Finland behöver ett finanspolitiskt ramverk
”Den största politiska frågan vi har framför oss är ändå inte hur vi ska använda våra lånade pengar utan hur och när vi ska betala tillbaka dem.”
Under 2020 har de offentliga skulderna globalt vuxit massivt. Utvecklingen känns kanske inte så skrämmande eftersom räntorna är extremt låga och den centralbanksdrivna efterfrågan på masskuldebrevslån för tillfället är stor, men hur man än vänder på saken är en hög offentlig skuldsättning ett problem på lång sikt.
Finlands offentliga skuld ökade under årets första halva från 59 till nästan 69 procent av bnp och ökningen kommer att fortsatt vara kraftig ännu ett bra tag. Vi är i gott sällskap. Vårt södra grannland Estland som före coronapandemin hade väldigt litet offentlig skuld, 10 procent av bnp, har på ett halvår fördubblat sin skuldsättning. Men samtidigt ser vi att skillnaderna är stora. Sveriges offentliga skuld förväntas öka med bara 7 procentenheter fram till 2022 medan Finlands förväntas öka med 16 procentenheter.
Just nu behövs de extraordinära åtgärderna. Under våren och sommaren har ganska generella stödåtgärder vidtagits. Ju längre krisen fortgår, desto mera precisa bör dessa åtgärder vara och samtidigt måste våra beslutsfattare hantera den svåra frågan om vem som skall och vem som inte skall stödjas. Företag som har blivit orättvist behandlade av nedstängningarna och som har goda förutsättningar att återigen bli framgångsrika efter krisen är goda kandidater, men det är ingen lätt sak att avgöra vilket företag som är livskraftigt efter dessa exceptionella tider. Men det här är en operation som måste göras.
Den största politiska frågan vi har framför oss är ändå inte hur vi ska använda våra lånade pengar utan hur och när vi ska betala tillbaka dem. För tillfället är vi experter på att skylla på varandra, alltid är det någon annan som gjort sig skyldig till alltför generös finanspolitik; den sittande regeringen, förra regeringen, högern, vänstern, alla är skyldiga. Nu måste vi hitta en väg ur denna återvändsgränd.
Finland behöver ett eget finanspolitiskt ramverk som styr den långsiktiga finanspolitiska linjen över regeringarna, ett sådant finns till exempel i Sverige. De ramar vi fått från EU är otillräckliga och kräver omdefiniering, och i dem saknas det viktigaste elementet, att vi tillsammans bestämmer oss för något för Finlands bästa. Det viktiga är att det är en parlamentarisk överenskommelse som alla partier förbinder sig till att verkställa över konjunkturcykeln, inte ett element i regeringsprogrammet. Om det sedan handlar om praxis, lag eller någon annan form av överenskommelse är en mera teknisk fråga. Det finns många olika mål man kan förbinda sig till, i Sverige består ramverket som vuxit fram efter 1990-talets kris av en bred palett av redskap, till exempel ett skuldankare, en stram budgetprocess samt ett överskottsmål över konjunkturcykeln.
Små stater som är beroende av marknadsfinansiering bör ha ett lättkommunicerat, stramt och trovärdigt långsiktigt bindande finanspolitiskt ramverk för att garantera förmånlig och stabil finansiering i långa loppet, utan att samtidigt bromsa viktiga offentliga investeringar. Det är hög tid att även vi finländare, oberoende av politisk tillhörighet eller politisk åsikt, förstår att omfamna detta.