Kriminalitet kan ge unga det sammanhang de saknar
Han var 13 eller 14 år när det började, med stölder och narkotikabrott. Han ville få och uppnå det som han såg att andra hade. I dag vet han hur svårt det är att ta sig ur brottsspiralen och den tillhörighet som de kriminella kretsarna ger. För att det ska lyckas måste det framför allt finnas någon som vet vad du går igenom.
Vi kallar honom Elias. Han är 27 år gammal och på väg att få styr på sitt liv.
I bagaget har han domar för bland annat grovt narkotikabrott, våldsbrott, stölder och missbruk som började när han var i tidiga tonåren.
Varför skulle inte jag kunna få de saker som andra har? minns han att han tänkte.
– Det är lätt att börja och så blir det mer och mer, säger han.
Inget spelade någon roll och polisen var bara skit, fast Elias berättar också om att han varit illa till mods över den sorg och besvikelse som han orsakat sina föräldrar.
Det var under den senaste fängelsevistelsen som han bestämde sig för att det nu får räcka.
– Jag orkar inte med det här längre. – Jag är psykiskt så slut. Killen, som för anonymitetens skull vill bli kallad Niko, är 26 år och har en delvis liknande historia. Inga våldsbrott, men droger som kom in i bilden tidigt. Även han har suttit av fängelsestraff, och studerar nu på andra stadiet eftersom han hittills bara har grundskolebetyg.
– Bättre sent än aldrig, säger han.
Åtgärder för sent
Vi träffas i Sörnäs, vid Finlands stödförening för ex-kriminella, och den enhet som arbetar med att hjälpa unga i åldern 15–29 år.
Här bjuds det dagligen på ett mål mat, på aktiviteter – och framför allt finns här någon som lyssnar. En av dem är Juha Kaski som har suttit i fängelse i sammanlagt 12 år av sitt liv och som nu arbetar vid stiftelsen. Kaski avtjänade sitt senaste, och som tanken är sista, straff i januari i år. Han och Niko träffades faktiskt redan i fängelset.
Den senaste tiden har ungas kriminalitet blossat upp som ett samtalsämne. Under hösten har brott som dråp i Helsingfors, dråp- och rånförsök i Tammerfors, misshandelsfall på skolgårdar – alla med unga misstänkta gärningspersoner – väckt uppmärksamhet. I veckan gick Helsingforspolisen ut med att den sett en ökning av unga som bär kniv och unga som är involverade i droghandel – efter att Helsingin Sanomat rapporterat om 100–150 unga på stan som väcker oro hos polis och ungdomsarbetare.
Hur ser Elias, Niko, Juha Kaski och den ansvariga handledaren Mirja Salo på händelserna? Hur bryter man en vålds- och brottsspiral?
– Om det går så långt som till dråp, då är man lite sent ute med åtgärder, säger Elias om knivhuggningen i Vallgård för två veckor sedan där två 16-åringar och en 14-åring är misstänkta.
Polisen har bekräftat att till exempel Vallgårdsfallet handlade om rån i samband med narkotikaköp och Juha Kaski säger sig vara oroad över att det är så lätt för unga att komma över droger i dag, både för att sälja och använda. Då finns risker för situationer som går fel, som eskalerar.
– Drogbruk sänker tröskeln för att ta till våld, säger han.
Niko ställer frågor om medierapporteringen: Är det igen så att bakgrunden till händelserna, som familj, den ungas position annars, inte nämns alls?
Trovärdigt alternativ behövs
Både Niko och Elias var inne i kriminaliteten och missbruket i över tio år. Kretsarna man rör sig i ger ett sammanhang och det är svårt att ta sig ur dem om det inte finns alternativ.
– Ingenting är coolt längre, men du har ingenting att falla tillbaka på. Fast allt är åt skogen så stannar du, säger Niko.
Mirja Salo har en lång erfarenhet av att jobba med utsatta unga. Hon har en klar syn på hurdan den typiska utvecklingen är.
– Det är ofta så att du har besvärliga hemförhållanden, med våld, alkohol och droger. För barnet eller den unga är brott ett enkelt sätt att få uppskattning och respekt på annat håll.
