The crown framme vid 80-talet
”Betraktad som infotainment är det här den mest njutbara lektionen i brittisk samtidshistoria man kan tänka sig.”
I The Crowns fjärde säsong når berättelsen om det brittiska kungahuset fram till det olyckliga äktenskapet mellan Charles och Diana. När Diana i Emma Corrins gestaltning träder in i bilden stjäl hon rampljuset, liksom prinsessan även gjorde det i verkligheten. DRAMASERIE
The crown 4
★★★★★
10 delar på Netflix (säsongen recenseras i sin helhet). Manus: Peter Morgan. Regi: Benjamin Caron m.fl. I rollerna: Olivia Colman, Josh O’Connor, Gillian Anderson, Emma Corrin, Helena Bonham Carter, Tobias Menzies, Emerald Fennell m.fl. F13
Kungen av serier de senaste åren har varit The crown, om världens mäktigaste kunglighet, brittiska Elizabeth II:s decennier på tronen. I den nya fjärde säsongen av denna pampigt och ambitiöst upplagda satsning är historieskrivningen framme vid åttiotalet. Olivia Colman fortsätter i rollen som drottningen efter att i tredje säsongen tagit över efter Claire Foy som den unga Elizabeth.
Drottningen är fortfarande navet som allting kretsar kring, ändå får hon nu stå tillbaka för berättelsen om Charles (Josh O’Connor) och Dianas (Emma Corrin som får till den karaktäristiska, skygga under luggen-blicken) äktenskap, från det att de träffas för första gången i slutet av sjuttiotalet genom det olyckliga äktenskapet på åttiotalet.
Hur gick det så här?
Serien lyckas med att få till en rimlig förklaring på den smått obegripliga frågan varför dessa två gifte sig över huvud taget – det var ju trots allt 1980-tal, inte 1880-tal. Ett svar som kan utläsas i serien är att i kungahuset väger personliga känslor lätt, plikten och institutionen går före allt. Diana, som är ung och formbar, framställs som en charmfull person som vinner sina svärföräldrars gillande första gången hon träffar dem. Och Charles, som fyllt trettio och fortfarande är ogift, är pressad att säkra tronföljden. Enligt serien finns det förvisso viss kemi mellan Charles och Diana från start, men intimiteten, den känslomässiga närheten saknas. Redan som trolovad, då Diana fortfarande är tonåring, kastas hon in i ensamhet och tristess när hon flyttar in på Buckingham Palace för att komma undan det massiva pressuppbådet. Utlopp får hon i ett ätstörningsbeteende som skulle följa henne genom äktenskapet.
Det är berättelsen om ett olyckligt äktenskap, som visserligen har episoder av islossning, men i övrigt präglas av rivalitet mellan makarna. Charles är avundsjuk på den mediala uppmärksamhet hans populära fru får, en bekräftelse hon också behöver och söker, samtidigt har han aldrig avslutat relationen med sitt livs stora kärlek, den gifta Camilla (Emerald Fennell). Serien tar ingens parti här, både Charles och Diana framställs som offer för omständigheterna, för kungahusets rigorösa konservatism och konventioner. Århundradets bröllop hoppar serien däremot över, även om den bjuder på en glimt av sin tolkning av den ikoniska brudklänningen.
Thatcher tossig tant
Säsongens andra berättelsebåge är den om Margret Thatchers dryga decennium som Storbritanniens första kvinnliga premiärminister. Thatcher i Gillian Andersons gestaltning blir nästan parodisk med spända käkar och förställd röst, till sitt habitus mera en tossig tant än en myndig maktmänniska. Thatcher fortsätter traditionen med att som premiärminister träffa drottningen på slottet varje vecka, och där framställs drottningen trots sin blåblodighet som den mänskligare av dem båda, med mera förståelse för samhällets utsatta än butikshandlardottern Thatcher som gjort en klassresa och inte vet hur hon ska bete sig när hon besöker drottningens sommarpalats (frågan är dock om någon med kunglig uppfostran skulle låta förstå detta så ohyfsat som det görs i serien?). Den politiskt neutrala drottningen anses inte ha gillat Thatchers hårdförda högerpolitik. Däremot låter serien de två kvinnorna till slut mötas i ett slags försonande systerskap kring erfarenheten av att vara kvinna på toppen.
Håller stilen, briljant
Serien betar som tidigare även av en rad samtidshistoriska händelser, i den här säsongen IRA, Falklandskriget, Sydafrikas apartheidsystem, men också kungliga incidenter som Charles lavinolycka och inkräktaren i drottningens sovrum. Därtill lyfts en familjehemlighet fram, av prinsessan Margaret, drottningsystern, som framstår som familjens rebell och klarsynta kritiker, och spelas av en alldeles lysande Helena Bonham Carter.
Serien problematiserar kungahuset som institution och de offer den kräver på ett mänskligt plan. Samtidigt gör den inga nidbilder av sina huvudpersoner, snarare lockar den fram sympati, för drottningen för hennes integritet och klokhet, för Charles i den livssituation han är fångad i – och för Diana i hennes olycka. Efter fyra säsonger är The crown fortsättningsvis underbart engagerande, välgjort och komplext drama. Liksom det ivriga faktagooglandet under tittandet fortsätter; betraktad som infotainment är det här den mest njutbara lektionen i brittisk samtidshistoria man kan tänka sig.