Hundlik duo förmedlar Finlands och Sveriges gemensamma historia
Det pedagogiska kör aldrig över det estetiska i Åbo Svenska Teaters lekfulla familjeföreställning Hundarnas historiepjäs. Scenografin går fyndigt i dialog med Mauri Kunnas bilderbok.
Hundarnas historiepjäs
Inspirerad av Mauri Kunnas bilderbok Hundarnas historiebok – Finland, en del av Sverige. Text och regi: Anne Nimell. Översättning: Pekka Sonck. Musik och ljud: Kari Mäkiranta. Scenografi och kostym: Mimmi Resman. Mask: Anniina Takala. Ljus: Antti Niitemaa. På scenen: Samuel Karlsson, Julia Korander, Jerry Wahlforss, Daniela Franzell, Amanda Nyman, Monica Nyman, Ingemar Raukola. Premiär på Åbo svenska teater, Stora scenen 14.11.
Då Mauri Kunnas bilderbok Koiramäen Suomen historia (Hundarnas historiebok. Finland, en del av Sverige) utkom 2017 välkomnades den varmt av historiker, eftersom den fyller en lucka i skolornas historieundervisning där ifrågavarande period i landets historia på senare tid behandlats mycket bristfälligt.
Kunnas med sina förtjusande hundgestalter och detaljrika fantasifulla illustrationer har hyllats som folkbildare – framför allt för att det är en bildning som sker obemärkt vid sidan av den kognitiva och visuella behållningen av hans verk. Lika opåklistrad är den bildning som Åbo Svenska Teaters Hundarnas historiepjäs, inspirerad av Kunnas bilderbok och med text och regi av Anne Nimell, förmedlar. Det pedagogiska kör aldrig över det estetiska i den här lekfulla familjepjäsen för alla åldrar mellan 6 och 790 år.
Åbo i fokus
Vi får följa de hundlika gestalterna Elmi (Samuel Karlsson) och Selm (Julia Korander), två vänner med en åldersskillnad på tvåhundra år, på deras okronologiska tidsresa mellan femtonhundratalet och nutid. Geografiskt rör de sig främst i Åbo, till exempel Domkyrkan, slottet och Aura å, men avstickare görs också till Vasa och Sveaborg.
Den charmiga duon stöter på olika spännande historiska personer, såsom Mikael Agricola (Jerry Wahlforss), drottning Kristina (Monika Nyman) och Katarina Jagellonica (Daniela Franzell). En konstant genom hela den period som handlingen sträcker sig över är Enris (Ingemar Raukola), en klarinettspelande buske som kan leva i tusen år. En annan är Amanda Nymans Herr Hakkarainen, Mauri Kunnas charmiga sömngångare som blundar sig genom historien; kanske en varning till den vuxna åskådaren – eller så bara ett skojigt element med hög igenkänningsfaktor för den som kan sin Kunnas.
Smidig tvåspråkighet
För att visa att det är allas vår gemensamma historia som behandlas går dialogen konsekvent på både finska och svenska, samtidigt som en textremsa på båda språken löper ovanför scenen. Det funkar smidigt och sker så naturligt att man slutar tänka på det efter ett tag.
Att omvandla Mauri Kunnas detaljrika illustrationer till scenbild är strängt taget omöjligt. Den klokaste lösningen är därför i det här fallet att inte försöka skapa bilderbok på scenen, utan i stället en ”anda” som går i dialog med originalverket, vilket scenografen Mimmi Resman också gjort. Genom att fokusera på något specifikt objekt som på ett tydligt sätt får representera Kunnas Jyckeberga-illustrationer, som utedasset, gungan och ladan, visar man sin trohet till ursprunget.
Samtidigt skapar produktionen sin egen förtjusande värld, framför allt med hjälp av Antti Niitemaas förtrollande vackra ljuseffekter. En vagn full av färgglada frukter och grönsaker på medeltidens marknad blir också en hälsning till författaren.
Oigenkännliga skådespelare
I programbladet betonas de facto att pjäsen skiljer sig från bilderboken i flera avseenden, till exempel är gestalterna på scenen människor med hundlika drag, till skillnad från Kunnas figurer som är hundar som beter sig som människor. Denna lösning fungerar utmärkt.
Med enkla medel som nosar, hundaktiga frisyrer och håriga händer (tassar) signaleras att det inte handlar om några vanliga människor. Anniina Takalas maskdesign och hennes och Sabina Segerströms smink och frisyrer har på ett imponerande sätt lyckats göra Åbo Svenska Teaters bekanta skådespelare oigenkännliga. Ett särskilt omnämnande förtjänar också Ellinor Hellströms, Camilla Reuters och Maria Sulonens dräkter som lyckas förmedla både den rätta historiska stämningen och Kunnas lekfullhet.
Fartfylld musik
Även själva teaterbyggnaden där vi befinner oss blir en av de historiska platser som Elmi och Selm besöker. Vi får veta att den byggdes 1839 och att de vackra takmålningarna gjordes av K.G. Wetterstrand. Härmed blir även publiken en del av historien. Skojig metateater blir det också då Elmi och Selm upptäcker att allt de säger textas uppe i textremsan ovanför scenen.
Handlingen i pjäsen stöds av välplacerade fartfyllda och tokroliga musikinslag tonsatta av Kari Mäkiranta. Särskilt fint fungerar sången som bara rabblar upp en massa personnamn efter varandra för att visa hur vi alla är länkar i en oändligt lång kedja av människor (eller hundar). Hur fantasieggande och kittlande är inte tanken att få resa bakåt i tiden och träffa sina förfäder och anmödrar – eller framåt för att träffa sina efterkommande.
Obemärkt ställer Hundarnas historiepjäs filosofiska frågor som berör tidens väsen. Är det möjligt att leva i och utanför tiden samtidigt? Hur gör vi för att inte tappa bort varandra och oss själva i tiden? För att inte tappa bort vårt sammanhang?
Samtidigt visar pjäsen hur historien och nutiden kan existera parallellt på ett naturligt sätt. Detta budskap får sin symbolik i den avslutande scenens hisnande vackra stjärnbild, som signalerar att oavsett hur världen förändras har människor i alla tider tittat upp mot samma stjärnhimmel och kommer att göra så även i fortsättningen. Det snöar då pjäsen slutar, precis som det gjort då den börjat. Selm och Elmi, som kommer från olika århundraden, lovar varandra att träffas vid gungan på Hundbacka gård varje år då den första snön faller.