”Tröskeln att plocka fram kniven har blivit lägre”
Unga kriminella är ett problem som samhället måste ta itu med, menar Christian Wentzel vid föreningen Stationens barn. Men det finns ingen snabb och enkel lösning.
Mellan 100 och 150 ungdomar bär ofta kniv när de rör sig på Helsingfors gator, uppgav polisen för Helsingin Sanomat förra veckan.
– Det har alltid funnits stökiga ungdomar. Men det som är nytt, och som oroar mig, är att det verkar som om tröskeln för att plocka fram den där kniven har blivit lägre, säger Christian Wentzel, verksamhetsledare på föreningen Stationens barn som jobbar med barn och unga i utanförskap.
Skjutvapen är enligt honom inte särskilt vanliga bland unga kriminella i Finland. De som polisen uppdagat är framför allt replikor, som man på sin höjd kan skjuta plastkulor eller hota med.
Våld är för en del av de här ungdomarna ett legitimt sätt att reda ut en tvist.
– En del bär på kniv eftersom det för dem är en statussymbol, den signalerar makt. Vissa av dem är barn, kanske bara 13 år. De tar efter äldre personer som de ser som coola.
I vissa fall finns kniven i bröstfickan för att personen planerar ett rån.
– Om inte "ge mig din jacka" räcker, kan en kniv understryka budskapet.
Christian Wentzel tror att sociala medier spelar en roll i detta. Ser man en massa märkeskläder flimra förbi i flödet kan man själv känna ett starkt begär efter likadana. Och att studera, jobba upp sig och i 30 års ålder ha råd med en märkesjacka – det dröjer för länge.
Polisen uppfattas som en fiende
Men de som bär kniv vill inte nödvändigtvis begå ett brott. Vissa bär den utifall att de själva skulle hamna i trubbel.
Fast om jag känner mig hotad ringer jag polisen. Varför gör inte de här ungdomarna det?
– Du kanske har en annan kulturell bakgrund än de här ungdomarna. En del av dem har rötter i kulturer där polisen representerar något annat än för oss. Det finns länder där polisen är en del av statens våldsapparatur.
Polisen kan då uppfattas mer som en fiende än som en vän.
Förtroendet för myndigheter kan även undermineras av att en ung som tidigare varit offer för ett brott inte fått den hjälp hen behövt. En ung förövare kan ha varit offer för oförrätter tidigare, menar Wentzel.
Och rasismen kan bidra till att man inte riktigt känner sig välkommen eller hemma i vårt samhälle.
Komplext problem
Problemet har fått stor synlighet i medier, och ämnet är starkt polariserande.
– Två olika eldar blossar upp när man får höra sådant här. Det ena lägret utnyttjar informationen för sin egen vinning, det andra säger att man inte får peka ut en viss grupp människor som skyldiga.
De som bara ser flödet av artiklar kan få en helt felaktig uppfattning av fenomenet. Alla efterlyser enkla lösningar på komplexa problem, men det finns ingen quick fix, menar Christian Wentzel. Problemen är sammanflätade med stadsplanering, utbildningspolitik, arbetsmarknad och mycket mer.
– Segregationen går dessutom ofta i arv. Om ingen i familjen jobbat, om man inte har den kunskap som är mest eftertraktad på arbetsmarknaden eller har tillräckliga språkkunskaper, hur ska man då ta sig fram?
När Christian Wentzel för sju år sedan började på Stationens barn hade föreningen 15 anställda. Nu är de 40.
Enligt honom har klyftan mellan de som redan klarade sig väl i skola och sociala sammanhang och de som inte gjorde det fördjupats under pandemin.
– Distansskolan har inte lämpat sig för alla. De som inte har dator hemma, föräldrar som inte orkar engagera sig i skolgången, eller vars föräldrar är borta hela dagen, de är i sticket.
Han menar att barnen även suger in den oro som föräldrarna känner i coronakrisen.
– I Finland är över 400 000 arbetslösa eller permitterade just nu och hotet hänger över många fler. Vi är inte heller vana vid att vara under samma tak långa tider.
– Allt det gör att stämningen hemma blir otrygg och spänd, och det speglar sig i ungdomarnas mående.