Peter Al Fakir väntar på tiden efter coronan i sin krönika

De säger att två tyska forskare med turkiska rötter har knäckt gåtan till ett covid-19-vaccin. Kan det vara slutet på våra mödor under den här pandemin? Det får mig att börja tänka på allt det där jag vill göra när coronan är över.

Jag hoppas att folk skriker ut sin glädje, att gatorna fylls vid Esplanaden, att överförfriskade badar nakna i Havis Amanda, att någon sätter ett munskydd över hennes ansikte som ett tecken på att nu tillhör de futuristiska skärmarna också det förflutna.

Jag hoppas att folk skriker ut sin glädje, att gatorna fylls vid Esplanaden, att överförfriskade badar nakna i Havis Amanda, att någon sätter ett munskydd över hennes ansikte som ett tecken på att nu tillhör de futuristiska skärmarna också det förflutna. Inga fler personer inom vården som behöver gå med röda märken över näsan efter långa pass där patienter dött trots all avancerad sjukvårdsteknik. I Sverige borde en parad ordnas på Kungsgatan där hemtjänstpersonalen dränks i konfetti och kyssar. Fast de föredrar nog en lönehöjning. När coronan är över.

Men först ska jag ge min mor en kram. Vi brukade inte kramas när vi träffades innan corona, men den här gången ska jag ge henne en lång kram. Jag kommer att känna hur hon har skrumpnat i kroppen efter att ha varit instängd inomhus i ett helt år. Hon går med rollator numera som en krigsinvalid. Men så har hon och tanterna på hemmet suttit belägrade i sitt fort. Då och då har någon medkämpe rulllats ut med fötterna före till den väntande ambulansen. Förnödenheterna har skickats till dem via kurirer och hemvärnet (onlinemat och hemtjänst). Vi har talats vid i telefon, men det är inte samma sak. Man glömmer lätt hur viktigt det är med kramar. Vi ska dricka kaffe, äta hembakad sockerkaka och sitta riktigt nära varandra. När coronan är över.

Jag ska ta och rufsa om min far i håret trots att det har tunnats ut betydligt. Han som alltid var en mullig man i sina bästa år har blivit tunn, nästan spröd. Det av ålder och inte virus. Jag växte om honom redan som elvaåring, men jag rufsade aldrig om hans krulliga kalufs. Det är min tur att kasta upp honom på mina axlar och hitta på äventyr. Han säger att han redan har haft covid när han var i Syrien. Men folk hittar på så mycket när de står utanför Damaskus portar. Om man får tro Nya testamentet. Något omvälvande har dock skett. Han säger att han vill tillbringa mer tid med sina barn nu när han är en överlevare. Jag tycker att han kan börja med att lära sig namnen på sina barnbarn. När coronan är över.

Min son vill ta färjan till Finland. Han brukar prata om de där halvnakna akrobaterna på båtpromenaden. De som utför någon sorts hemlig sexakt hängande i en trapets klockan 20 varje vardag framför alla barnfamiljerna. Och mumintrollen får förlåta. De lockar inte alls. Även om vi vuxna i publiken med blossande kinder stirrar mot det svettiga paret och undrar, ”Hur gick det sen?”. Jag vill visa honom det riktiga Finland. Inga Alvar Aalto-hus eller Sibeliusmonument. Nä, vi ska köpa brända karelska piroger på ett folktomt Valintatalo. När han frågar om det här var allt vi skulle göra på semestern så ska jag svara honom, vad begär du pojk, vi är i Finland. Sedan skulle vi träffa alla vänner jag inte har kunnat träffa när gränserna varit stängda. De kommer skryta med hur väl Finland har skött coronakrisen jämfört med Sverige, att deras statsminister minsann är tjusigare än vår, särskilt med blottat dekolletage. Då kommer jag blinka till sonen och viska, ”glöm inte de brända pirogerna”. När coronan är över.

Men är det för tidigt att ropa hej? För att parafrasera popfilosofen Slavoj Žižek – kanske är det sanna modet att inse att ljuset i tunneln bara är lyktorna på nästa tåg redo att köra över dig. När coronan är över.

Man glömmer lätt hur viktigt det är med kramar. Vi ska dricka kaffe, äta hembakad sockerkaka och sitta riktigt nära varandra. När coronan är

över.