Vi har lärt oss andas under vatten
Det har gått åtta månader sedan universiteten införde coronarestriktioner. Föreläsningssalar och arbetsrum har stått tomma. Det mesta har varit radikalt annorlunda. Förutom resultaten. Universiteten har två huvuduppgifter: forskning och undervisning. En ytlig bild av forskningen är antalet ansökningar som lämnas in till Finlands Akademi. I september 2020 kom 4 200 ansökningar. År 2019, utan corona, kom 3 500. Ökningen med 20 procent visar att forskningen inte verkar ha stannat av.
Undervisning är också svår att mäta. Men det går att få något slags förståelse av vad som händer genom att jämföra avlagda studiepoäng. Vid Åbo Akademi, där jag har behändig tillgång till data, skrapade studerande ihop 168 000 studiepoäng mellan mitten av mars och mitten av november i år. Samma period 2019 var siffran 170 000. Det är en minskning med en ynka procent.
Vi gör helt annorlunda. Ändå verkar utfallet, om än baserat på torftiga indikatorer än så länge, vara ungefär detsamma. Hur kan det vara möjligt?
Forskning är långsammare än undervisning. Mycket av arbetet har också tidigare gjorts enskilt framför skärm. Kortsiktigt har inställda konferenser, inställda forskningsvistelser och massivt distansarbete inte så stor effekt.
När det gäller undervisningen är de små före och efterskillnaderna inte lika självklara. Uppenbarligen har lärare och studerande lyckats bra. Men att i praktiken helt ändrad undervisning, utan planering eller förhandsvarsel, verkar fungera så pass bra är ändå förvånande.
En möjlig delförklaring är att svårigheterna med att få sommarjobb och andra tillfälliga anställningar gör att unga människor i stället studerat, för att göra sig färdiga och för att få studiemedel. Om det stämmer kan undervisningen ha fungerat sämre på distans, men det har ändå blivit fler studieprestationer.
Men alla coronastudiepoäng påminner också om det som är så lätt att glömma: det går att undervisa på olika sätt och ändå nå samma resultat. Undervisningsmetoder är viktiga, men inte det enda avgörande. Till exempel ser klassrum i Kina och Sydkorea helt annorlunda ut än finska klassrum. Ändå kan eleverna i de olika länderna ungefär samma saker, till exempel i Pisaundersökningarna.
När vi nu börjar planera hur vi skall undervisa från hösten 2021, när det sannolikt finns hållbara viruslösningar, är det viktigt att minnas vad som hänt sedan mars.
Det mesta är dåligt med coronan. Men inte allt. Inte friheten att kunna sitta på föreläsning i sängen. Inte möjligheten att skippa en lång resa för några timmar där man ändå bara mest lyssnar. Inte möjligheten att öppna stängda dörrar bara genom att dela en Zoom-länk. Inte påminnelsen om att det går att göra annorlunda och ändå lyckas.
Våra visioner om tiden efter corona kan inte baseras på nostalgi över det analoga universitetets forna glans. Inte heller på framtidsnaivistisk digioptimism. Vi behöver hitta sätt att ta tillvara insikten om att vi på åtta månader faktiskt lärt oss andas också under vatten. Visst, det finns stora problem med mera tids- och rumsoberoende universitet. Inklusion, välmående, rättvisa, påhittighet, lek och fest, till exempel. Men det finns också möjligheter för nya sömlösa och platsöverskridande rum, där universiteten i ännu större utsträckning än i dag kan bli hela samhällets forum för kritik, lärande och utveckling.
”Det mesta är dåligt med coronan. Men inte allt. Inte friheten att kunna sitta på föreläsning i sängen.”