Småbarnspedagogik och effektivitetstänkande

En färsk doktorsavhandling har gett upphov till diskussioner om småbarnspedagogikens kvalitet. Till största delen har diskussionerna lösgjorts från avhandlingens substans (sambandet mellan femtonåringars skolresultat och deras självrapport om när de började på daghem). Men det är viktigt att påminnas om detta: oberoende hur vi ordnar med omsorgen om våra barn är kvaliteten avgörande.

Småbarnspedagogiken har potential: den kan erbjuda barn en trygg och förutsägbar vardag och stöd för utvecklingen av vuxna som har ett särskilt intresse för och utbildning i att stöda barns lärande. Småbarnspedagogiken kan erbjuda högläsning, motion, utevistelse och näringsriktig mat. Den kan erbjuda musikstunder och stöd för begreppsutvecklingen. Inom småbarnspedagogiken kan man väcka barns intresse för och kärlek till naturen, och deras etiska och estetiska tänkande kan stödas. Barns flerspråkighet och kulturella tillhörighet kan bejakas. Det finns potential för att utjämna skillnader i den bakgrund barn har, och förbereda dem för en lyckad start på skolgången. I många fall ser verkligheten ut just så här.

Men den kan också se annorlunda ut. En anonym insändare i Helsingin Sanomat (13.11) beskrev en verklighet som inte borde få finnas: små barn lämnas länge hungriga i våta blöjor, passiveras och ger upp i myllret av skiftande vårdare. Beskrivningen lämnade inte utrymme för något annat än ingripande. Om ledningen inte skrider till åtgärder ger lagstiftningen besked: regionförvaltningsverken ansvarar för styrning och tillsyn av småbarnspedagogiken. Det som förutsätter ingripande om det sker inom familjen – såsom omsorgssvikt – förutsätter ingripande oberoende var det sker.

Samtidigt vet vi att det råder brist på arbetskraft inom småbarnspedagogiken, något som utbildarna med gemensamma krafter försöker åtgärda. Men brist på arbetskraft kan inte leda till att vi accepterar förhållanden som skadar barns utveckling. Det kan bli nödvändigt att konstatera att barns subjektiva rätt till dagvård inte kan uppfyllas just nu, eftersom lagen ställer krav på kvaliteten på den småbarnspedagogik som erbjuds. En rakryggad ledning som värnar både om personalens arbetsförhållanden och barnens välbefinnande ökar förtroendet inom branschen. Omsorg om barn rimmar illa med effektivitetstänkande, och att tumma på kvalitet leder till etisk stress för personal som älskar sitt jobb och vill förverkliga sitt kunnande i praktiken.

För föräldrar gäller det att vara lyhörda för vad barn försöker uttrycka. Om barnets beteende förändras, barnet gråter mera, eller utvecklar andra symtom är det nödvändigt att utreda saken tillsammans med personalen. Det kan vara bra att vistas på daghemmet för att själv kunna observera hur dagen ser ut och vad som händer. Kanske det här året också har lärt arbetsgivare att vara mera flexibla: om en förälder ges möjlighet att fokusera på sitt barns välbefinnande och vid behov organisera omsorgen på nytt, kommer det med säkerhet att öka förälderns kapacitet att sköta sitt jobb då problemet är löst.

”Brist på arbetskraft kan inte leda till att vi accepterar förhållanden som skadar barns utveckling.”