Tomrummet som inte hemmet lyckas fylla tar andra nu hand om. Brottsligheten blir ett sätt att söka tillhörighet.
– Och sen är det svårt att komma loss, fyller Niko i.
Det är just ett alternativ till brottssammanhanget som kriminalvårdsstiftelsens ungdomsverksamhet vill ge. Trovärdighet ger personer som Kaski. Niko berättar om personer som försökt hjälpa honom men att han upplevt att de har varit för långt från hans verklighet för att han ska kunna ta dem på allvar.
– Mer folk ut på gatan bland de unga, någon som de respekterar och ser upp till, säger Elias om vad som enligt honom skulle behövas för att få ordning exempelvis på oroligheter på stan.
❞ Burlivet är inget för en människa men för mig fungerade det, jag fick nycklar till något annat. Elias
Fängelsestraff eller inte?
När en person under 18 år begår ett brott kopplas barnskyddet in, och i första hand är det inte fängelsestraff som gäller utan andra åtgärder. Stöd, kanske placering.
Det straffrättsliga ansvaret börjar vid 15 år och mellan 15 och 17 år är sänkta straff grundregeln.
Efter fyra domar blev det ändå slutligen fängelse för Elias.
– Burlivet är inget för en människa men för mig fungerade det, jag fick nycklar till något annat.
– Det är bättre att du får stöd direkt, och att du inte bara får ett straff. Det leder bara till bitterhet, säger däremot Niko.
Fängelse är inte bra för en ungdom, säger Mirja Salo men menar att det för somliga kan bli det avbrott som behövs. Samtidigt finns det en risk för att det i stället blir en lärdomsskola med destruktiva nätverk.
Salo talar för en kombination av stöd och kontroll. Många unga har enligt henne svårt att förstå allvaret i ett villkorligt straff. Men kombineras det med stödarbete eller rehabilitering i en tillräckligt lång tid tror hon att resultaten skulle vara goda.
Ett problem i dag är också att rättsprocesserna är så långa att de unga inte alltid förstår vilket brott de straffas för. Kopplingen mellan orsak och verkan blir otydlig.
Kriminologer varnar för generaliseringar
Mirja Salo konstaterar att det är trist att de ungas problem och agerande börjar diskuteras mer allmänt först när det görs stora nyhetsrubriker av det.
Flera av de kriminologer som vi talar med antyder också en viss frustration. Med jämna mellanrum dyker frågan om ungdomsbrottslig
het och gängbildning upp, som om det skulle handla om något helt nytt. Dessutom är det typiska att vuxna förfasar sig över ungdomen.
Problemet är, enligt Matti Näsi, universitetslektor vid Institutet för kriminologi och rättspolitik vid Helsingfors universitet, att unga stämplas på ett generaliserande sätt. Enligt honom är det lätthänt att överdrivna rädslor sprids och han pekar också på en onyanserad diskussion om invandring. Det här efter att det har lyfts fram att många av de unga som nu upplevs skapa oro i Helsingfors har någon form av utländsk bakgrund.
Så vad säger statistiken om ungas kriminalitet?
Vi har tillgång bland annat till Statistikcentralens siffror, Polisstyrelsens statistik och den enkätundersökning som Institutet för kriminologi och rättspolitik gör med 15–16-åringar vart fjärde år.
De visar att ungdomsbrottsligheten under de senaste årtiondena har sjunkit. Nästa rapport från institutet publiceras efter årsskiftet, men forskardoktor Markus Kaakinen kan redan nu säga att resultaten hittills inte heller visar på någon större förändring.
Däremot känner man till att en liten del utför den största delen av brotten. 2016 var 2 procent av 15–16-åringarna skyldiga till mer än fem brott, medan andelen var 5 procent fyra år tidigare.
Det är den här gruppen som det är viktigt att komma åt, och också att vara oroad över, säger Kaakinen och Näsi.
Det finns nämligen en ökad sannolikhet för att de som gör sig skyldiga till upprepade och allvarliga brott
❞ Det är ofta så att du har besvärliga hemförhållanden, med våld, alkohol och droger. För barnet eller den unga är brott ett enkelt sätt att få uppskattning och respekt på annat håll.
