Hannes Nykänen i essän
Åter till Ankeborg! Serietecknaren Don Rosas serier samlas än en gång mellan hårda pärmar.
’Men varför ska man tillåta uppenbar desinformation?’ undrar kanske någon. Bland annat därför att det inte är lätt att skilja på nonsens och nya upptäckter, och för att nya upptäckter ofta ursinnigt bekämpas av dem som försvarar gamla teorier.
ESSÄ Att företag som Facebook och Google börjar rensa bort sidor som strider mot "etablerad vetenskap" är groteskt. Varför har samtiden så svårt att se det vetenskapliga värdet i att också vår mest omhuldade forskning ifrågasätts, undrar filosofen Hannes Nykänen.
Vad innebär det att säga att en forskningsrapport är eller inte är vetenskaplig?
Den här frågan är i dag brännande viktig. Ständigt får vi på olika håll läsa att det ena eller andra påståendet om hälsa, klimat eller fysiologi är ”pseudovetenskap”. Och så har företag som Facebook och Google börjat censurera ”ovetenskapliga” påståenden.
Men vad är det egentligen som gör ett påstående ovetenskapligt? Och vilka kännetecken har seriös vetenskaplig forskning?
Missförstånden är många, och bara en av grundprinciperna för vetenskaplig forskning skulle få en stor del av alla självutnämnda förståsigpåare att hicka till: vetenskaplig forskning bör vara offentlig.
Det innebär att alla måste kunna ta del av alla aspekter av forskningen och resultaten. Därmed är till exempel all militär forskning, all forskning inom privata läkemedelsföretag, all hemligstämplad forskning – även då den bedrivs vid universitet – ovetenskaplig. Dessutom är de flesta journaler som kallar sig vetenskapliga inte vetenskapliga, bland annat av den anledningen att man måste betala en hel del för att få läsa dem.
Forskning blir inte vetenskaplig genom att använda de mest beprövade metoderna eller den mest sofistikerade teknologin. Inte heller räcker det att forskningen är systematisk och grundlig. Eller att forskningen ger praktiskt fungerande resultat – många mediciner fungerar utan att man har en aning om varför.
I själva verket uppfyller magi alla de här kriterierna. Dessutom delar magi hemlighetsmakeriet med pseudovetenskapen.
Vad är då den vetenskapliga poängen med offentlighetsprincipen?
Någon kanske tänker att det handlar om effektivitet: att ett problem har större chans att bli löst, ju fler som tänker på det.
Men det här är inte det viktiga. Det viktiga handlar om att vi människor tenderar att ge stor tyngd åt sådana påståenden om verkligheten som ser trovärdiga ut. Därför är det helt avgörande att påståenden som menar sig ha högsta tänkbara auktoritet – det vill säga vetenskapliga auktoritet – till alla delar är offentliga.
”Auktoritet” borde i vetenskapen innebära enbart att ett påstående eller en hypotes backas upp av resonemang som är de mest hållbara som står att finna. Hur avgörs det här? Låt mig först slå fast vad det inte kan betyda. Det kan inte betyda att en högt meriterad vetenskapsman eller en organisation med hög vetenskaplig prestige har mandat att definiera vilken teori som är mest hållbar.
Det mest hållbara som står att finna är en teori som överlevt en lång rad kritiska granskningar. Men en teori blir inte därmed sann utan enbart det mest hållbara som står att finna. En teori som inte har utsatts för ingående kritik är alltså svag.
Dagens debattklimat där ”vedertagna sanningar” (också om de uppkommit på dunkla sätt) inte får kritiseras är alltså i högsta grad ogynnsamt för vetenskapligt-kritiskt tänkande. (En dansk forskargrupp kom nyligen fram till att munskydd inte fungerar, men inga journaler ville publicera resultatet ...)
Utan någon allmän vurm för Karl Popper är det också viktigt att notera att teorier inte kan bekräftas utan enbart falsifieras. Det kan finnas många möjliga förklaringar till ett fenomen. Men om en viss teoretisk prediktion slår fel så vet man att teorin i fråga är ohållbar.
