Vackra och dystra drömmar i underjorden
Studio Total bjuder på drömlik skönhet men också en helvetesvision skapad av människan själv, i en bunker hundratals meter under Nationalmuseet.
Dreams for Sale
Manus: Laur Kaunissaare, Anna Lipponen. Regi: Anna Lipponen. Dramaturgi: Laur Kaunissaare. Ljudoch videoplanering: Petri Tuhkanen. Scenografi: Petri Tuhkanen, Simona Bieksaite. Ljud: Antti Puumalainen. Koreografi: Tuomas Juntunen, Anna Lipponen. På scenen: Tuomas Juntunen. På video: Rea Lest, Ragnar Uustal och Anna Lipponen. Studio Totals premiär på Nationalmuseet 17.11.
Det är inte särskilt länge sedan jag i en annan recension konstaterade att en av mina favoritaspekter av samtida scenkonst är att den inte är beroende av en scen som sådan. Unika och förvånande platsval kan i stället bli en del av en föreställning på ett sätt som i sig känns som ett äventyr. Det kan vara gamla, vackert inredda villor eller arkitektoniskt speciella hus som Betaniahuset, fulla av spännande skrymslen och vrår, eller kaotiska halvrenoverade rum som tidigare använts för olika former av kommers, som i Blaue Fraus färska Tältet.
Föreställningen Dreams for Sale är ett imponerande exempel på samma fenomen, skapad av Studio Total, en omdöpt, förnyad version av den fria teatergrupp som tidigare gick under namnet Jalostamo2.
Bunker som fristad
Vi förs hundra meter under jorden till Nationalmuseets lastbrygga som nu inretts till en överlevnadsbunker.
Här huserar Tuomas Juntunens en gång mänskliga gestalt som för många decennier sedan, på Kekkonens tid, övertygat landsfadern om att skänka honom denna fristad.
Tidens isolering har åstadkommit en del förändringar i hans lekamen. Mitt under hans krumsprång ringlar sig en tjock, svart råttliknande svans ut under honom.
Men nu är det slut på isoleringen, vi i publiken är ju här för att underhålla honom! När han skrockar ”Ni är mina Ninja-Turtles! är det svårt att veta vad han menar. Är vi hans lärjungar eller ska han bada oss i radioaktiva slaggämnen som en del i ett bisarrt experiment? Eller är vår roll i berättelsen helt enkelt att agera hans förryckta fantasikompisar, levande skuggor som hans febriga hjärna skapat som sällskap åt honom för att han inte ska förgås i sin isolation i underjorden?
Dialog med drömlik videokonst
Tuomas Juntunens spexande är i början ledigt charmerande men blir småningom alltmer demoniskt förvirrat. Det sker i ett slags dialog med små videokonstverk, eller kortfilmer, som projiceras på bunkerns vitrappade vägg. De estniska skådespelarna Ragnar Uustal och Rea Lest (verket är ett internationellt samarbete som också involverar den estniska dramaturgen Laur Kaunissaare) spelar två spöklika men samtidigt djupt mänskliga gestalter. Senare får de uppbackning av Anna Lipponen. Ordlöst utforskar gestalterna olika aspekter av den mänskliga existensen i en blekdaskig men vacker miljö ovan jord.
Verket som hyllar kärlekens eufori och rus i en spöklikt vacker tom estnisk fotbollsstadion blir en personlig favorit.
Kaffedoft och undergångsstämning
I början är stämningen i bunkern tidlöst museal. Verket innehåller också en miniutställning med små installationskonstverk som är tilltalande i sitt enkla, enhetliga koncept. Det är tillåtet att röra sig fritt i rummet under föreställningens lugnare delar och bekanta sig med de enskilda verken.
Men med ett ryck stegras stämningen till ett helvetiskt crescendo. Plötsligt är drömmarna vi nyss utforskat paketerade i identiska lådor, cyniskt utauktionerade av en skränande Tuomas Juntunen: ”Ni kan inte längre drömma, men ni har alltid kunnat köpa!”
Till slut upplöses showen i en vision av samhällets undergång, som presenteras vackert, nästan idylliskt inramad av en puttrande kaffekokare som sprider sin vederkvickande doft. Samtidigt läser Juntunen, med ens alldeles lugn, upp en monolog om hur socialdemokratins och marknadsekonomins futtiga triumfer står i lågor inför ögonen på en resignerat tillfredsställd, anonym åskådare. Denna lågmält triumferande apokalyptiska avrundning blir förunderligt effektfull i sin enkelhet.