Hur Sverige kapitulerade för våldet
Sveriges hantering av gängkriminaliteten i invandrartäta förorter är ett totalfiasko. Det framgår tydligt av Lasse Wierups nya bok.
FACKLITTERATUR Lasse Wierup
Gangsterparadiset, så blev Sverige arena för gängkriminalitet, skjutningar och sprängdåd Forum, 2020
För den som vuxit upp med bilden av Sverige som det trygga folkhemmet har de senaste årens nyheter om mord, sprängattentat och dödsskjutningar i invandrartäta förorter i Stockholm, Göteborg och Malmö känts overkliga. I sin bok Gangsterparadiset, så blev Sverige arena för gängkriminalitet, skjutningar och sprängdåd visar författaren Lasse Wierup på vidden av det svenska kriminalpolitiska haveriet.
I dag är 350 kriminella gäng etablerade i de svenska storstäderna. De har sin bas i 61 utsatta förorter. Man räknar med att gängen har cirka 7 000 medlemmar. Motorcykelgängen tillkommer med 5 700 medlemmar.
På kampen om narkotikamarknaden följer blodiga uppgörelser. Sedan 2013 har 250 personer skjutits till döds och över 600 skottskadats.
En halv miljon svenskar lever i en miljö där till tänderna beväpnade unga män när som helst kan gå till attack. Antalet mord, attentat, sprängdåd och skottlossningar är unikt för hela EU.
Två exempel
En solig fredag i juni 2015 exploderar en bilbomb i Göteborgsförorten Biskopsgården. Inne i bilen sitter en 29-årig far med sin fyraåriga dotter och två vänner. Alla fyra dör. Måltavlan var inte far och dotter utan sannolikt en av vännerna som hade koppling till en av ligorna i Biskopsgården.
Två kända gängmedlemmar misstänks, men bevisen räcker inte till åtal. Ingen grips, åtalas eller döms. Men två år senare är ändå de båda misstänkta döda, skjutna av okända. Ingen grips heller för de morden.
I augusti 2016 kastas en handgranat in genom fönstret till en lägenhet på Dimvädersgatan. En åttaårig pojke som ligger och sover närmast fönstret dör. Att ingen annan än åttaåringen dog var bara tur. Dådet klaras aldrig upp. De skyldiga går fria, än en gång.
Målet var sannolikt en av mördarna från ett tidigare attentat som var skriven i lägenheten. Men han satt inspärrad hos Kriminalvården när attentatet fullföljdes. Det spelade tydligen ingen roll, skriver Wierup. Huvudsaken var att ligorna kunde manifestera sin makt, hur många som dog brydde man sig inte om.
Gängledare
I sin bok tar Lasse Wierup läsarna bakåt i historien några år. Han har utrett rättssystemets hantering av några nyckelpersoner som på några år skulle bli gängledare.
Det som började med skolk från skolan och småbrott i lägre tonåren skulle steg för steg trappas upp till narkotikalangning, misshandel, utpressning och till slut dödsskjutningar och mord.
In i det längsta ville socialmyndigheter tro på mjuka lösningar som vård, terapi och skyddstillsyn. Om en domstol i något fall dömde till fängelsestraff förkortades domen i allmänhet till några månader på grund av olika system för ungdomsrabatt och straffreducering.
Lasse Wierup har granskat några ligor extra noga. Han har synat utvecklingen i Järva, Tensta och Rinkeby i västra Stockholm, Biskopsgården i Göteborg och MC-ligorna i Malmö. Även om det också ingår vanliga svenska pojkar i ligorna domineras de av personer som är födda utomlands eller av föräldrar som invandrat till Sverige, främst från Afrika och Mellanöstern.
Påfallande många av ligamedlemmarna som beskrivs i boken har sina rötter i Somalia.
Rädda vittnen
90 procent av invånarna i Tensta och Rinkeby har invandrarbakgrund. När myndigheterna kartlade problemen i de båda stadsdelar
na och frågade invånarna vad de önskade sig mest av allt var svaret ”fler poliser”. Folk kände sig inte trygga.