Det finns, som filosofen Willard Van Orman Quine noterat, inga teorier som man med någon absolut säkerhet kan anta vara sanna, men vissa centrala teorier är sådana att om de skulle visa sig vara osanna så skulle det i en oöverskådlig utsträckning möblera om våra synsätt. Till exempel kan man fråga sig hur vi skulle resonera om gravitationen ibland av okänd orsak upphör?
Det är viktigt att notera att konsensus bland vetenskapare inte betyder att de har rätt. Ännu för cirka 30 år sedan trodde alla forskare att hjärnceller inte förnyar sig. Alla hade fel. I själva verket står begreppet vetenskaplig konsensus i strid med vetenskapens grundprinciper.
Även om konsensus, såsom vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn noterade, i praktiken nog kan reglera vetenskaplig praxis, så blir varje påstående som med hänvisning till praxisen avser att styrka sin riktighet antivetenskaplig.
Ovetenskapliga uttalanden av det här slaget ser vi dagligen i medierna då någon vill styrka sitt påstående genom att säga: ”Majoriteten av dagens forskare anser att ...”
I det här sammanhanget bör man komma ihåg att varje ny teori innebär att alla vetenskapare på teorins område tidigare haft fel i samma utsträckning som den nya teorin kullkastar den gamla. Men den nya teorin är inte därmed sann utan i vissa, kända, avseenden mer hållbar än den gamla.
Att på det här sättet korrigera sina misstag framhålls ofta som vetenskapens adelsmärke. Men i motsats till vad scientistiska demagoger som Richard Dawkins, Daniel Dennett, Steven Pinker och andra påstår, är ”vetenskapen” inte alls så benägen till självkritik.
Vetenskapare utnyttjar ofta sin expertroll för att främja sina egna intressen – karriärmässiga och andra – på bekostnad av sanning. Forskare i medicin talar om Semmelweisreflexen, den automatiska benägenheten att motsätta sig rön som går mot ens egna teser. Dessutom uppstår kotterier där likasinnade forskare med alla medel förtalar forskare med en annan syn. Grupptänkande förekommer i alla sociala sammanhang och präglar också vetenskaplig verksamhet i hög grad.
En annan omständighet som gör vetenskapens läge extremt svårt i vår tid, är att vetenskapen är djupt insjunken i ett träsk av ekonomisk-ideologiska intressen, där olika aktörer försöker hävda sin vetenskaplighet och ifrågasätta andras.
Det tycks inte finnas någon gräns för hur mycket smörja olika institut, anstalter, organisationer, tankesmedjor, medicinföretag och myndigheter kan häva ur sig i vetenskapens namn – eller för hur grova medel de kan ta till för att trakassera forskare och tysta ner obekväm forskning. Ministerier kan till exempel kräva att forskare levererar en sådan version av en vetenskaplig artikel där enbart de positiva, för ministeriet gynnsamma, resultaten är med medan de kritiska resultaten utelämnas.
Ett viktigt instrument är att påstå att misshaglig forskning är pseudovetenskap. Det är så man är frestad att säga att ett kännetecken för seriös forskning är att välfinansierade tankesmedjor och forskningsinstitut stämplat den som pseudovetenskap. Och helt klart är att mycket oseriös forskning bedrivs med stöd av organisationer av det här slaget.
Förmodligen är pseudovetenskaplig forskning mest vanlig i frågor som ansluter till vår hälsa. Bland annat Coca-Cola och Pepsi finansierar hälsorelaterad ”forskning”. Men som fallet Paolo Macchiarini vid Karolinska institutet visar, kan fullständigt kvacksalveri – under täcknamnet spetsforskning – förekomma i vetenskapens högborgar.
