Åka kollektivt – djungel av offentligt och privat

Vi vill ha mera marknad och erbjudanden. Men vi avskräcks när det blir krångligt och rörigt att åka buss och tåg.

Här i Borgå har de jämnat busstationen med marken. Där finns nu bara ett hål i jorden. Och då stod där ändå, i lite olika skepnader, en bussterminal i 85 år. En Shellstation som utvidgades på 1930talet och blev en ny samlingspunkt som slutligt flyttade stadens centrum från Gamla stan till nyare kvarter.

Men det är klart: Bussarna kan ju komma och gå ändå förbi den där gropen. Biljetter och månadskort köper vi på telefonen. Frakten och småprylarna från nätet levereras, digitalt styrda, till kiosker och småaffärer där vi bor. Gamla tiders myllrande godsexpedition behövs inte längre. Tidtabellen finns i mobilen, väntsalen i köpgallerian. Eller egentligen sitter vi ju aldrig längre och väntar på en buss i en timme. I så fall åker vi bil.

Buss och annan kollektivtrafik ger oss en märklig lektion i samhällsteorier. Busstrafikens historia i Finland är en sällsam blandning av dels handgriplig, oljig privat företagsamhet, dels sträng prisreglering och statlig styrning. Både buss och tåg hade länge en obligatorisk statlig kilometertaxa, där priset för en minimisträcka om sex kilometer var densamma i såväl Sibbo som Salla.

Bussföretagen var nästan alltid privata, men deras rutter, turer och kunder vaktades av staten. Bussbolagen beviljades trafiktillstånd på upp till 15 år och där fick man köra sin linje ostörd för konkurrenter. Språket i besvärsskrifterna till myndigheterna var drastiskt. Den enes 16.15-tur hotade, kränkte, förtryckte den andres 16.25-tur, kan vi läsa.

Å andra sidan var den bussföretagare som hade ensamrätt på en linje bunden att köra sin tillståndsperiod ut genom byarna, även när kunderna hade flyttat bort, eller dött.

I rivningsbråtet efter busstationen ligger stora skyltbokstäver i betonggruset. M-A-T-K ... bokstäverna bildade en gång varumärket Matkahuolto – sin tids suveräna monopol inom resa och gods. Matkahuoltos biljetthäften, ni minns de där med hål för priset stansat genom bunten, gällde i hela landet.

Ibland blir det roande paradoxalt också. En rad trafikministrar har, liksom EU, drivit på avreglering och mer fri konkurrens i kollektivtrafiken. Vi har fått nya bolag, olika biljetter, olika erbjudanden, olika taxor, olika appar, mer marknad, särskilt så inom taxi. Där visar det sig nu att det i stället blev mer kaos, svårare att få en bil, dyrare att åka och ibland helt fysiska slagsmål mellan chaufförerna.

Men samtidigt ville den senaste ministern se en ny generation av digitala företagare som skulle koordinera allt det här nya till en enda tidtabellstjänst och gärna till en enda universalbiljett – allt det som vi precis hade beslutat splittra. ”Vi bygger upp och river ner, och arbete blir det bara mer och mer”, som man sa i det gamla DDR.

Österrike får en sådan biljett nästa år. För drygt en tusenlapp, 1 095 euro, får man ett årskort för all kollektivtrafik i hela landet. För dryga 90 euro i månaden kan man pendla till jobbet, åka till hobbyer och biblioteket, på affärsresor, semesterresor, allt.

Vi behöver ett tätare kollektivresande om vi ska nå klimatmålen. Det hjälper inte enligt klimatexperterna att slopa en enstaka flygresa per år. Vi behöver snabbt nya mönster i vardagsresandet. Det är där de fula avtrycken multiplicerar sig.

Man kan vara lite avundsjuk på Sverige här. Där styrs mycket av det dagliga resandet och pendlandet närmare människan, av regionerna. I Finland har bara huvudstadsregionen med sitt HRT ett sådant heltäckande system. I det övriga Finland är det mesta utlämnat till ett styvt statligt VR och till lätt initiativlösa och hittills försiktiga kommuner.

Allt handlar inte bara om det offentligas samspel med privata företag. Det handlar också om våra sega vanor som passagerare. Vi prioriterar så gärna vår egen frihet, vårt oberoende och vår egen bilbubbla. När vi i stället lite disciplinerat kunde göra saker som gagnar alla.

Den pågående pandemin kanske lär oss någonting av det här med att förändras. När vi måste.

”Busstrafikens historia i Finland är en sällsam blandning av dels handgriplig, oljig privat företagsamhet, dels sträng prisreglering och statlig styrning.”