Nio saftiga påhopp
Mellanåldersboken lider ofta av att en otrovärdig spänningsintrig till varje pris trycks in för att hålla läsintresset uppe. Därför är det glädjande att Peppe Öhman skapar spänning på mer realistiska premisser.
● "Horace Engdahl förkroppsligar föreningen av tragik och patetik. Han framstår alltmer som ett personligt sammanbrott, en verserad ruin av något som aldrig har varit storslaget. Jag ser en militärisk litenhet ta över hans virtuosa verbalitet. Radetzky-marschen som folklustspel. Narcissismen hos honom beter sig som en hund som vet vem som ger sötsaker." (Lars Norén om Horace Engdahl i En dramatikers dagbok 2015–2019)
● "Hon drar sig inte för att uppträda på den nyss avslutade bokmässan i Göteborg där hon pratar om sin bok vägg i vägg med fascister, tidningen Nya tiders medarbetare, och när mässan är avslutad undertecknar hon tillsammans med 102 andra en sorts proklamation att om fascister får tillträde vid nästa års bokmässa kommer hon att utebli. Hon har förmodligen ingen bok att göra reklam för då. Vilket blatant hyckleri." (Lars Norén om tidigare kompisen Elisabeth Åsbrink i En dramatikers dagbok 2015–2019)
● "Han är ett geni, jag vill gärna upprepa det. Men han är fan ingen vidare vän."
(Elisabeth Åsbrink om Norén i DN)
● "Professorerna sitter kvar på sina stolar och kan värdera och votera för sina pristagare med ett leende, det där lilla fina som kommer av att vara invigd. De bleka kommer inte till litteraturfirmamentet. Måhända rycker det i någon slak lem när man ovan jord viskar ordet ’kulturprofilen’ – det mantra som nu i flera års tid har fått röster att gå upp i falsett i den där blandningen av sexuell upphetsning och moralisk indignation som är så typisk för det trosvissa landet.”
(Katarina Frostenson om Svenska Akademien i F)
● ”Ni kanske kunde starta en äventyrspark ’Schulmania’. Där man kunde åka omkring i en liten golfbil och bli förnedrad av er. Ni kunde skjuta ostron i ögonen på besökarna. Eller pissa ut små aforismer i ett cocktailglas om livets små njutningar. Och låta människor dricka.”
(Mia Skäringer om Alex Schulman och Sigge Eklund)
● ”Sara Danius är den av alla sekreterare sedan 1786 som har lyckats sämst med sin uppgift.”
(Horace Engdahl i Expressen 2018)
● ”En del deckarförfattare, som Läckberg, håller samma litterära kvalitet som en novell i Min Häst. Klart det finns duktiga författare som sitter på kammaren och får magsår när de skriver bra och inte kan försörja sig på det.”
(Leif GW Persson
till Dagens Industri 2007)
● ”Trots att du i min svarta bok nu slutgiltligen har sällat dig till de största idioterna vill jag ändå tacka dig eftersom du underlättat för mig att fatta ett beslut. Tack ska du ha! Detta tack ändrar inte på det faktum att jag föraktar och avskyr dig i djupet av mitt hjärta.” (Regissören Staffan Valdemar Holm i ett mejl till teaterkritikern Leif Zern efter dennes nedgörande kritik av Holms uppsättning av Tre knivar från Wei 2004)
● ”Han satt där med sitt blonda lockiga hår, helt orörlig i en stel pose. Han var brunbränd, renrakad på armarna, iklädd ett LINNE och läppglans.”
(Linda Skugge om Björn Ranelid i en hett omdiskuterad recension i Expressen 2003)
MELLANÅLDERSBOK
Peppe Öhman
Vita lögner och höga hinder Ill. Louise Winblad Schildts & Söderströms 2020
Det är vinter och Maja ”tvingas” fortfarande till stallet av sina hästtokiga mammor som anser att det ska hjälpa henne bli mer självsäker och få
fler vänner. Efter sommarlägret och mötet med hästen Frank i förra boken Ett himla tjat om hästar (2019), är Maja inte längre lika livrädd för hästar. Men nu är det stallet i stan som gäller och där finns, förutom bångstyriga hästar som kan slänga av sin ryttare, en hackordning bland hästskötarna som tydligt placerar Maja lägst i hierarkin som ”vanlig, simpel ridskoleelev”.
Mellanåldersboken lider ofta av att en otrovärdig spänningsintrig till varje pris trycks in för att hålla läsintresset uppe. Därför är det glädjande att Peppe Öhman skapar spänning på mer realistiska premisser. Majas grubbel och vardagsfajter samsas ledigt med stall- och hästlivets utmaningar och belöningar. Öhman levandegör ridandet så att även den som knappt sett en häst får smaka på känslan. Minus i kanten får däremot bildsättningens avsaknad av enhetlig linje. Bokserien illustreras av Louise Winblad, men knappt så det märks. Särskilt de större bilderna punkteras av den grådaskiga färgskalan. Var än besluten om bildsättningen
tagits, så har de inte varit illustratören till fördel.
Maja fortsätter att växa
Genom boken fortsätter Maja växa som person. Sina ”skräckmonster” tampas hon fortfarande med, men sin känslighet är hon allt mer beredd att försvara, särskilt mot mammorna som hittills bildat enad front:
”Mammorna trodde att ett lyckat liv bestod av massvis med vänner som ständigt ville ses. Maja tyckte att det lät mer utmanande än kul. Hellre några få riktigt bra.”
Mammornas uppväxt bland horder av hästar och bästisar ter sig för Maja allt mer främmande; och för första gången väljer hon att göra något hemligt bakom ryggen på dem.
I klassisk hästboksanda trasslar Majas relationer med de äldre stalltjejerna Parisa och Cassandra till sig och reds ut om vartannat. Parisa är sunt självsäker och schysst mot alla. En olycka i manegen för dem närmare varandra, men Maja har svårt att våga tro på att coola Parisa vill vara hennes vän. Cassandra är dramats klassiska ”bitch”, suverän på att sparka neråt. Viss nyans får hon när hon röjer sin avundsjuka inför uppmärksamheten Maja får av sina mammor, men på slutet är hon den stora förloraren jämfört med Maja och Parisa som bygger vänskap på att ställa upp för varandra. Så slutar också finalens hopptävling i en from förhoppning om att det finns sätt att vara vänner som alla vinner på.