Medicinforskaren John Ioannidis har i sin artikel Why Most Published Research Findings Are False påvisat att ju mer forskningen är påverkad av ekonomiska och andra intressen, desto mindre sannolikt är det att dess rön är sanna. Samma sak gäller om ett forskningsområde är ”hett”. Och på grund av ekonomiska incentiv bidrar vetenskapsjournaler på många olika sätt till snedvridningen. Dessvärre har de problem Ioannidis berör varit svåra att reflektera över för många forskare. Reaktionerna på hans artikel har ofta varit – ovetenskapliga.
Vetenskap bedrivs av människor med alla de insikter, begränsningar och missförstånd som präglar mänsklig verksamhet. Därför är det ett allvarligt fel att dra snabba och drastiska slutsatser utifrån vetenskaplig forskning – utom då snabbhet är viktigt för att undvika en sannolik katastrof.
Man kan nästan dagligen i medierna läsa tvärsäkra men i själva verket felaktiga påståenden angående vad vetenskapen säger och inte säger. Det här gäller också journalistik som i övrigt är gedigen. Ett exempel: påståendet att coronaviruset är producerat i ett laboratorium sägs ofta vara pseudovetenskapligt, ett utslag av konspirationsteorier. Påståendet kan vara osant men pseudovetenskapligt är det inte. (Se till exempel: Yan et. al. ”Unusual Features of the SARS-CoV-2 Genome Suggesting Sophisticated Laboratory Modification Rather Than Natural Evolution and Delineation of Its Probable Synthetic Route”)
Våra mänskliga begränsningar kan också göra att resultat som i sig inte är direkt felaktiga, används på tendentiösa eller rentav lögnaktiga sätt. Metoder som extrapolering – att göra förutsägelser utifrån histo
riska data – tillmäts ofta större pålitlighet än de har. Och i vissa fall kan dålig argumentation och vimsighet döljas av en till synes vetenskaplig terminologi.
Ibland kan vetenskapares påståenden manifestera en ganska hisnande ovetenskaplighet, som då neurovetare säger att deras forskning visar att det inte finns någonting sådant som
fri vilja. Det borde vara självklart för varje forskare att empiriska metoder varken kan bestyrka eller ifrågasätta någonting sådant som ”fri vilja” – eller moralisk förståelse över huvud taget.
Scientistiska propagandister är också benägna att måla ut vardagsförståelsen som något som vetenskapen ”kommer att kullkasta i grunden”. Som exempel tas ofta Galileo Galilei: kosmos ”ser ut” att rotera kring jorden men vetenskapen visade att det är jorden som roterar runt sin axel.
Här är Ludwig Wittgensteins
motfråga väl funnen: Och hur skulle det ”se ut” om jorden roterade runt sin axel? Ett annat vanligt exempel är Albert Einsteins så kallade ”kullkastande” av begreppen tid och rum. Men det gör hans teori alltså inte. Däremot skapar den här typen av osann propaganda förvirring: folk får den missvisande föreställningen att de ”egentligen” inte kan lita på sitt tänkande hur uppriktigt de än försöker tänka.
I själva verket blir vetenskapen ofta korrigerad av sunt förnuft, medan forskare ibland faller offer för scientistisk propaganda.
Vetenskaplig forskning styrs till en betydande del av utomvetenskapliga
intressen, inte enbart av ekonomiska och politiska utan också av de kriterier för anslag som olika forskningsfinansierande organisationer och myndigheter ställer, och av de kärnområden som de utser.
Det är förstås begripligt att forskning kring till exempel klimatförändringen och coronaepidemin får extra anslag, men man borde komma ihåg att tyngdpunkten i finansieringen kan ge en förvriden bild av sakförhållandena. Det kan till exempel visa sig att det hade varit mycket bättre ur ett folkhälsoperspektiv att forska i något alldeles annat än i coronaviruset – något som viruset skymmer sikten för. Därför borde man vara mycket försiktig med att styra forskning: det riskerar att störa den fragila, inomvetenskapliga kunskapsdynamiken.
Ekonomiskt lukrativa och politiskt heta områden utgör alltså den största risken för vetenskapligheten i forskning. Exempel på områden där suspekta påståenden görs i vetenskapens namn – också på universitet och av myndigheter – är klimatforskning, näringsfysiologi och medicin, särskilt om vacciner, psykofarmaka och den potentiella farligheten i strålning.
