Med lyrisk virtuositet genom Bachs stora variationsverk

Kirill Kozlovski tacklade Bachs hypnotiska klaverövning med mångsidiga klavertekniska resurser och personlig musikalisk röst.

KLASSISKT/KONSERT

Finlands Solistförenings

konsertserie. Kirill Kozlovsky, piano. J.S. Bach. Tempelplatsens kyrka, Helsingfors. 15.11.

Bachs Goldbergvariationer är ett hypnotiskt verk. Varje variation tar lyssnaren längre från temat (Aria). Till sist tappar lyssnaren tidsuppfattningen. Vid Kirill Kozlovskis konsert i söndags skedde detta ungefär i variation 19. Serien virtuosa, dansanta och kanonartade variationer verkar aldrig ta slut, tills den sista, folkliga Quodlibet-variationen avbryter drömmen och återtar lyssnaren till verkligheten.

Tack vare sin starka polyfona struktur och sina modernt gångbara harmoniska lösningar är Bachs klavermusik varken beroende av instrument – cembalo och piano går ofta lika bra – eller av musikerns kreativitet. Spelar man noterna korrekt blir musiken begriplig. Inför Goldbergvariationerna kan förväntningarna däremot bli större, inte minst på grund av excentriska förebilder (Glenn Gould) samt dess mytiska status, vilken berättelsen om ver

kets tillkomst bidrog till (enligt Nicholaus Forkels Bachbiografi skulle verket ha skrivits för att kurera greve Kaiserlings sömnproblem, red.anm.). Bach själv använde termen ClavierÜbung, klaverövning, om sitt stora variationsverk. Pianistens utmaning är mer fysisk än cembalistens: man ska trycka in det material som komponerats för två manualer på en.

Kozlovskis Goldberg är både lyrisk och intellektuell, kontrollerad och fri. Han spelar utan överdrifter men lyckas samtidigt få sin personliga röst hörd. Han håller logiskt i melodi- och baslinjerna och den polyfona strukturen. Den harmoniska strukturen, som påverkas av det som sker i de mellersta stämmorna, kunde ibland få en större roll. Kozlovskis förtrogenhet i cembalospel märktes i den sparsamma användningen av pianistiska medel som variation i dynamiken i reprisen. I stället tillämpar han ornamentik på ett kreativt sätt. I temat, som Kozlovski spelar i ett inte alltför långsamt tempo, önskade jag mera tyngd på appoggiatura-noterna. I de mest virtuosa variationerna tänkte jag att det inte alltid är en fördel att lägga in ornament på den avslutande tonen. I huvudsak baserade sig Kozlovskis förhållande till verkets klaverteknik på pianistiskt gångbara, intuitiva lösningar. Klangen i variation 29 påminde mig helt oväntat om Liszt och Debussy. I de tvåmanualiga variationerna, av vilka särskilt variation 28 stack ut, litade Kozlovski på sin lediga staccatoteknik.

Fermat eller inte?

Strukturellt indelas variationerna i grupper på tre, där varje grupp utom den sista avslutas med en kanon. Verkets omfattning (52 sidor i Henles utgåva) kräver en plan på hur man övergår från en variation till en annan. Kozlovski valde att gå oavbrutet in i nästa variation och inte bry sig om att det i slutet i vissa variationer står fermat i noterna, i andra inte. Manuskript från Bachs tid innehåller förvisso en del slumpmässighet, men fermaten i Goldbergvariationerna ger ett genomtänkt intryck. Övergången attacca från variation 10 (Fughetta) till 11, från variation 14 till mollvariationen 15 samt från variation 20 till 21 kändes något andfådd. Den rättframma strategin avbröts av en paus i konserten, mellan variation 15 och 16. Variation 16 (Ouverture) är stilistiskt en fransk uvertyr, men egentligen en övning i stilen. Det skulle finnas mer plats att ta ut svängarna i punkterade rytmer och klang.

Kozlovski säger att han övade in Goldbergvariationerna under coronaperioden då den stora mängden inställda konserter var ett faktum. Det lönade sig.