Susanna Ginman i ledaren
Samlingspartiet är det näst största oppositionspartiet men har uppenbara svårigheter att hävda sig. En orsak är att partiet inte sätter ned foten i förhållande till Sannfinländarna.
Frågan är varför Samlingspartiets ledning inte klarare markerar avståndet till Sannfinländarna och deras politik. Det skulle gagna Samlingspartiet.
Samlingspartiet är ett statsbärarparti och har burit regeringsansvar mellan 1987 och 2019 med undantag för en valperiod. Då är det svårt att vänja sig vid att inte längre ha den makt som regeringspositionen innebär. SDP har tidigare kämpat med motsvarande problem.
Det är ett år och sju månader sedan riksdagsvalet men problemen för Samlingspartiet lättar inte.
Coronavåren satte den vanliga politiken på undantag. I och med hösten blev det nya tag. Samlingspartiet har initierat en interpellation om regeringens ekonomiska politik och sysselsättningen, vilket är en typisk samlingspartistisk fråga. Dessutom har partiet ifrågasatt förtroendet för omsorgsminister Krista Kiuru (SDP) på grund av hanteringen av munskydden.
Samlingspartiet har alltså försökt profilera sig på olika sätt, utan att riktigt lyckas. Åtminstone syns ingen utdelning i partimätningarna. I Yles senaste mätning för tio dagar sedan sjönk stödet under 17 procent och för första gången sedan sommaren 2019 under nivån i riksdagsvalet.
Det är förståeligt att paniken växer i Samlingspartiet. Om fem månader är det dags för kommunalval och partiet vill gärna för fjärde gången i rad bli störst på riksplan. Det verkar i dagens läge osannolikt.
Det är intressant att notera den stora skillnaden mellan dagens Samlingspartiet och hur det såg ut i början av 2000-talet. Då var Samlingspartiet skickligast av alla partier på att förnya sig och att kommunicera med folk.
Tendensen fanns inte enbart hos oss, utan också i Sverige. Såväl Samlingspartiet som Moderaterna i Sverige tog intryck av Tony Blair i Storbritannien och hur Labour utnyttjade det tomrum som fanns i det politiska mittfältet.
Samlingspartiet skakade av sig imagen med ”hem, religion och fosterland”, profilerade sig som partiet som lyssnar på människorna och stöder välfärdssamhället, och förde riksdagsvalskampanj för att höja sjuksköterskornas löner.
Visst handlade det delvis om yta, men inte enbart. Det pågick också ett omfattande programarbete och Samlingspartiet förnyade sig på många plan. Det här arbetet skedde under Jyrki Katainens tid som partiordförande och framför allt under Taru Tujunens tid som partisekreterare.
Många inom Samlingspartiet anser att det nu behövs ett grundligt programarbete. Det har falnat under 2010-talet. Tiden i opposition är bra att utnyttja till att fundera på varför och för vem man finns till.
Det var vad Socialdemokraterna gjorde under den förra valperioden, då partiet satt i opposition.
En orsak till Samlingspartiets svårigheter att synas är det största oppositionspartiet Sannfinländarna. Det är iögonfallande att Samlingspartiet inte lyfter fram skillnaderna mellan sig och Sannfinländarna. I stället verkar man vara rädd för att göra det.
För tillfället tappar Samlingspartiet supportrar till Sannfinländarna, samtidigt som en del samlingspartister har lämnat spelplan och flyttat till publikläktaren.
Att profilera sig som en lightversion av Sannfinländarna är inte ett sätt att stoppa läckaget. Sannfinländarna kokar ned varje samhällsproblem till att handla om flyktingar och invandrare, medan Samlingspartiet har stått för internationalism.Partiledningen avvisar bestämt att man skulle flörta med Sannfinländarna, även om man erkänner att enskilda riksdagsledamöter och partimedlemmar ställer sig nära de sannfinländska linjerna.
Frågan är varför Samlingspartiets ledning inte klarare markerar avståndet till Sannfinländarna och deras politik. Det är en stor skillnad mellan det partiordförande Petteri Orpo i dag säger, eller inte säger, och vad han gav uttryck för sommaren 2017, då Jussi Halla-aho hade valts till ordförande för Sannfinländarna. För tre år sedan kunde Orpo inte tänka sig att sitta i samma regering som ett parti lett av Halla-aho.
Samlingspartiet kunde vinna en del på att klargöra skillnaderna mellan de två största oppositionspartierna. 2017 betonade Petteri Orpo att partiernas värderingar var för olika. Det handlade om varje människas lika värde, humanism och tolerans. Vad har förändrats?