Att företag som Facebook och Google börjar rensa bort sidor som enligt dem strider mot ”etablerad vetenskap” är såå groteskt att jag inte förstår varför vi inte har tusentals människor som demonstrerar på alla världens torg.
”Men varför ska man tillåta uppenbar desinformation?” undrar kanske någon.
Bland annat därför att det inte är lätt att skilja på nonsens och nya upptäckter, och för att nya upptäckter ofta ursinnigt bekämpas av dem som försvarar gamla teorier. Om någon för 30 år sedan hade påstått att hjärnan är plastisk och kan förändras under hela livet så skulle hon ha betraktats som galen av nästan alla neurologer.
Företag som Facebook och Google saknar all förmåga att göra den här typen av bedömningar.
Så hur kunde vetenskapens prekära läge förbättras?
Ett steg i rätt riktning vore att i högre utsträckning ifrågasätta kompetensen hos vetenskapare som ignorerar kritik som riktas mot deras teser.
För det är inkompetens att hålla på en viss teori och ignorera kritik, eller att inte känna till kritiska ståndpunkter och skälen bakom dem. Det här är en vanlig och grav form av ovetenskaplighet.
En sak är värd att upprepa: ”Vetenskaplig sanning” innebär en ståndpunkt som bättre än andra ståndpunkter har kunnat avvisa kritik som riktats mot den.
Om kritik mot ”vedertagna sanningar” börjar kringskäras i traditionella och sociala medier så betyder det bara att begreppet vetenskaplig sanning i samma mån urvattnas. Är det det man vill? Frågan måste tyvärr besvaras med: ”Ja, vissa intressen vill det i vissa avseenden, andra i andra.”
För kunskap är makt.
SERIER
The Don Rosa Library, Volume 1: The Son of the Sun
Fantagraphics Books 2014 David Gerstein, Gary Groth (red.) På svenska på Egmont Publishing 2020 (Don Rosa-bilioteket, del 1: Solens son, redaktör för svenska utgåvan Claes Reimerthi)
Med Don Rosa-biblioteket del 1: Solens son inleds en serie med tio volymer komplett och kronologiskt ordnat ankmaterial av serietecknaren Don Rosa. Hans serier har älskats från start och har tryckts i ett antal samlingsverk, bland annat i bokserien Hall of Fame: De stora serieskaparna. Nya samlingsvolymer kan ändå motiveras bland annat med att tidigare varianter på svenska nästan bara går att få tag på i andra hand. För fans och ankister är Don Rosabiblioteket en ny möjlighet att göra sin egen Rosa-samling komplett.
Rosa har själv skrivit förord och nya kommentarer till serierna. Hur det gick till när han, väg- och vattenbyggnadsingenjör från Kentucky, blev serietecknare på heltid är för fansen förstås inte något nytt. Men Rosa får chansen att berätta historien igen, och kanske komma med några nya detaljer. Här finns också en nyskriven självbiografisk följetong där Rosa skildrar sitt eget liv ända från födseln (ett trevligt, härligt detaljerat inslag även om han skriver seriedialog bättre än annan text).
Självlärd tecknare
Rosa ges som sagt mycket utrymme att kommentera sina serier och hans ödmjukhet är lika tröttsam som den är klädsam: ”Det finns många andra serietecknare som arbetar med, eller har arbetat med, de här figurerna, och i stort sett alla har varit bättre tecknare än jag.” Jag skriver tröttsam eftersom han är en av de absolut största och mest uppskattade anktecknarna, med fans över hela världen (och särskilt ivriga sådana här i Finland). Men även om han inte alltid själv är nöjd med vad han producerar så fortsätter fansen att förundras och fascineras av hans detaljerade teckningsstil och hans förmåga att bygga långa äventyrsserier. När Rosa besöker Helsingfors sträcker sig signeringskön flera hundra meter.
