Än klappar Stockmanns hjärta
I över 150 år har Stockmanns varuhus i hjärtat av Helsingfors fungerat som stadsbornas vardagsrum. Men har det kvar sin givna plats? Vissa tror att nedgången inte längre går att stoppa, men på varuhuset kämpar personalen med glöd och gnista mot de röda si
Mycket har hänt med Stockmann sedan glansdagarna på 1960-talet. En del säger att undergången är nära, medan andra tror att varuhuset kommer att resa sig även ur den här krisen. Bland personalen hoppas man ändå på en ljus framtid, och tror att den personliga servicen, som modetjänsten, kommer att vara det vinnande konceptet.
– Var hittar vi damunderkläderna?
Marja-Sisko ”Ikko” Lyly studerar hisskartan innan hon trycker på fjärde knappen. Den som sedan barnsben åkt upp och ner mellan våningarna i Stockmanns varuhus i Helsingfors vet för det mesta var skoavdelningen ligger, var man hittar leksakerna och vilken trappa som leder upp till armaturerna.
När mattorna flyttade från fyran till femman blev det ramaskri. Det var fem år sedan, men responsen kommer fortfarande.
Men så är det också Nordens största varuhus, som vid nyöppningen på 1930-talet kunde imponera med både rulltrappor, roterande dörrar och hissfröknar som hjälpte kunderna till våning tre för att köpa damkläder, eller till femman för att handla hattar.
– Kommer man ända upp till åttan med hissen, frågar en farbror som hastar förbi:
– Fast det borde jag ju veta, jag har ju sprungit här i sextio år!
Fanny Westerlund skrattar. Hon har precis hälsat morgonens första kunder välkomna till varuhuset.
– En gång frågade en kund om den där hissen går till Hagnäs. Och en annan undrade om man också kan ta trapporna upp, eller om de bara går ner.
Westerlund jobbar på den ”selektiva kosmetikavdelningen” på paradplats vid ingången till varuhuset, mitt i ljusgården bland dofter och parfymer som ska skapa känslan av lyx och exklusivitet.
Här skyndar många förbi vidare in i varuhuset, medan andra stannar och låter sig förföras.
– Vi får höra det mesta här. Någon ber om hjälp med en kräm, berättar om sina hudproblem och har snart delat med sig hela livshistorien. Speciellt nu under coronatiden märks det att folk har ett behov av att prata.
Westerlund har lätt för att prata. Med ett ljudligt ”godmorgon” hälsar hon på alla kolleger. Kunderna däremot bemöter hon med ett ”huomenta”.
– Det har bara blivit så, vi hälsar alltid på finska, säger hon.
Om personalen tidigare kunde känna igen en ”Stockistant” på gatan är det numera omöjligt att särskilja kunderna, menar hon. I dag handlar här ”allt från 13-åringar i overaller till 85-åringar i galaklänning”.
– Förr kunde man dela in kunderna i två klassiska kategorier, de som bara kom för att titta och de som köpte något. Nu går det inte längre, medelåldern har dessutom sjunkit, säger Kaj Hautomaa som jobbat 21 år i varuhuset.
Morgonkämpe för personalen
En dag på Stockmanns varuhus börjar tio meter under havsnivå. Det nya last- och parkeringsområdet bygg
des ut i samband med att varuhuset förnyades 2010 och har nu plats för över 600 bilar.
Nya varor anländer på tisdagar, torsdagar och lördagar, oftast på efternatten mellan tre och sju. Vad som behövs räknar ett program automatiskt ut för att fylla på de hyllor som gapar tomma.
I år har husgeråd haft god åtgång, allt från stekpannor och kaffekokare till lakan och belysning.
– Det märks att folk satsar på hemmet just nu, säger Magnus Rosenberg som är försäljningschef för heminredningen.
Han är vår guide den här morgonen, och tar oss från parkeringsplanet på K3:an till heminredningen på femte våningen.
– Det är ett evigt dilemma med kommunikationen i ett varuhus där de flesta rör sig på sex olika avdelningar. Vi vill inte ha så mycket epost, då man inte dagligen sitter vid en dator här, säger Rosenberg.
Kommunikationen har man därför löst med Whatsapp-grupper för respektive våning, samt 15 minuter långa ”kämpar” längs med dagen där viktiga frågor avhandlas.