Mirja Salo ansvarig handledare
fastnar i kriminalitet. Annars är det typiska att de flesta upphör med småbrott när de växer upp – överlag är ungdomen en brottsaktiv tid.
Riskfaktorer är att man gör sig skyldig till våldsbrott, att man börjar begå brott i ung ålder och att det finns kopplingar till någon form av gäng. Missbruksproblem blir också ofta långvariga.
Det här är för övrigt tendenser som har kommit fram i polisens beskrivning av vad man ser på fältet just nu, bland annat i Helsingfors. Kriminalinspektör Timo Kilpeläinen vid Polisstyrelsen skriver i en bloggtext på fredagen att det bakom den allmänna statistiken finns individer som har gjort sig skyldiga till allvarliga brott mot hälsa och liv, och han varnar för möjlig gängbildning också i Finland.
I statistiken har också misshandelsfallen bland personer under 15 år ökat, men om det handlar om en ökad anmälningsbenägenhet, något tillfälligt eller mer bestående är enligt Kimmo Huhtakangas på Statistikcentralen för tidigt att säga. Likaså kan man se en ökning av rånbrott i åldersgruppen 15–17-åringar från år 2018 till 2019.
Viktigt att notera är att många av de unga som utför brotten är de som själva är mest brottsutsatta. Det är också typiskt: ungas brott riktar sig vanligen mot andra unga, oftast bekanta sådana.
Många aktörer utan koordinering
Elias minns inte att någon egentligen skulle ha försökt ingripa eller hjälpa honom när han var yngre. Också nu har han och de andra vi talar med i Sörnäs märkt resursbrist.
Lotta Haikkola är akademiforskare vid Ungdomsforskningsnätverket och har för Justitieministeriet utrett hur arbetet med ungdomsbrottslighet fungerar i Finland.
Ett genomgående problem är enligt Haikkola att det finns en hel del aktörer – barnskyddet, socialtjänsten, polis och tredje sektorn – men att ingen riktigt har helhetsbilden över en ungdoms situation.
Barnskyddet har huvudansvaret, men lider på många håll av hård belastning, och tillgången till mer krävande tjänster är bristfällig. Vilka åtgärder har då effekt? Tidigare insatser och förebyggande är viktigt, det handlar om exempelvis skola och hobbymöjligheter. Därför verkar pandemin också ha en så stor negativ effekt på en del barn och unga.
Finns det redan problem är det viktigt enligt Haikkola att man jobbar med hela familjen, till exempel genom att ge stöd i föräldraskapet.
I alla fall är det viktigt att den unga involveras, att hen vet vad som händer och när och motiveringen till olika åtgärder. Den informationen saknas ofta, men om ungdomarna förstår orsaken till exempelvis en placering i skolhem har det också större verkan.
Vad gäller straff är forskningen rätt entydig.
– Man talar ofta om strängare straff, men det har rätt systematiskt visat sig att hårdare straff inte minskar på vare sig brottslighet eller återfallsrisken, säger Haikkola.
Hon betonar att det trots brister görs en hel del i Finland, till exempel finns det i flera kommuner så kallad ankarverksamhet.
Däremot finns det enligt både henne och Saija Sambou, specialsakkunnig vid Justitieministeriet, utmaningar med att nå de svårare fallen med upprepad brottslighet.
Ministeriet har nyligen lanserat en modell i ett försök att åtgärda bristen och Vanda är först med att börja använda modellen i praktiken.
Sambou säger att ett mångprofessionellt team med polisen i en central roll ska skräddarsy ett åtgärdspaket för den unga. Socialarbetaren som har tjänsteansvar har också huvudansvaret för den unga.
– Det handlar om ett intensivt och systematiskt stöd.
Terapi ingår och den unga får ett telefonnummer som hen kan ringa också utanför kontorstid. Unga har i det här läget ofta svårt att förbinda sig och kan vara likgiltiga, men så här försöker man komma åt det.
– Går det att hjälpa de unga så här? Jag tror det, men det kan ta lång tid. De kan vara djupt inne i en drogoch brottslighetsproblematik.