Del ett i bokserien innehåller alltså de allra första ankserier som Rosa tecknade i slutet på 80-talet. Han är självlärd, och visst ser man osäkerheten i linjerna i de tidiga serierna. Kontrasten till de senare alstren är tydlig, men mer än något annat visar det på hur duktig han med tiden blir.
Många av de tidiga ankserierna är kortare, lättuggade skämtserier. Även om Rosas specialitet är långa äventyrshistorier med ambitiös research behärskar han också det kortare formatet väl. Värda att nämna är bland annat den enkla men charmiga 4-sidingen ”En gran att minnas”, och ”Pengaflödet” som skruvat flörtar med fysikens lagar. Men här finns också ”Sista släden till Dawson”, en berättelse med ett annat djup, som hintar om historier som Rosa senare ska återkomma till i sviten ”Farbror Joakims liv”.
Bleka färger
Några funderingar infinner sig under läsningen. Är det inte något i färgläggningen som känns lite ”off” ibland? Den är granskad och godkänd av Rosa, men framstår i tryck som en aning kall och blek. Kanske det bara är nostalgiskt skimmer, men jag minns Kalle Anka & Co-tidningarnas och andra samlingsvolymers färger som lika djupa och rika som de världar Rosa öppnade.
Och jag kan undra varför de seriespecifika kommentarerna alla är förpassade till slutet av boken i ett ”Bakom kulisserna”-segment och inte finns i anslutning till den aktuella serien
. I kommentaren till titelserien ”Solens son”, Rosas allra första ankserie, beskriver han hur han lärde sig att rita karaktärerna genom att kopiera sin stora förebild Carl Barks ankor i olika poser, och att uppmärksamma läsare kan känna igen Barks original. Den här både rörande och intressanta informationen skulle man gärna läsa innan man tar itu med själva serien, och det uppstår en hel del bläddrande fram och tillbaka i boken. Men, inser jag, som barn skulle jag inte alls ha reagerat på den här saken. När jag som yngre läste Rosa i den tidigare nämnda Hall of Fame-serien var de sideslånga kommentarerna något jag helst hoppade över – själva serieäventyret var ju det viktiga.
Mycket att se fram emot
Rosa är en bra berättare som kan sitt ankuniversum utan och innan. Det är härligt att läsa serierna och det märks att han själv tyckte att det var roligt att göra dem. De tidiga serierna håller måttet fortfarande och det ska bli trevligt att läsa vidare och följa hans utveckling från (skicklig!) amatör till fullfjädrad serietecknare.
Det finns mycket att se fram emot i de kommande delarna. Rosas Kalevala-serie – som till stor del utspelar sig i Finland och bjuder på tecknade Helsingforsvyer invaderade av persongalleriet i Kalevala – lär dyka upp i volym nummer åtta.
Kanske det bara är nostalgiskt skimmer, men jag minns Kalle Anka & Cotidningarnas och andra samlingsvolymers färger som lika djupa och rika som de världar Rosa öppnade.
Vi tog emot en insändare som vi på grund av det litterära innehållet publicerar här. En påminnelse om att det lönar sig också för "vuxna och gamla" att botanisera bland barn- och bilderböcker. Och uttryckligen fysiskt, i bokhandeln och i mässornas excess, sen när den igen unnas oss!
”Mia Österlund skrev i HBL den 19 oktober bra om Kristina Sigunsdotters och Clara Dackenbergs texter och illustrationer i ovannämnda bok, som är inspirerad av Edith Södergrans liv och diktning. Det är en mycket läsvärd och sevärd bok med ett ypperligt, känslofullt samspel mellan ord och bilder. Jag blev både tagen och tacksam. Ett tack även till Förlaget M.