Morgonens första ”kämpe” hålls 9.45, en kvart innan varuhuset öppnar. En ny dag väntar, kassaflödet ska klirra, pilarna ska peka uppåt. Den senaste veckan har inköpen i medeltal legat på 76 euro, en ökning med 2 euro från veckan innan. Kundbetyget för kassorna ligger på 8,9.
– Bra, men vi strävar förstås att ta oss till 10! Så hur ska vi göra för att inspirera kunderna i dag? Kom med era bästa tips! sporrar Janne Heiskanen, förman för kassorna.
– Ett leende! Kom ihåg att le, även genom munskydden, hälsar han innan personalen sprids ut på sina respektive avdelningar.
Dörrarna till varuhuset fungerar elektroniskt och klickar till precis klockan 10. Där utanför står ett tiotal kunder i kö.
– Sedan coronavåren har vi öppnat först 10, kundmängderna har minskat så mycket, förklarar Rosenberg.
Brevbäraren Jarmo Hakkarainen har hämtat post på bottenplan och kommer stegande mot huvudingången. Han gör samma runda varje morgon.
– Samma runda, samma tid, det har jag gjort sedan 1999. Visste du att den här sträckan från hissen till rulltrapporna kunde ta 15 minuter för mig under Galna dagar. Det var andra tider då, fullt av kunder, främst kvinnor, säger han och kastar en snabb blick omkring sig och skakar på huvudet.
Det är fler försäljare än kunder i farten i dag.
– Helsingforsvaruhuset är det som drabbats mest av coronan. Nu
har det dessutom blivit svårare att förutse vilka tider på dygnet vi har flest kunder, suckar Rosenberg.
– Men höstens Galna dagar gick förvånansvärt bra, nätet växer hela tiden. Men det kan inte kompensera för bortfallet från varuhusförsäljningen.
Flaggskeppet i svajning
Stockmann är ett bolag tyngt av många skulder, 412,3 miljoner närmare bestämt. Enligt analytikerna en följd av felaktiga investeringar, dåliga företagsaffärer, en seg start på näthandeln och svårigheter att hitta sin egen nisch bland konkurrenterna.
När coronakrisen satte ytterligare sten på bördan beslöt Stockmann i april att ansöka om skuldsanering. Samtidigt har försäljningen av hittills vinstbringande Lindex lagts på is, efter att klädkedjan tappat nästan hälften av sitt värde under fyra års tid. Klockan har inte stannat, men frågan är om den är på upphällningen.
– Inget vet, säger Rosenberg, men vårt dagliga arbete fortsätter som normalt.
Under sina 25 år i bolaget har Rosenberg varit med om åtta samarbetsförhandlingar.
– Typiskt för många av oss är att vi har långa karriärer på Stockmann, själv har jag bytt uppgifter ett flertal gånger. Men man vet aldrig, jag orkar inte grubbla. Varumärket har fått mycket stryk, men stämningen är bra, och arbetskamraterna är de bästa.
– Vi kan inte tävla om priserna. Många kommer hit, tittar på produkterna och googlar sedan upp var man får dem billigare. Det kan vi inte göra något åt, medger Rosenberg.
– Produktutbud och kundservice. Vi måste kunna erbjuda service man inte får någon annanstans. Och ha produkter som är unika och intressanta. En gång i tiden sålde vi ju allt från bilar till tvättmaskiner, och sydde gardiner och lampskärmar, men nu måste vi välja.
Stockmann har flera egna varumärken, och fokus ligger allt mer på dem. I stället har man genom åren gjort sig av med Akademiska bokhandeln, Delikatessen, leksaksoch elektronikavdelningen.
– Det är en svår balansgång, hur bevara det gamla men ändå förnya oss. Vi måste ta små steg, säger Rosenberg.
Men hur Stockmann än vrider och vänder upplever många att det blir fel.
Det senaste exemplet är sommarens kampanj #meidänstocka, som väckte rabalder bland framför allt finlandssvenskar.
– Det var annorlunda, en emotionell sak som hade att göra med företagssaneringen, säger Rosenberg.
En kampanj som också fått mycket feedback är Stockwoman.
