Sanningen typ om Citizen Kane
I Mank sliter den alkoholiserade manusförfattaren Herman J. Mankiewicz med manuset till Orson Welles mästerverk Citizen Kane. Resultatet är ett visuellt slående hantverk med en noggrannhet som syns i allt från kameravinklar till kläder och musik.
DRAMA
Mank
HHHHI Även på Netflix från den 4.12. Regi: David Fincher. Manus: Jack Fincher. Foto: Erik Messerschmidt. I rollerna: Gary Oldman, Amanda Seyfried, Lily Collins, Arliss Howard, Charles Dance, Tom Burke. 131 min. F7
Det är varken lätt eller särdeles fruktbart att försöka kora den bästa filmen som någonsin gjorts, men för dem som ändå försöker faller valet ofta på Citizen Kane (1941), Orson Welles mästerverk om en tidningsmagnats uppgång och fall och en journalists försök att ta reda på vad hans sista ord, “Rosebud”, betyder.
Lite slappt brukar underbarnet Welles krediteras för det mesta när det gäller Citizen Kane; han spelade huvudrollen, regisserade och skrev även manus. Eller gjorde han? Oscarsstatyetten för bästa manus fick han dela med Herman J. Mankiewicz, och många (bland annat filmkritikern Pauline Kael, mest känt i New Yorker-essän Raising Kane från 1971) menar till och med att det var Mankiewicz som stod för hela manuskriptet.
Sextio dagar till deadline
Den versionen tar även David Finchers ambitiösa Mank för sanning. Jack Fincher skrev manuset redan på nittiotalet men det är alltså först nu det ser dagsljuset, i regi av hans son. Själva dispyten dramatiserades dock redan 1999, i RKO 281 med Liev Schreiber och John Malkovich som Welles och Mankiewicz.
I Finchers version möter vi Mankiewicz (Gary Oldman), eller Mank som han kallas, när han precis ska inleda arbetet med Citizen Kane. Han är sängliggandes med ett brutet ben till följd av en bilolycka och har förflyttats till ett hus ute på landet, tillsammans med en sekreterare och en sköterska, för att inte distraheras – Mankiewicz var en hängiven alkoholist och hasardspelare. Han har bara sextio dagar på sig att skriva ett första utkast, Orson (Tom Burke) väntar.
Rapp men självdestruktiv
Att Citizen Kanes titelkaraktär i hög grad är inspirerad av mediemogulen William Randolph Hearst är det få som betvivlar, och Fincher klipper regelbundet mellan Mankiewicz skrivprocess och tillbakablickar från trettiotalet då han jobbade på Paramount och råkade korsa Hearsts (Charles Dance) väg. Mankiewicz var god vän med Charles Lederer (Joseph Cross), som i sin tur var systerson till Marion Davies (Amanda Seyfried), Hearsts älskarinna. Hearst roades av Mankiewicz kvickhet och under en period hörde han till Hearsts inre sociala krets med regelbundna besök på Hearst Castle i San Simeon.
Oldman är som gjord för rollen som den rappa men självdestruktiva Mankiewicz, och Seyfried gör en underbart charmig och rolig Marion Davies. Det är värt att påpeka att Fincher sällar sig till dem som förkastar tanken om att Davies skulle ha varit inspirationen till Susan Alexander Kane, den talanglösa operasångerskan vars karriär Charles Foster Kane försöker skapa och upprätthålla. Davies var de facto en talangfull skådespelare vars karriär snarast hämmades av Hearsts försök att styra den.
Esoterisk och detaljtung
Mank är mer än något annat ett stycke filmhistoria – var och varannan sidokaraktär har satt sina spår i Hollywood, bland dem studiolegender som Louis B. Meyer, Irving Thalberg och David O. Selznick. Såtillvida sällar sig Mank till raden av filmer om film, de ömma kärleksbreven till det gamla Hollywood. Men Mank känns ändå inte dammig, om än något esoterisk och detaljtung, och i den mån den hänger sig åt nostalgi är det en rent estetisk sådan, själva tidsperioden är nämligen inget att önska sig tillbaka till. Paralleller går också att dra till USA i dag, i den mån Fincher vänder blicken mot det kaliforniska guvernörsvalet 1934 och användningen av “fake news” där.
Fincher har tillsammans med filmfotografen Erik Messerschmidt valt att filma i svartvitt för att åberopa fyrtiotalets filmer, och Citizen Kane-fotografen Gregg Toland är en tydlig influens. Det skapas en kittlande cirkulär rörelse när Fincher dekorerar sin film med Kanereferenser. Exempelvis låter han en whiskeyflaska rulla ur Mankiewicz hand på precis samma sätt som snögloben i början av Citizen Kane. Det är överlag svårt att inte imponeras av det visuellt slående hantverket och den noggrannhet och detaljrikedom som syns i allt från kameravinklar till kläder och musik (signerad Fincher-favoriterna Trent Reznor och Atticus Ross), kanske såpass mycket att Mank slutligen blir en film som tilltalar hjärnan mer än hjärtat.