Landet som icke är ges ut som 'barnbok'. Men det är viktigt att betona att boken kan – och bör – läsas och ses av alla: både av barn och ungdom samt av vuxna och gamla. Edith, hennes mor, 'systern', hemmet i Raivola, sjukdomen, sjukhusvistelserna och diktandet skildras både lyriskt och realistiskt – ingen som öppnar boken kan undgå att gripas av den. Själv inspirerades jag att (åter en gång) återvända till böckerna av och om Edith på bokhyllan. Under mitt namn i en av dem har jag antecknat året 1945 – ett år som, efter krigsåren och min egen militärtjänstgöring, fylldes av läsning, nya vänner och de första egna alstren.
Jag upprepar: Ingen är för gammal för att uppleva denna 'barnbok'. Carl Fredrik Sandelin, författare, Helsingfors”
Carl Fredrik Sandelin är född 1925, journalist och författare, debuterade som författare med prosalyriska barndomsminnen i Rummet med regnbågen 1947, och gjorde en lång karriär på Finska notisbyrån, avslutningsvis som chefredaktör och vd. Vid sidan av journalistvärvet har han efter debuten gett ut sjutton böcker. I sin översikt Åttio år finlandssvensk litteratur skriver Thomas Warburton om att ”det stillsamma, torra draget av flanör” präglat både Sandelins tidiga böcker och hans comeback i slutet av 1960-talet, efter ett och ett halvt decenniums paus. Sandelins senaste bok, Alice och Wilhelm – En Viborgskrönika, utkom 2017.
Julius Caesar
Text: William Shakespeare. Övers. till svenskan: Thomas Warburton. Regi: Carl Alm. Dramaturgi: Per Ehrström. Scenografi: Milla Martikainen. Kostym: Liisa Pesonen. Ljud: Kristian Ekholm. Ljus: Matti Raita. På scenen: Paul Holländer, Minni Gråhn, Tuuli Heinonen, Wilhelm Grotenfelt och Johanna af Schultén. Klockriketeaterns och Siriusteaterns premiär på Universum 13.11.
Det är lätt att förälska sig i scenografen Milla Martikainens läckra romerska fantasi som breder ut sig i Betaniahusets teatersal, i marmorgolvets omsorgsfullt målade grå ådror och de korintiska pelarna uppförda i brun papp som vid första anblick faktiskt kunde misstas för terrakotta. En uppenbar teaterlek, men ack så tjusigt!
I denna stämningsfulla miljö vecklar Klockriketeaterns och Siriusteaterns uppsättning av Shakespeares Julius Caesar ut sig, och det börjar riktigt bra. Skådespelarna möter oss med sloganer som både hyllar och skäller ut Caesar. Han har gett folket nöjen, han har dödat och lemlästat. Även om retoriken är bloddrypande, påminner den om den tuffa valrörelse som precis utkämpats, och i viss grad ännu håller på, i USA.
Efter denna lyckade inledning där vi förses med bakgrunden till sammansvärjningen mot Caesar, väljer regissören Carl Alm att ganska samvetsgrant gå textens väg. Visst har man förkortat pjäsen – många småroller har avlägsnats, men även större, som Brutus hustru Portia. Bearbetningen ter sig ändå kompetent och huvuddragen i pjäsen är intakta. Resultatet är en föreställning som i sina bästa stunder bjuder på drabbande politiskt drama och roliga krumsprång och i sina sämsta på rätt livlös teater.
Svår text
Det är Tuuli Heinonens Cassius och Minni Gråhns Brutus som leder komplotten mot Paul Holländers glamorösa, trumpetspelande Caesar.
Ett problem är att Cassius och Brutus, två nyckelroller, ibland levererar texten på ett sätt som låter uppläst och styltigt. Säkert är det en del av det medvetna regivalet att göra dem till två kantiga, muskulösa seriefigurer som kryddar sitt tal med övertydliga handgester. Deras repliker är i sig som små täta anföranden vars språk bjuder in till högtidlighet. Men med så här mycket text blir det distanserade greppet ett problem i längden som åtminstone får mig att ibland checka ut ur dramat.
