Fotbollsspelare tål mindre smärta än skidåkare
En ny undersökning visar att elitidrottare tål mera smärta än vanliga människor – men fotbollsspelare är mer känsliga än uthållighetsidrottare.
Det är en inte helt ovanlig syn att en fotbollsspelare skriker av smärta, rullar runt i gräset och håller sig om benet i hopp om en straffspark. Ibland undrar publiken om det bara är skådespel.
Men elitfotbollsspelare har faktiskt högre smärttröskel än vanliga människor. Enligt en färsk undersökning i Norge är elitidrottare mindre känsliga för smärta än motionärer.
Män och kvinnor
Däremot visade det sig att längskidåkare och distanslöpare tolererar betydligt mera smärta än fotbollsspelare. Det fanns inga betydande skillnader mellan män och kvinnor, men det såg ut som att smärttoleransen ökar i linje med träningsvolymen.
Av de 71 personer som deltog i undersökningen vid universitetet i Tromsö var 33 kvinnor och 38 män. Av dessa var 32 idrottsutövare på den högsta nivån i Norge. Fotbollsspelarna tränade i snitt 15,59 timmar i veckan, uthållighetsidrottarna 17,53 timmar per vecka, medan icke-idrottarna motionerade 3,92 timmar i veckan i snitt.
Försökspersonernas förmåga att tåla smärta uppmättes genom att låta dem hålla handen i tvågradigt vatten så länge de kan eller i högst tre minuter. Deras reaktioner analyserades med ett avancerat mätinstrument. I det här experimentet var längdskidåkarna och löparna betydligt bättre än fotbollsspelarna, som hade ungefär likadan tolerans för kyla som vanliga människor.
Högre smärttröskel
Forskarna uppmätte också hur försökspersonerna upplever smärta genom att fästa ett uppvärmt aluminiumband vid deras vänstra hand. Värmen höjdes gradvis från +32 till +52 grader. Försökspersonerna rapporterade i vilket skede de känner smärta. Det visade sig att elitidrottsutövarna hade en betydligt högre smärttröskel än vanliga människor.
Försökspersonernas upplevelse av smärta analyserades också genom att variera temperaturen mellan +32 och +47,5 grader. Här visade det sig igen att uthållighetsidrottare upplevde mindre smärta än både fotbollsspelare och vanliga människor.
– Idrottsutövare tvingas alltid utstå lite mera smärta i träning och tävling än vanliga människor som kanske inte är så vana vid att pressa sig själva, säger Ville Vesterinen, doktor i idrottsvetenskap och expert i idrottsfysiologi vid toppidrottsforskningsinstitutet Kihu i Jyväskylä.
Högre träningsvolym
Undersökningens resultat är i linje med tidigare forskning i ämnet. Det är dock oklart om individer som är mindre känsliga väljer idrottsgrenar som kräver mera tolerans för smärta, eller om träningen gör dem mera smärttåliga, men det verkar i alla fall som att en större träningsvolym ger en högre tolerans för smärta.
– I en maximal prestation är det alltid en viss grad av smärta. Då man är i riktig toppform kanske man inte ens upplever det som en negativ sak, åtminstone inte lika kraftigt, säger Vesterinen.
– Otränade människor upplever kanske inte sådana känslor om inte de blir tvingade till det.
För drygt ett år sedan köpte jag en Oura-ring. Hälsomojängen mäter i synnerhet återhämtning, sömn och vila. Jag har ganska hög energinivå och såväl Oura som andra analyser visar att min återhämtning är ganska liten under dagen, ibland är den liten också på natten. Utom med musik. Jag hade burit ringen i ungefär en månad då jag deltog i BBC:s legendariska Promenadkonserter i Royal Albert Hall. Flera kvällar under många veckor i rad satt eller stod jag på konsertsalens ståplatser, på arenans golv eller under takvalven.
I denna gemenskap, i obekväma positioner, stående eller sittande på hårt golv eller lutande mot en av balustraderna började sedan min Oura också gilla läget. Så fort musiken började var det som om min kropp fann sin ro, och kväll efter kväll uppnådde jag de begärliga vilostunderna.
Bra konserter är som ett sköljprogram. Vi riktar vår uppmärksamhet mot musikerna. Tonerna omger oss, tankarna kanske ännu vandrar omkring i arbete eller andra sysslor, men då händerna är oförmögna att skriva, knappra eller gestikulera får hjärnan åter plats att fritt skvalpa av och an mellan öronen. Också på andra sätt förlöser musiken kroppen: cellon känns i maggropen, basarna och pukorna kittlar mina fotsulor för att fortplanta sig längs ryggraden. Violinerna fyller mina lungor med luft. Blåsarna ger mig gåshud och glödande kinder. Ibland är känslan så fysisk att jag nästan brister i skratt – eller gråt. Ofta kan jag se en obekant medlyssnare blinka mot mig i samförstånd då Leningradsymfonins invasion nästan får oss att flyga ur stolen eller Vier letzte lieders violinsolo får oss att skälva av återhållet vemod.
Under coronapandemin har Oura stilla protesterat. Små vilostunder för kroppen kan ringen ibland registrera medan jag läser, eller ser en bra film, men det är ingenting jämfört med konsertupplevelserna.
Det är inte bara musiken jag saknar. Jag saknar det utbyte som sker i konsertsalen; stunderna då en tusenfaldig publik projicerar hela sin koncentration på musiken och musikerna svarar med samma intensitet. Inte sällan känner jag mig efteråt tusen kilo lättare, tio centimeter ovanom trottoaren, reslig, harmonisk och stark.
Forskning i musikens inverkan på kroppen och hjärnan tyder på att jag ingalunda är ensam om detta. Syreupptagningsförmågan hos prematurer, smärtlindring i postoperativ vård, minskad ångest hos deprimerade, förbättrat minne hos demenspatienter – allt detta och mycket mer finner forskare bevis på, vilket stärker det vi redan vet och intuitivt kan känna.
För några veckor sedan dirigerade Anna Maria Helsing BBC Concert Orchestra i en direktsänd konsert från Royal Festival Hall. Hon fick bjuda in ett par bekanta i den i övrigt tomma jättesalen. Där satt jag sedan, på paradplats efter en paus på sju månader och njöt ända ut i tånaglarna. Den natten sov jag bättre än under hela coronakrisen hittills och på morgonen vaknade jag med sådan energi att jag sköt upp ur sängen, gympade innan frukosten och var mera produktiv än på månader. Forskningen visar nu att med tillräckliga avstånd och ansiktsmasker kan man ordna konserter tryggt. Låt oss hoppas att det blir många konserter ännu i höst. Vi är många som behöver det både för själen och för kroppen.
”Inte sällan känner jag mig efteråt tusen kilo lättare, tio centimeter ovanom trottoaren, reslig, harmonisk och stark.”
EMILIE GARDBERG
Chef för Finland institut i London