Bristen på trygghet leder till att polisen sällan lyckas hitta ögonvittnen till mord och skjutningar som ställer upp och vittnar. I Finland, Danmark och Norge erbjuds vittnen anonymitetsskydd. Men inte i Sverige. Misshagliga vittnen vet att ligornas hämnd är grym och också kan drabba familjemedlemmar och barn. Mellan januari 2015 och september 2016 ställdes 1144 rättegångar in för att vittnen uteblev.
”Gång på gång vägrar vittnen att peka ut mördarna. Alla vet vem dom är, också polisen. Men de som sett allt vågar inte vittna utan väljer att tiga”, skriver Wierup.
Sedan 2013 har det skett 56 mord och mordförsök i Göteborg som kopplas till de kriminella ligorna. Antalet uppklarade brott är noll.
”I rikets andra stad gäller vissa lagar inte annat än i teorin”, skriver Wierup.
Efter att vittnen skrämts till tystnad har det blivit riskfritt att gå till attack oavsett hur många som finns på plats. Folk ser, men väljer att blunda.
När folk hellre betalar maffiainspirerade skyddspengar än går till polisen blir det fritt fram för utpressning. De kända utpressningsfallen ökade från 500 under 1990-talet till 1 300 fall 2006. Sex år senare, 2012, var siffran uppe i 3 945 anmälningar.
”Utpressning och krav på skyddspengar har blivit en business med tillväxtsiffror som skulle få börsen att jubla”, skriver Wierup.
Polisreträtt
Vidden av polisens handlingsförlamning blev uppenbar den 20 februari 2018 då ungdomsgängen helt tog över Rinkeby centrum. Medan ungdomarna satte bilar i brand, vandaliserade omgivningen, kastade sten och plundrade affärer valde polisen att gå till reträtt ”i väntan på förstärkningar”.
I två timmar rådde fri plundring i Rinkeby. De som skadades fick ta sig till sjukhus på egen hand. Först vid midnatt lugnade sig läget så mycket att polisen vågade köra in på torget med åtta polisbussar. Bland bråte och krossat glas stod några butiksägare och välkomnade dem ironiskt.
En kvinna hade försvarat sin butik i tre timmar mot rånare medan polisen väntade utanför. Hon hade också gett första hjälpen åt en misshandlad man.
Ingen greps efteråt. Lasse Wierup frågar hur någon ska våga vittna när inte ens polisen vågar stoppa plundrare och inte lyckas gripa en enda skyldig?
Också i Finland
Somalier från Finland var på besök i Rinkeby den kvällen. När Lasse Wierup frågade om något liknande kan hända i Helsingfors var svaret nej. ”Det finns så mycket mera knark i Sverige. Och att angripa polis? Glöm det, i Finland är man rädd för polisen.”
I november 2019 intervjuar Sveriges tv statsminister Stefan Löfven. Bakgrunden är två våldsbrott på kort tid i Malmö. I det första fallet sköts en 30-årig mor och hennes nyfödda barn ihjäl, i det senare en 15-årig flykting från Syrien.
Hur kunde det gå så här, frågar reportern.
Vi kanske inte såg det komma, svarar Löfven.
Hur kunde Sverige så totalt blunda för utvecklingen? Kan orsaken vara att gärningsmännen, offren och de som dagligen drabbas av gängvåldet inte är genuina, präktiga, riktiga svenskar utan oftast bara invandrare?
I Finland ska vi inte tro att vi är förskonade från ungdomsligor. Myndigheterna varnar för att gängvåldet håller på att sprida sig också i Helsingfors. 100–150 ungdomar med invandrarbakgrund ägnar sig åt väpnade rån och stölder.
För socialarbetare, polis, åklagare och domare borde Lasse Wierups bok vara obligatorisk läsning.
STAFFAN BRUUN