Tät känsla av dystopi och ångest
Magnum som visas på Mad House bygger på Otto Sandqvists text. Verket fascinerar men mot slutändan hakar strukturen upp sig något.
TEATERRECENSION
Magnum
Text: Otto Sandqvist. Arbetsgrupp: Tom Lönnqvist, Teo Paaer, Otto Sandqvist, Saga Sarkola, Luca Sirviö, Klara Wenner Tångring och Ole Øwre. På scenen: Saga Sarkola, Ole Øwre och Klara Wenner Tångring. Premiär på Mad House 14.11
Ole Øwre, Saga Sarkola och Klara Wenner Tångring bär alla olika slags dräkter som ger dem en distinkt visuell personlighet och identitet. Øwre är samtidigt rörande sårbar och lite skrämmande och obehaglig med sitt ansikte invirat i mjuka lager gasbinda som matchar hans tajta vita boxers. Sarkola är först helt anonym bakom ett svart reflexvisir, iförd en svart motorcykeloverall som skrapar högljutt mot stolstyget då hon ändrar position. Det skapar en samtidigt lite hotfull och ASMR-aktig effekt i det mörka rummet.
Wenner Tångring i jacka, tie dye t-tröja och minishorts är kanske den som är "vanligast" klädd. I och med att hon också spelar med bart ansikte och vi ser hennes finstämda, uttrycksfulla minspel innan vi presenteras för någon av de andra blir det också lättast att som åskådare identifiera sig med henne som ett slags huvudperson.
Objekt med artificiell sensualitet
Scenrummet är relativt sparsmakat inrett, med diverse objekt som förenas av en slags motsägelsefull, artificiell sensualitet. Här finns ett tungt, slätt och skinande bowlingklot som matchar Saga Sarkolas reflekterande visir och en hink full med glaspärlor som hälls ut på golvet i glittrande, pulserande vågor.
Verbala element förekommer främst i form av ett slags talk showaktig intervju där Klara Wenner Tångring berättar för Ole Øwre om skor hon köpt och om olika tider i sitt liv då hon känt sig mer eller mindre åtrådd av sin omgivning, och vad det kan ha berott på. Småningom glider hennes i början sammanhängande berättelse isär och spjälkas upp till enstaka, ur sammanhanget tagna meningar som upprepas hackigt som ett datorprogram som skurit sig.
Människor som maskiner
Föreställningen använder sig mycket av upprepningar, såväl i tal som i rörelse, för att skapa en effekt. Det väcker blandade känslor. Då det fungerar förtätas känslan av dystopi och modern ångest som präglar verket när skådespelarna uppför sig som maskiner vars programvara inte uppdaterats tillräckligt ofta. Men småningom infinner sig också en vag känsla av att effekten överanvänds på ett sätt som gör åskådaren lite rastlös.
Det är riskabelt att låta längden på ett verk som inte förlitar sig på en traditionell dramatisk kurva för att upprätthålla publikens uppmärksamhet skena i väg. Magnum med sin dryga en och en halvtimmes längd är farligt nära gränsen för mitt tålamod. I slutändan finns ändå tillräckligt många enskilt starka element för att bära upp den emellanåt skrangliga strukturen. Rekommendationen "Kill your darlings" är ett tips som ofta riktas till journalister och andra skribenter men som också har en plats inom teater- och performancekonsten. Just här kunde cirka femton minuter av den slutgiltiga helheten kanske ha lämnats på klippbordet.
Varje fysiskt frisk människa bör åtminstone en gång i sitt liv löpa ett maratonlopp. Det hör till. 42 kilometer och 195 meter, ett metertal som den som tillryggalagt dem minns resten av sitt liv. Det är bara en promille av finländarna som löper maraton per år, alltså endast fem tusen. Det måste bli en ändring!
Hösten är maratonloppens förlovade årstid, trots att det ju inte är fråga om någon förlovning i traditionell mening. Då är temperaturen tjänlig, inte för hett, inte för kallt. Den som vill kan löpa ett lopp varje dag, om andan faller på. Det finns av dem.
Det är kanske lite sent att börja från noll nu i höst, men nästa höst? Börja träningen första dagen med ett lopp på hundra meter, ta saftpaus vid femtio om det känns tungt. Därefter tvåhundra meter andra träningsdagen, och så ökar du på dag för dag. Regelbundenheten är a och o. Under ett år hinner du tillrättalägga rätt många träningskilometer. Här följer några tips.
Förberedelserna är likaså a och o. Skaffa i god tid ett par löpskor som är minst ett nummer större än vanligt. Fötterna sväller nämligen under loppet och du får skavsår eller svarta naglar annars. Min löpkompis Keiju-Keijo hade inte iakttagit mina råd och fick fem svarta naglar under Aten Marathon, varannan tå liksom. Två på vänstra foten och tre på den högra. Där behövdes inget nagellack!
Vaselin skall också införskaffas i god tid. Det är nästan nödvändigt att smörja in sig lite här och där. Min andra löpkompis Kiffe hade underlåtit att göra det under Stockholm Marathon, och fick blödande skavsår på låren som skavt mot varandra. Då han uppsökte sjuktältet för att bli omplåstrad möttes han av en hurtfrisk läkare: "Aah … grabben har fått mens, va!". Kiffe sade sig i det skedet vara för trött för att orka nita.
De sista nätterna före start bör du sova med huvudkudden under fötterna. Då rinner blodet till också till andra kroppsdelar än fötterna som därmed sväller mindre under loppet.
Så gryr då dagen D. Du bör frysa lite inför start, då blir det lagom behagligt då du kommit i gång, eller rättare sagt, på språng. Är du för långt framme i startfältet blir du omkullsprungen, är du för långt bak naggas din sluttid med flera minuter innan du ens kommit till start. Som till exempel i Honolulu Marathon med nästan trettiotusen deltagare, varav hälften är från Japan. Av säkerhetsskäl dras rutten därför inte via Pearl Harbor (förlåt...).
Sedan är det bara att springa tills väggen kommer emot någonstans vid tjugosju–trettitvå kilometer, då glukosen tagit slut. Därefter är det bara att sega sig fram, hundra meter i taget. Om inte uppsamlarbilen hinner plocka bort dig från rutten innan du kommer i mål. Lycka till!