En viljestark kvinnas begär och begåvning
Dokumentären om jazzsångerskan Billie Holiday är trots sina brister mer aktuell än någonsin. Materialet blir ett isande fascinerande titthål in i köns- och rasrelationerna i sjuttiotalets Amerika.
Billie Holiday har ofta betraktats som ett tragiskt offer, exploaterad och misshandlad av sina män, och James Erskines dokumentär är nära stereotypen om den geniala kvinnan som förstör sig själv, som sjunger ur sin smärta och längtan men inte kan hantera sitt liv.
HHHII Regi: James Erskine. Medverkande: Billie Holiday, Charles Mingus, Sarah Vaughan, Tony Bennett, Count Basie. 98 min. F12
Efter dokumentärer om legendariska sångerskor som Amazing grace (2019) om Aretha Franklin och Amy (2015) om Amy Winehouse är det Billie Holidays tur. James Erskines Billie lägger i dagen helt nytt intervjumaterial, inspelat mellan 1971 och 1978, av den vita judiska läraren och journalisten Linda Lipnack Kuehl som ville skriva en biografi om Holiday. Hon intervjuade därför närmare 200 personer på 125 kassettband – ett material som blev liggande då Kuehl dog under mystiska omständigheter i Washington DC år 1979.
Filmen ställer frågan om vi kan berätta någon annans historia utan att berätta vår egen, och använder Lindas liv som en dramatisk parallell – Lindas sorger, hennes flirt med Count Basie under intervjuerna och hennes tragiska död – men den tråden blir hängande. För filmen som helhet hade det varit bättre att klippa bort mer av Lindas historia eller utforska mer. Mycket av det svartvita bildmaterialet är också kolorerat för första gången, i och för sig pietetsfullt gjort, men varför?
Isande fascinerande
Men materialet är isande fascinerande, ett titthål in i köns- och rasrelationerna i sjuttiotalets Amerika. Billie Holiday hade själv dött redan 1959, 44 år gammal i sviterna av levercirros, arresterad för droginnehav ännu på dödsbädden på sjukhuset.
Kuehl intervjuade många av Billies närmaste som då fortfarande var vid liv: musikerkollegor, släktingar, poliskonstapeln som arresterade henne, hennes hallick som skryter med att ”hans flickor” var stolta över de blåtiror han gav dem, hennes psykiater som säger att hon var psykopat eftersom hon drevs av impulser, hennes väninnor som säger att hon var masochist …
Fram träder en våldsam, stenhårt hierarkisk värld där en viljestark svart kvinna som älskade musik, sex (med kvinnor och män), droger (heroin, opium, gräs och sprit), berömmelse och pengar (i ett skede tjänade hon en kvarts miljon, när hon dog hade hon inte ens en dollar på kontot) helt klart var provocerande. Ingen förnekar hennes enorma begåvning.
Stjärna mot alla odds
Billie var född 1915 till tonårsföräldrar, pappan övergav familjen för en musikerkarriär och hon växte upp utfattig i Baltimore. Hon blev våldtagen som tioåring och offer för trafficking som tretton – men redan som femtonåring började hon sjunga jazz och blues i Harlem med en alldeles egen frasering. Hon blev upptäckt som artonåring, gjorde skivor som sålde och blev känd som Lady Day.
Hon fick till och med en filmroll i Hollywood – som hembiträde så klart, men spelad med sådan charm och utstrålning att hon kunde ha gått långt. Hon turnerade med både svarta och vita band i sydstaterna när raslagarna var som hårdast och hon inte fick åka i samma hiss som vita på de hotell där hon skulle sjunga på kvällen. (För en fiktiv Hollywoodbeskrivning av läget, se Green book, filmen som fick Oscar för bästa film 2019 om en vit chaufför som kör runt en svart klassisk pianist på turné i Södern. Men hans musik är ordlös.)
Bitter frukt
Det otroliga – och förbluffande modiga – var att Holiday svarade med att skriva in i sitt kontrakt att hon under alla sina konserter ämnade sjunga sången Strange fruit, en politisk sång om lynchningar i Södern, med så brutala ord att man får en klump i halsen. Detta var år 1939, decennier före medborgarrättsrörelsen som den senare blev en protestsång för. (Orden var för övrigt skrivna av läraren Abel Meeropol, medlem i kommunistpartiet, som bland annat adopterade paret Ethel och Julius Rosenbergs barn efter att föräldrarna hade blivit avrättade i elektriska stolen.) Sången blev ett genombrott – och gjorde henne hatad av det amerikanska etablissemanget som därefter trakasserade henne med arresteringar för droginnehav till hennes död.
Billie har ofta betraktats som ett tragiskt offer, exploaterad och misshandlad av sina män, och Erskines version är nära stereotypen om den geniala kvinnan som förstör sig själv, som sjunger ur sin smärta och längtan men inte kan hantera sitt liv. Men den större samhällsbilden framträder också, av ett rassegregerat Amerika som ville förstöra henne, ett Amerika som lever kvar, på olika sätt synliggjort genom BLM-rörelsen och stödet för Trump, med rötter delvis just i det amerikanska inbördeskriget och sydstaternas vägran att erkänna att de förlorade.
Därför är dokumentären, trots sina brister, kanske mer aktuell än någonsin. Också som en bild av politiskt mod: denna vackra kvinna med den otroliga rösten och vita gardenior i sitt hår som på nattklubbar för en helvit publik kväll efter kväll sjöng om de svarta kropparna som hängde i magnoliaträden, Amerikas bittra frukt.
Dokumentären är också en bild av politiskt mod: denna vackra kvinna med den otroliga rösten och vita gardenior i sitt hår som på nattklubbar för en helvit publik kväll efter kväll sjöng om de svarta kropparna som hängde i magnoliaträden, Amerikas bittra frukt.