uppfriskande regn som tvättade gatorna rena, fick marken att ånga och lindarna att inom loppet av några timmar veckla ut sina ljusgröna, små blad” – skulle det regnet också kunna stå som en symbol för författarens stilistiska elegans.
Linjen till dagens flyktingar
Mötena mellan fru Vidal och hennes besökare flyter framåt utan större känslostormar, också om nazismen surrar i bakgrunden och sorgen är lågintensivt närvarande. De riktigt stora känslorna läggs i stället på de ungdomar som här berättas om, och sådana gånger blir det ibland till och med lite väl många betoningar på hur de ”darrar av upphetsning” eller ”snyftar okontrollerat”.
På kibbutzen i Falun förs också många diskussioner om den sionistiska ideologin, men tolkningsmodellerna är flera och det uppstår motsättningar framför allt i synen på hur den judiska staten ska etableras. En del vill verka sida vid sida med palestinierna, medan andra talar om att ta all makt och ”stärka rasen”.
När man ser på dagens Israel torde det inte råda någon tvekan om att den förstnämnda grupperingen fått en högst marginell roll. Det här kan förstås ändå inte vara någon belastning för själva romanen, vilket jag under läsningen upprepade gånger får lov att påminna mig om.
Först som sist är Carola Hanssons verk helt enkelt en berättelseväv fylld av både tragiska och rörande ögonblick ur några judiska ungdomars liv på 1930- och 1940-talen. Och deras förhoppningar och förvirring i det främmande Sverige – där många slutligen trots allt stannar – kan rimligtvis också väcka såväl empati som förståelse för hur dagens flyktingar känner sig i sina nya länder.
”Vi var omgivna av ett språk vi än så länge varken förstod eller kunde göra oss förstådda på, vi var helt och hållet beroende av varandra och vi var dessutom, med våra tidigare tyska erfarenheter i bagaget, osäkra på hur människor i det långa loppet skulle reagera på vår närvaro i landet – om vi skulle bli accepterade eller (…) föraktade, förföljda och bespottade även här.”