– Det var helt klart ett ställningstagande och ledde till myck
et respons, både positiv och negativ. Språket är inte längre en så stor grej här. Det är sällan vi får feedback om det längre.
När han själv kom till huset belönades han med ett språktillägg i svenska. Då var det ännu viktigt att personalen kunde svenska. Nu kan det lika bra vara engelska, ryska, franska eller tyska.
Rimliga prisnivåer
Men kan den personliga servicen rädda bolaget? På tredje våningen erbjuder Tarja Müllgees modetjänst för damer. I det nyrenoverade provrummet har hon precis plockat fram klädesplagg för två olika kunder.
– Här är en kvinna i 50-årsåldern som letar efter något fint till sin dotters bröllop. Sedan ska hon till Lappland och vill vara klädd för afterski. Och så behöver hon kläder för hemmabruk. Hon har ingen övre budget så jag har satsat på kvalitet, säger Müllgees.
Dagens andra kund är något yngre och behöver kläder att ha på jobbet. Här har Müllgees några enkla alternativ.
Müllgees vill slå hål på myten att bara bättre bemedlade handlar kläder på Stockmann, för dyra summor.
– Vi har kunder av alla slag, och kläder för alla plånböcker. För 30-åringen har jag till exempel valt ut en jacka i konstläder, eftersom budgeten är mindre.
Speciellt då det gäller Stockmanns egna klädesmärken har man satsat på att ta fram kvalitativa kläder i rimlig prisnivå, berättar Miia Salomonsson, som är designer vid varuhuset. Hon jobbar främst med de egna märkena Noom, Noom Loungewear och Stockmann Silk.
För Salomonsson som jobbar långt in i framtiden känns de osäkra tiderna extra svåra, det gäller att se förbi både coronakris och saneringsprogram.
– Vi jobbar i väldigt långsamma cykler, just nu planeras nästa hösts trender. Det kommer att bli tidslöst, jordnära färger och enkelt. Behovet av kläder för hemmabruk har ökat och kommer att finnas kvar nästa höst, bedömer hon.
Julen viktigaste säsongen
Plötsligt är klockan 12.45 och Magnus Rosenberg får bråttom till ”eftermiddagskämpen” med sitt team.
– ”Stadin paras” heter vi, säger han och skrattar.
Den senaste kundbarometern visar 8,4 i betyg för bemötandet och servicen på heminredningen.
– Fjärde våningen fick över 9, säger Rosenberg.
– Jag vet varför! inflikar Päivi. På vår avdelning blir alla så hänförda av produkterna så de inte märker när vi hälsar. Rosenberg nickar. – Okej, men det köper jag inte. Nu har vi tre veckor på oss att bli bättre. Däremot har vi flera gröna dagar bakom oss i försäljningen, kundmängden har ökat med 14 procent den senaste veckan och omsättningen med 11 procent. Det märks att vi börjar gå mot julen.
Julavdelningen på fjärde vå
ningen öppnade i oktober. Här har Ia Ristimäki fått fria händer att vara kreativ och i år föll valet på gamla växthus som det bärandet temat för avdelningen.
Ristimäki har planerat julen på Stockmann i tiotals år och minns speciellt en gång då uppdraget var att bygga själv utan utomstående hjälp.
– Vi beslöt oss för att bygga Aladdins grotta och lämnande in en beställning på styrox. Då ringde chefen och var väldigt skeptisk till vår uppskattning av mängden och sa att han halverat vår beställning. Snopna gick vi med på det, tills vi såg långtradarna köra in i hallen och lämna av flera fulla laster med styrox. Redan halva beställningen skulle ha räckt för flera år framåt!
"Håller tummarna"
Eija Mellin står bland juldekorationerna på fjärde våningen och låter blicken glida från den ena glittrande bollen till den andra.
– Jag har handlat här sedan barnsben. Men nu var jag ute efter en klädborste, och det fanns inte.
Hon beklagar bortfallet av produkter i varuhuset.
– Som barn kom vi alltid hit och tittade på sagovärlden, och fiskarna i bassängen. Och så minns jag hissflickorna, det var alla flickors stora dröm att bli en sådan. Vilken mellaneuropeisk elegans! Och vid huvudingången kunde man alltid fynda en massa roligt, en gång köpte jag en julgran i plast som såg helt äkta ut. Den håller fortfarande! Ögonen börjar glittra. – Jag tar ofta en avstickare hit på väg till jobbet och går omkring bland avdelningarna. Men nu är här så tomt. Jag befarar det värsta, vi är många stamkunder som är oroliga för Stockmann. Men vi får väl bara hålla tummarna, säger Mellin.
