Demoner, danser och dunder
Kyeong Hams varma virtuositet och säkra stilkänsla inspirerade vid Radions symfoniorkesters barockkonsert i Musikhuset. Kommunikationen mellan treenigheten solist, dirigent och continuomusiker var stark.
Radions symfoniorkester
Dirigent Kreeta-Maria Kentala. Solist Kyeong Ham, oboe. Jacquet de la Guerre, Bach, Händel. Musikhuset, Helsingfors 13.11.
Élisabeth Jacquet de la Guerres (1665–1729) opera, den lyriska tragedin Céphale et Procris (1694) mötte ödet att förbises av sin samtid. Trots att verket inleds med en hyllning till Solkungen själv hade Ludvig XIV tappat intresset för operagenren, troligen till följd av den katolska kyrkans avoga inställning mot operan. Men det finns inget i musiken som förtjänar glömska, vilket också sviten ur Céphale et Procris som Radions symfoniorkester spelade i fredags bevisade. Musiken har utan tvekan sin plats i den franska barockens kärna, och bär självklara spår från den inflytelserike Jean-Baptiste Lullys (1632–1687) tragédie en musique. Också den något yngre Jean-Philippe Rameaus (1683–1764) musik har gemensamma drag med Jacquet de la Guerre.
RSO spelade Jacquet de la Guerre med en stor ensemble på scen. Omständigheterna återspeglade alltså de som Lully och Rameau hade. Under ledning av Kreeta-Maria Kentala och via hennes tvärsäkra stråkspets lyckades den moderna symfoniorkestern, tack vare professionell rutin, få fram väsentliga delar av den franska barockens kärna; elegans och korrekta betoningar i dansrytmerna. De inledande satserna, Prélude och Loure upplevde jag något mjuka och försiktiga till sin karaktär. Jag blev mest övertygad av satser som spelades av en mindre ensemble ur orkestern eller byggde på energisk rörelse: Air de Démons, som ackompanjerades med åskdunder på traditionell plåtskiva, Gigue samt Passacaille som inleddes känsligt med continuosektionen.
På hemmaplan
Kanske var det ändå en viss ”je ne sais quoi” – arrogans som krydda till elegans? – som gjorde att den franska barocken framstod som främmande mark för orkestern, medan den fick spela på hemmaplan i de övriga numren. I J. S. Bachs oboekonsert (BWV 1055R) var varje orkestermedlem personligt engagerad och den lysande solisten Kyeong Hams (f. 1993) avspända och sympatiska framträdande lämnade inte något att önska. Ham är nyligen anställd som andre solooboist i RSO, och suverän på både sitt instrument och i olika musikstilar. Kommunikationen mellan treenigheten solist, dirigent och continuomusiker var stark. Särskilt den långsamma satsen Larghetto var inte bara ett prov på treenighetens friktionsfria samspel, utan också en känsla av improvisatorisk attityd, ett skapande här och nu.
Övertygande barockspel
RSO:s hemmaplansfördel fortsatte i Händels Fyrverkerimusik (HWV 351), ett av de verk som får mig att önskar att jag var slagverksmusiker inom tidig musik och fick spela de mest pompösa avsnitten vid festliga tillfällen. Kentala ledde inte bara med stråkspetsen, utan också tåspetsen och hälen. Jukka Nykänen och Janne Palkisto menade i sin något pladdriga och osammanhängande presentation av verket att det kan kännas märkligt efter en dundrig sats som La Réjouissance avsluta en svit med två menuetter, men att det var vanligt att avrunda med en värdig och inte alltför omfattande sats. Lite mer accentuerad menuettkaraktär i RSO:s tolkning hade inte skadat. På det hela taget präglades kvällen av övertygande och inspirerande barockmusicerande med modern orkester.