En som däremot gör Shakespeare till sin i både kropp och själ är Johanna af Schultén. Hon briljerar som Caesars gunstling, Antonius, en politiker vars retorik säkert skulle fungera än i dag. Som hon levererar finalen på hans stora tal på Caesars begravning! ”Sådan var Caesar! När får vi hans like?” utbrister hon med en kraft som får talarpodiet att darra.
Wilhelm Grotenfelt bjuder i sin tur på föreställningens dråpligaste ögonblick. Han spelar senatorn Cinna med bodybuilderdräkt och tjock rysk accent, Cicero som en rikssvensk krum gammal man och slaven Lucius som en mjuk hippiepojke i batikblus och urblekta jeansshorts.
Dessa karaktärer är roliga och skickliga rollbyggen, även om lyteskomiken inte är helt oproblematisk (han använder sig av bland annat talfel). Grotenfelts ”typer” förser dramat med behövlig färg och humor och med ens får några av de många personnamnen tydliga ansikten.
Freestyle bäst
Julius Caesar har inte satts upp ofta hos oss, och den är uppenbarligen ingen lätt pjäs. Det blir så mycket tekniskt kring komplotten, kring strider och strategier. Så många järtecken och senatornamn att hålla reda på.
Carl Alms vision blir ibland statisk och hans hantverk kommer egentligen allra bäst till rätta när han lämnar manus och freestylar. Minnesvärd är scenen där Caesar (Holländer) och hans gemål Calpurnia (af Schultén) ger sig i kast med Duellen i HBL. Eller när Wilhelm Grotenfelts biffige Cinna ska hjälpa Caesar klä på sig sin mantel – en riktig liten komisk pärla!
Freaky
Regi: Christopher Landon. Manus: Michael Kennedy och Christopher Landon. Foto: Laurie Rose. I rollerna: Kathryn Newton, Vince Vaughn, Alan Ruck. 102 min. F16
Freaky Friday hette den, filmen där en medelålders Jamie Lee Curtis som följd av en ödets nyck byter kropp med tonåriga Lindsay Lohan. Därav en komisk karusell som framgångsrikt rör till det med det här med personlighetsklyvning.
Och nu är det så dags igen. Men i Freaky, som filmen heter, är det inte bara identiteterna som är flytande. Även blodet flyter, som sig bör i knivsprättarsammanhang.
I en av filmens huvudroller ser vi Vince Vaughn. Han, Blissfield Butcher, är den mytomspunna seriemördaren som vaknar till liv med jämna mellanrum. Som i den erkänt blodiga öppningssekvensen där det inte endast är kniven som talar – det finns tydligen otaliga sätt att dö på.
I farozonen befinner sig snart också Millie (nykomlingen Kathryn Newton), men just innan hon ska dra sin sista suck ser den uråldriga aztekiska dolken i Vaughns ägo till att korten blandas en gång för alla.
Där Millie flyttar in i seriemördarens kropp förvandlas Vaughns marodör till en intet ont vetande high school-tjej. Följaktligen gäller det att bejaka flickebarnet inom sig, allt medan Kathryn Newtons hondjävul gör upp med diverse sportfånar och en taskig slöjdlärare som får stifta närmare bekantskap med cirkelsågen.
Ingen Scream direkt
Och visst har filmen sina stunder, som när Vaughns tonårstjej upptäcker att man faktiskt kan kissa stående, eller när han (läs: hon) i ett försök att framhäva sitt rätta jag iscensätter ett regelrätt cheerleader-nummer.
Men likväl får man en känsla av att filmmakarna inte utnyttjar all den potential som scenariot i fråga erbjuder. Fyndigt och småkul, visst, men inte alls lika fräckt och provokativt som i Freaky friday.
Å andra sidan ska det sägas att Christopher Landon, med ett förflutet i Happy death day-lägret, kan rysarstuket utan och innan och kostar på sig att lattja med genrens konventioner.
Vackert så, även om Landon inte kommer upp i samma varv som Wes Craven i Scream, en milstolpe. I den meningen är ”Freaky Friday the 13th” bara inte tillräckligt smart, ofta säljer den sig för billigt.