Terapeut: Videomöten stressar och tröttar ut
Förr satte de sig i hennes soffa – nu möts de bara per videolänk. Psykoterapeuten Emilia Kujala pekar på tre brister i videosamtal som gör att diskussionen skaver.
– Vi måste hela tiden kolla: Är du där? Hör du mig? Frös jag?
Hennes studiekompis har forskat i ämnet och menar att den så kallade åskådareffekten är orsaken till vår lättja framför webbkameran.
Slöseri med tid. Jag får ändå inget sagt. Det är bara chefernas sätt att övervaka. Kritiken mot jobbmöten är inget nytt. Ändå har pandemin ökat trycket på att fatta sig kort och effektivt. Men det går att skapa meningsfulla videomöten, menar en av Finlands främsta forskare på ämnet. Och knepet är enkelt.
Redan innan pandemin har möten handlat om mer än bara att få saker gjorda, visar forskning. Vi är lika mycket ute efter social bekräftelse – och att utöva makt.
Men under pandemin har videomötena betytt att sammankomsterna blivit kortare och effektivare, visar de intervjuer HBL gjort för den här artikeln.
Men ökar effektiviteten på bekostnad av gemenskap, trygghet och psykisk hälsa? Det menar åtminstone socialpsykologen och terapeuten Emilia Kujala.
– Det känns som om jag gör ett dubbelt jobb, säger hon om de terapisessioner hon har per videolänk.
– Dels är det samtalets innehåll, dels att hela tiden kolla: Är du där? Hör du mig? Frös jag? Varför tittar du dit nu? En liten stress som gör mig trött i längden.
Enligt henne beror det på att vi lätt överanalyserar situationen. Kroppsspråket och minspelet antyder sådana budskap som vi i vanliga fall enkelt kan tolka.
Hon urskiljer flera brister med videomöten.
– Vi använder ofta gester när vi pratar, för att förstärka signaler. Men det är sällan vi lyfter händerna eller sänker kameran så man ser dem.
– Ögonkontakt uppstår aldrig i ett videomöte. Vi tittar alltid på vår egen skärm, en bit under kameran. Och tittar vi rakt in i kameran, ser vi inte den andra.
Dessutom går vi miste om omedelbarheten: fnysningar, fnitter eller varför inte rapar som annars har skapat en känsla av närvaro.
Gester går förlorade
Emilia Kujala känner själv att videomöten belastar psyket mer än verkliga möten.
Det kan bero på att hjärnan konstant försöker korrigera de bristfälliga intrycken.
– I vanliga fall filtrerar vi automatiskt bort när någon sneglar åt ett annat håll eller plockar upp sin mobil, eller också förstår vi direkt vad som händer. På ett videomöte går en stor del av den nonverbala kommunikationen förlorad. Vi vet inte vart samtalspartnern egentligen riktar sin blick, säger Laura Kohonen-Aho, forskare och socialpsykolog.
Hon disputerade nyligen på ett angränsande ämne, nämligen hur man på internet kan skapa en känsla av närvaro genom rollfigurer.
Nu forskar hon i hur människor beter sig under videomöten.
– Ju fler som är med på mötet, desto större blir den sociala press man känner.
– Omvänt kan det vara lätt att luta sig tillbaka, och lita på att andra ser till att diskussionen flyter på. Social lättja, som det heter.
I olyckor och sjukdomsfall kallas det här för åskådareffekten.
– Om en massa människor går förbi någon som gjort sig illa, tänker andra: ”Ah ja, de tar väl hand om det” – och så ingriper ingen, eller också dröjer det.
Om samma effekt spelar in i videomöten, kan den magiska gränsen visa sig vara sex personer i samma möte.
– Vill du att människor verkligen deltar i diskussionen, ska den nog inte ha fler än fyra–fem deltagare.
Men även då kan naturligt småprat – den snabba kollen i korridoren – utebli. Och frågan är om vi mår psykiskt sämre i framtiden utan informellt umgänge.
– Särskilt för nyanställda kan det bli jobbigt. Småprat har visat sig vara viktigt för att lära känna kolleger och att veta vem man kan vända sig till med olika frågor.
Men vi mår inte bara bättre av småprat – vi är även mer produktiva, har studier visat.
En grundval i vårt sociala liv
De flesta av oss har någon gång suttit i ett möte som känts onödigt.
Men att vi skulle avsky möten är inte fallet, menar Patrik Hall, professor i statsvetenskap vid Malmö universitet.
I en bok från förra hösten argumenterar han och två forskarkollegor för att möten är en grundval i vårt sociala liv.
Om ett möte på 1900-talet handlade om att delge medarbetarna ett beslut eller en nyhet, går moderna möten ut på att stämma av, förhandla, bolla idéer – men även att markera status och makt.
– Folk med hög status brukar kunna räkna med att folk kommer på deras möten, säger Patrik Hall.
Det fick han själv uppleva strax innan svenska riksdagsvalet 2014.
Han hade nämligen blivit bjuden på möte av Socialdemokraternas ordförande, Stefan Löfven.
Men Patrik Hall och hans kollegor missade mejlet. Det hamnade i skräpposten hos alla mottagare.
– Jag tackar alltid ja till sådana möten, jag tycker man som forskare har ett ansvar att dela med sig av sin kunskap.
Mötet blev ändå av. Och för boken satt han med i otaliga andra möten, både i offentliga och privata sektorn.
När han berättade om ett av dem för BBC kallade han möten för en sorts terapi, vilket väckte ramaskri i Storbritannien.Att många går på möte för att känna samhörighet och delaktighet skrev de tre forskarna, men var svenskarnas jobbmöten verkligen terapisessioner?
– Ett exempel var en kommunal styrgrupp som skulle organisera daghem och skolor när kommunen växte så snabbt. Idéer dök upp, och trycktes ned. Så där höll de på i fyra timmar.
När Patrik Hall skrev ut vad som sagts på mötet blev dokumentet nästan 100 sidor.
– Mest förvånad var jag över att de här människorna hade all den här tiden. Det var ändå högt uppsatta chefer!
Det är å andra sidan inte så konstigt, tillägger Hall. I takt med att mötena blivit fler har en hel mötesindustri vuxit fram. Dessutom finns det i dag yrkesgrupper vars jobb går ut på att sitta i olika möten.
Möten som livsform
Men vem kom först – mötena eller samordnarna?
– Det var samordnarna som skapade mötena, inte tvärtom. Därför talar vi i vår bok om homo congregatio, mötesmänniskan. I dag finns sådana vars liv är möten, som ägnar sig åt abstrakta dokument, och som lever helt i de sociala näten.
Enligt Patrik Hall finns en direkt korrelation mellan mötesfrekvens och makt. Ju fler möten, desto högre upp i hierarkin är du.
– En hemtjänstarbetare övervakas konstant genom en app. Hen får besöka en klient i högst 30 minuter. Samtidigt sitter den människans chef i möten och undgår den sociala kontrollen.
En del av makten består också i att bjuda in folk till möte. Det signalerar mer makt än att bli inbjuden.
Men att videomötena skulle vara ett nödvändigt ont är ändå bara halva sanningen. Över 500 000 finländare vill fortsätta jobba på distans även efter pandemin, visar en enkät som Yle gjorde i våras.
Emilia Kujala gissar att det är människor som har breda sociala nätverk utanför jobbet.
Laura Kohonen-Aho menar att det tyder på att effektivt jobb värderas högt i den finska arbetskulturen.