På samma sätt tänker Gunnel, som också kommit förbi för att ta in känslan av varuhus.
– Jag brukar luncha på åttonde våningen och sedan ströva omkring medan jag smälter maten. Ibland fastnar det en blus eller något annat.
– Det är synd att det blev så här, det här är ju en institution på åtta våningar. En del tycker kanske att det är gammalmodigt, men jag tycker om det här varuhuset. Här får man kjolar i alla modeller. Och Stockmann har haft bra idéer, som Galna dagar.
– En myt som lever kvar är att det är dyrt här, men jag har jämfört priser och det stämmer inte. Jag har bekanta som inte vågar komma hit för att ”nej, där måste man ju klä sig”. Men så är det inte.
"Titta inte på priset"
På åttonde våningen sitter tre unga killar och jobbar. De driver eget företag och näthandel och träffas ofta ”på Stocka” för att äta, jobba eller bara umgås.
– Här uppe är det lugnt och rymligt och finns bra bord, säger Simon Kull och Casimir Schauman.
Killarna har vuxit upp med varuhuset och intygar att också unga shoppar på varuhuset. Själva köper de kläder och mat.
Så det finns hopp för framtiden? – Nja, det ser nog dåligt ut, bedömer de.
Detsamma säger en äldre man som letar efter morgontofflor till sin fru.
– Men jag hoppas Stockmann klarar sig ur den här krisen. Här om någonstans hittar man saker.
Eero Päänänen vill inte vara domedagsprofet.
– Inte är det helt billigt här, men måste man alltid titta på priset? Här har jag köpt så många kostymer genom åren.
Framtida hopp
Tarja Nylund och dottern Rosa Nylund har stämt träff under klockan. I går var de här för att köpa nya vinterskor åt dottern, i dag letar de efter designade klädnypor som man ”bara får här”.
– Det är klart man hänger på Stocka, alla mina kompisar gör det. Det är ju stadens mittpunkt, och alla träffas under klockan, säger Rosa Nylund.
Mamma Tarja drar i väg mot parfymavdelningen.
– Det här är min favorit. Men du behöver kanske något mer ungdomligt?
Konsulenten Sari Siltaniemi sprutar upp prov på små brickor.
– Oftast ser man på kunden när doften är rätt. Många spricker upp i ett leende, säger hon.
Hur känner du själv efter en arbetsdag bland alla de här dofterna? – Jag har aldrig fått huvudvärk, men ibland i metron på väg hem kan jag känna hur jag samlat på mig en massa dofter. Men då tänker jag att varsågoda, det bjuder jag på.
Fanny Westerlund springer förbi för att hämta några krämer som ska packas in till kunder som beställt via nätet. Klockan är 16.15 och hon har fått ihop ungefär 10 000 steg genom att gå runt på våningen.
Marja-Sisko ”Ikko” Lyly låter sig fotograferas vid damunderkläderna innan hon styr mot matavdelningen längst ner.
– Från min barndom minns jag speciellt mannekängerna i svarta trikåer som visade upp damunderkläder där på bottenvåningen. Och i Delikatessen kunde man se köttet malas. Och så kom vi hit och åt gratis smakprov och gick upp till hattavdelningen för att prova hattar. Och tygrean som pågick i 15 minuter! Köp en meter för en mark, alla bara slet i tygen, minns hon.
Lyly förstår att varuhuset måste förnya sig. Hon hoppas ändå att något kan bli kvar.
– Stocka är fint, är det inte? Men vad de än tänker göra, så sälj inte utomlands, vädjar hon. johanna.haggblom@hbl.fi Konstsamfundet är den största aktieägaren i Stockmannkoncernen. Konstsamfundet äger också KSF Media som ger ut bland annat Hufvudstadsbladet.
❞ Det är synd att det blev så här, det här är ju en institution på åtta våningar. En del tycker kanske att det är gammalmodigt, men jag tycker om det här varuhuset.
Gunnel
kund