Orbáns ologiska kullerbyttor gungar EU-skutan

Bråkstakarna Ungern och Polen fortsätter att gissla EU. Det är en bakvänd situation eftersom det snarare borde vara de som sätts på plats.

Ijuli kom medlemsländerna vid ett EU-toppmöte överens om långtidsbudgeten för de följande sju åren och även en återhämtningsfond på grund av coronapandemin. Det är fråga om ett jättepaket på 1,8 biljoner euro. Samtidigt knöts det hela till ett krav på att mottagarna av EU-pengar högaktar och följer rättsstatsprinciperna.

Beslutet var unikt. För första gången skulle fördelningen av EUstöd förutsätta att medlemslandet fungerar som en rättsstat ska göra, att till exempel domstolarna är oberoende och att all korruption hålls i schack. Länder där de rättsliga och demokratiska principerna kränks skulle annars helt enkelt få mindre pengar från EU.

Men texten om rättsstatsmekanismen som godkändes var inte så exakt och entydig som den borde ha varit. Är inte varje bokstav, punkt och kommatecken på plats och beslutet odiskutabelt finns det alltid en risk för att någon fortsätter processen eftersom inget definitivt har överenskommits.

Varför löstes inte frågan definitivt i somras? Nu ser vi följden. I måndags vid Corepers möte i Bryssel, organet där medlemsländernas EU-ambassadörer träffas, satte sig Polen och Ungern på tvären.

Själva kopplingen mellan anslagen och rättsstatsprincipen kan de här två länderna inte göra något åt eftersom det räcker med en kvalificerad majoritet för att gå igenom. Men för att budgeten och coronapaketet ska godkännas krävs enighet och därför bromsar de två länderna nu detta, med krav på att rättsstatsmekanismen justeras.

Ingen vet hur det här ska lösas.

Då Polen och Ungern inte lyckades stoppa mekanismen drog de i handbromsen för hela långtidsbudgeten och återhämtningsfonden – som de själva är de största vinnarna i. De två ländernas agerande har höjt temperaturen rejält inför torsdagens toppmöte. Det skulle egentligen handla om kampen mot covid-19, men nu måste EU-ledarna också ägna tid åt långtidsbudgeten och återhämtningspaketet.

Än en gång råder krisstämning i EU och den här gången är det inte på grund av yttre faktorer utan i högsta grad interna orsaker.

Man kan fråga sig varför Ungern och Polen motsätter sig den föreslagna kopplingen mellan rättsstatsprinciper och EU-stöd. Det skulle ju vara enkelt att undvika att mekanismen utlöses, det är bara att följa rättsstatsprinciperna. Nu erkänner Polen och Ungern öppet att de bryter mot reglerna och planerar att göra det även i fortsättningen.

Det är oerhört att två medlemsländer i en union där de gemensamma grundvärdena består av bland annat krav på en rättsstat motsätter sig att dessa bör följas.

Om EU nu inte kan lösa den här knuten utan att tvingas lätta på kraven beträffande basregeln att EU ska bestå av demokratiska rättsstater så är det dags för EU att vidta åtgärder. Unionen kan inte ha ett regelverk som gör det möjligt för enskilda medlemsstater att göra som de vill och strunta i hela grunden för gemenskapen. EU förlorar i trovärdighet ju längre unionen visar sig handlingsförlamad gentemot medlemmar som agerar på ett sätt som borde vara oacceptabelt inom EU.

De ologiska kullerbyttorna är makalösa. Rättsstatsprincipen hör till EU:s grundvärden som alla omfattat då de blev medlemmar – annars hade de aldrig godkänts. Men Polen och Ungern vill nu försäkra sig om att kunna fortsätta på sin väg bort från de gemensamma värderingarna och gör det genom att blockera hela återhämtningspaketet och långtidsbudgeten där de själva är de största mottagarna per capita.

I till exempel Polens fall gäller det ungefär 23 miljarder euro via återhämtningsfonden under 2021–2023. Inga småpengar för polackerna.

Logiken haltar betänkligt redan i att en sammanslutning som EU ser sig tvungen att införa den här rättsstatsmekanismen. Rejäla kullerbyttor sker då länder motsätter sig detta och det hela kommer upp i rejäla saltomortaler då det är de länder som är i störst behov av stöd som bromsar utbetalningen av stöden.

Insatserna har aldrig varit så höga som nu i kampen om EU:s grundvärden och vikten av att medlemsländerna följer dem.