Herman Lindqvist berättar Sveriges historia

Utan att lägga något förklenande i begreppet kan man klassificera Herman Lindqvists historieframställningar som ”bildande underhållning”, skriver John-Erik Jansén.

Under 1990-talet gav Herman Lindqvist ut en flerdelad bokserie om Sveriges historia från det inlandsisen släppte sitt grepp till nutiden. Samtidigt skrev han flera verk om historiska händelser och personligheter, och producerade också tv-program kring samma tema. Den folkbildande ambitionen och strävandena att göra Sveriges historia till en angelägenhet för en bred, och förhoppningsvis intresserad allmänhet, går inte att ta miste på.

Herman Lindqvists verk möttes av rätt sträng kritik från fackhistoriskt håll, det fanns både detaljfel och exempel på att Lindqvist inte var inläst på den färskaste forskningen.

Men ungefär samtidigt var också en rad historieforskare inne på samma spår; att lyfta ut Sveriges förflutna från de akademiska seminarierummen till en bredare offentlighet. Peter Englund och Dick Harrison är väl de mest kända exemplen, och man kan också notera att bland annat en rad kungar har fått vederhäftiga och populärt hållna biografier under de senaste decennierna.

Peter Englund och Dick Harrison hörde för övrigt till Herman Lindqvists strängaste kritiker.

Men det är knappast orätt att säga att Herman Lindqvists idoga berättande på sitt sätt har berett marken och ökat läsekretsen för populärhistorisk historieskrivning med större vetenskaplig tyngd.

Uppdaterad upplaga

Nu ger Herman Lindqvist ut en sammanfattad version av flerbandsverket i en volym, Historien om Sverige: från istid till framtid – så blev de första 14 000 åren. Boken är en uppdaterad och utökad utgåva av en version med samma titel som utkom år 2002.

Boken har förstås förts fram till nutiden, ända till coronapandemin. Lindqvist kan givetvis inte i det här skedet göra någon sammanfattning av pandemins långsiktiga sociala, ekonomiska och politiska inverkan. Hans bedömning att ingen händelse sedan andra världskriget har skakat och påverkat det svenska samhället i lika hög grad som coronan låter sig göras nu medan pandemin fortfarande rasar, men den behöver inte vara lika given i ett längre perspektiv.

Klimatfrågan har också aktualiserats, låt vara att Greta Thunbergs roll som klimatikon kanske inte är lika självklar för den som öppnar boken om tjugo år.

Snärtiga sammanfattningar och litet slängiga formuleringar hör till stildragen som gör läsningen nöjsam. Formuleringsglädjen kan ändå bli irriterande, som då Lindqvist ställer en diagnos på den stundtals gravt förvirrade Erik XIV, och slår fast att ”lite piller, lite terapi och lite vila” hade kunnat göra honom till en ”lysande kung”.

Den starkt personcentrerade infallsvinkeln och de flitigt flödande anekdoterna bildar ryggraden i berättargreppet.

Så skriver inte dagens populärhistoriska författare, men Herman Lindqvist placerar sig själv i en annan och äldre tradition. Upplageframgångarna för hans böcker visar att många uppskattar greppet.

Finland

Herman Lindqvist har i många sammanhang lyft fram Finlands roll i den svenska historien, så långt att han år 2013 gav ut boken När Finland var Sverige.

I det populärhistoriska landskap där han rör sig är det mycket bra att påminna om den gemensamma 600-åriga historien – påminnelser om den saken skadar inte på den här sidan Bottenviken heller. Fortfarande förekommer ju uppfattningen om den finska riksdelen som koloniserad, exploaterad och utnyttjad.

Men i det här sammanhanget begår Herman Lindqvist en begreppsmässig anakronism. Man kan knappast hävda att det hördes ”finlandssvenska” vid sidan av tyska och finska på de medeltida svenska gatorna. Lika litet kan man tala om ”finländska” gossar som vid den tiden sändes utomlands för att få högre utbildning. Gossarna definierades nog enligt sina hemlandskap, till exempel Nyland, Egentliga Finland, Tavastland eller Satakunda.

Bildande underhållning

Utan att lägga något förklenande i begreppet kan man klassificera Herman Lindqvists historieframställningar som ”bildande underhållning”. Berättelsen löper och språket är flytande och njutbart, frågetecknen ovan kring en del formuleringar hindrar inte att många fungerar alldeles utmärkt i sitt sammanhang. Herman Lindqvists läsare får vad de väntar sig, kort sagt.

”Bildande” ska förstås så att läsaren får en god helhetsbild av det skildrade, låt vara att greppet fungerar bättre med ett snävare innehåll, som till exempel i böckerna om familjen Bernadotte.

Detaljer kan slå slint, och somligt, som spionskandalen kring överste Stig Wennerström under tidigt 1960-tal, kunde gärna ha fått plats. Wennerströmaffären, och långt senare avslöjandena om det neutrala Sveriges starka integrering i Natos försvarsstrategi blottade en klyfta mellan det som sades och det som gjordes i den svenska säkerhetspolitiken.

Wennerström var en viktig del av den svenska nutidshistorien, och lika väl som häxan Pomperipossa, som Astrid Lindgren använde för att protestera mot skattetrycket, hade han förtjänat en plats i skildringen.